Min komplicerade reskamrat
Jag har det svårt med tiden. Och tiden verkar ha det svårt med mig. Vi har en komplicerad relation, tiden och jag.
Han har en tendens att rinna mellan mina fingrar när jag som allra mest vill bära honom i kupade händer. Samtidigt har jag en tendens att springa ifrån honom när han har bestämt sig för att gå långsamt. Självklart kommer jag ingen vart utan honom, nej jag måste ha honom i närheten. Jag hatar att det är han som bestämmer takten vi ska gå i. Ibland försöker jag intala mig att han inte finns, att jag är fri från honom. Då blänger han på mig och rätt vad det är har jag kommit försent till något. Han är känslig, tiden. Det slutar alltid med att jag ger upp att förneka honom.
Däremot vill jag gärna förneka klockan. Att en sån liten uppfinning kan ha ett så stort grepp om ens liv, ja om allas liv. Hela j*vla samhället, ingen kommer undan dess slag. Allt går efter klockan, på punkt och pricka. Vi har bara att följa det.
Det kom en dag då jag tog av mig klockan. Jag sa: nej, jag vill inte ha och göra med det här mer. Jag vill inte vara en del av detta system, som en gång skapades av människan. Har man gått in i det, måste man väl kunna gå ur det!
Men jag lurades in i systemet igen, systemet där klockan har makten. Den är slug, den gillar att luras, att ljuga... Den är som en sekt. Vi har uppfunnit ett monster. Och vi måste följa den för att inte komma efter i allt vi gör.
Vad är då tid, om den inte sitter i klockan? Jag tror inte att tiden är mycket mer än en rynka i huden. Han sitter i allt som lever, rör sig med allt som är dött. Han bogserar fram dagarna och producerar fram nätterna. Han är vår reskamrat från vaggan till graven.
Men hur mycket vi än försöker kommer vi aldrig kunna pressa in honom bland visare och klockslag. Det är bara inte han.
Han har en tendens att rinna mellan mina fingrar när jag som allra mest vill bära honom i kupade händer. Samtidigt har jag en tendens att springa ifrån honom när han har bestämt sig för att gå långsamt. Självklart kommer jag ingen vart utan honom, nej jag måste ha honom i närheten. Jag hatar att det är han som bestämmer takten vi ska gå i. Ibland försöker jag intala mig att han inte finns, att jag är fri från honom. Då blänger han på mig och rätt vad det är har jag kommit försent till något. Han är känslig, tiden. Det slutar alltid med att jag ger upp att förneka honom.
Däremot vill jag gärna förneka klockan. Att en sån liten uppfinning kan ha ett så stort grepp om ens liv, ja om allas liv. Hela j*vla samhället, ingen kommer undan dess slag. Allt går efter klockan, på punkt och pricka. Vi har bara att följa det.
Det kom en dag då jag tog av mig klockan. Jag sa: nej, jag vill inte ha och göra med det här mer. Jag vill inte vara en del av detta system, som en gång skapades av människan. Har man gått in i det, måste man väl kunna gå ur det!
Men jag lurades in i systemet igen, systemet där klockan har makten. Den är slug, den gillar att luras, att ljuga... Den är som en sekt. Vi har uppfunnit ett monster. Och vi måste följa den för att inte komma efter i allt vi gör.
Vad är då tid, om den inte sitter i klockan? Jag tror inte att tiden är mycket mer än en rynka i huden. Han sitter i allt som lever, rör sig med allt som är dött. Han bogserar fram dagarna och producerar fram nätterna. Han är vår reskamrat från vaggan till graven.
Men hur mycket vi än försöker kommer vi aldrig kunna pressa in honom bland visare och klockslag. Det är bara inte han.
Kommentarer
Trackback
