Tänk om mina drömmar aldrig slår in. De drömmar jag har haft vid min sida sedan barnsben, de som varit stadigt självklara ända från det att de föddes... Drömmar jag klamrat mig fast vid när jag tvivlat på livets lycka, drömmar som fått mig att tänka the best is yet to come? Tänk om de aldrig kommer, tänk om de aldrig slår in.

Ändå är det inte mycket jag drömmer om. Jag gapar inte efter mycket. Drömmen om att ge ut en bok som blir omtyckt, den har jag sakta lagt på hyllan. Den står visserligen ostadigt på hyllan och kan när som helst falla över mig igen och övertala mig om att hyllan inte är dess rättmätiga plats... då kommer jag lyssna till den. Men de drömmar jag aldrig har slutat att lyssna till, de vars fullbordan jag ser som själva meningen med livet, de håller fortfarande hårt i mig och jag i dem. Drömmen om ett äktenskap, en kärlek som varar livet ut. Med någon som gör mig lycklig, någon som är god mot mig. Drömmen om en familj, om barn och kanske ett husdjur, och ett stadigt yrke som jag kan försörja dem med. Ett yrke som jag kan trivas med, för jag har sett olyckan och bitterheten i att inte trivas med sitt yrke. Och så drömmer jag om att kunna skriva, att aldrig tappa förmågan.

Det är mina drömmar, är det för mycket begärt? Jag kan inte säga att det är för mycket begärt, för vad ska jag då tro om mig själv, vad ska jag då lita på och drömma om? Var finns min stadighet då...

Däremot inser jag att det inte kommer att bli lätt. Att det inte kommer att bli som jag har tänkt mig. Jag är ännu ung, men blir äldre. Och ju äldre jag blir, desto svårare kommer det bli för mina drömmar att slå in. Då måste jag kanske bädda ner mina drömmar, lägga dem på hyllan bland de andra från början ostadiga drömmarna... Och jag vill inte det. Vill inte bli tvingad att göra det. För vad har jag då.

De säger att det är meningsfullt att skriva. Att forma ord på papper, bilda meningar, skapa sanning... och lögn. Men är det meningsfullt att försöka skriva, när pennan, och orden har torkat? Försöket i sig... är det någon mening med det. Det kommer aldrig att bli fulländat, det kommer aldrig vara mer än ett försök. En ofullständighet. En önskan om något som ligger utom räckhåll. En önskan om att vilja uppnå något ouppnåbart.

Det finns inget som är så värdelöst som att vilja skriva, men inte kunna. Att inte hitta orden. Och det är bara patetiskt att försöka. Nej, jag menar, det mest patetiska är att vilja försöka, men inte kunna påbörja försöket. Ja, det är det mest patetiska. Men det ligger ingen mening i försöket. Det är bara ett misslyckande, och aldrig ett fullgörande av det man vill.