Från mitt fönster

"Ida-Maria, du som är lång, når du den där?" Mormor pekar på en skål i skåpet, och jag kan inte låta bli att le lite för mig själv. Sällan blir jag kallad lång med mina 162 centimeter, men för lilla mormor är jag lika mycket flaggstång som alla andra.

Hon drar fingrarna ömt längs deras ryggar. De står där stadigt, väntar på sin tur. Prövande drar hon ut en av dem, låter den vila i händerna medan hon försiktigt öppnar den... De åldrade sidorna lösgör en stark doft av gulnat papper. Många år har förflutit sedan denna bok var ung och nytryckt och stoltserade med svartvit prislapp, men den längtar fortfarande efter att få berätta sin historia ännu en gång, att bli älskad ännu en gång. De första orden blir lästa, historien har börjat, första sidan vänds, andra sidan...

Jag var 13, 14 år när jag ritade den här. Flickan på bilden är kanske inte så bra ritad, hon är inte proportionerlig, hennes öga sitter snett, men budskapet når fram ändå. I bildens högra hörn står titeln nerklottrad: Ung.

Det är en sorglig bild, dels för att den illustrerade min dåtida syn på ungdomen, och att det var så här jag uppfattade ungdom innan jag ens hade trätt in i den. Dels för att jag inser nu, när jag står i ungdom upp till knäna, att bilden till stor del fortfarande stämmer. Jag har varit på så många fester nu, och de följer alla samma mönster. Visserligen skiljer sig studentlivets och gymnasiets fester från varandra, folket är äldre nu och häller inte i sig på samma sätt som då. Men ändå. Atmosfären är densamma, och alkoholen finns alltjämt där. Och vad gör alkohol? Den gör en lite gladare, lite självsäkrare, den får en att tro att man kan allt eller får en att åtminstone låtsas att man kan allt. Eller så får den en att sjunka ner i ett dystert träsk, får en att spåra ur, att bli ett offer. Själv dricker jag sällan på festerna, det är ändå knappt någon skillnad. Allt beror ändå på vilket humör jag är på från början... Jag önskar att unga kunde inse att ungdom inte måste innebära alkohol. Och jag önskar att jag kunde säga det här utan att bli stämplad som festdödare, utan att förvandlas till den här 13-åringen som inte blir tagen på allvar och aldrig lyckas göra sig hörd. Det verkligt sorgliga i det hela är inte att min bild av ungdomen inte har förändrats sedan jag var 13, nej det sorgliga är att bilden visade sig vara sann.

Han står utanför huset, hans fötter är som fastskruvade i trottoarens grova matta. Ett litet leende leker på hans läppar, som om han redan njöt av tanken på vad han skulle komma att åstadkomma, ännu en gång.
Jag ser honom från mitt fönster, känner obehaget stiga. Försiktigt drar jag för gardinerna i mitt inre, försöker gå därifrån, försöker inte låtsas om. Men när jag återvänder till mitt fönster står han fortfarande där. Inte ens vinden kan rubba hans blonda hår, hans stirrande leende förföljer mig trots att han stilla står. Han kanske inte ser mig, kanske inte ser mig, han kanske bara råkar stå utanför mitt hus, han kanske inte alls vill mig illa... Men så, i en paralyserande sekund, vänds hans blick mot mitt fönster. Och han ser mig.
Mamma, pappa, vi måste fly. Han vill åt mig för att jag är ung, jag är framtiden och han vill stoppa mig, tillintetgöra mig och mina värderingar... Men innan orden ens har nått fram hörs dörren slå igen därnere. Steg hörs i trappan, tunga, målinriktade.
Breivik står i mitt vardagsrum, Breiviks kängor fläckar mitt parkettgolv, Breivik leende är lugnt när han höjer sitt vapen...
Och jag vaknar med ett ryck.


Tre gånger på en och samma natt, från fötterna på trottoaren till det sista leendet. Till slut vågade jag inte somna om. Inte ens mitt undermedvetna kan fly honom längre. Han är överallt. Han sitter vid mitt frukostbord när jag läser tidningen, han sitter i tv-soffan när jag dricker te, han går vid min sida i affären och nu viskar han också i mina drömmar.
Men jag är inte ensam. Den blonde djävulen står utanför allas hus, han dricker te i allas vardagsrum och ler vid allas frukostbord. Vi kan inte fly honom. Men vi kan bekämpa honom, vi kan höja våra röster och utplåna hans leende. Hans tid har stannat, men vi är fortfarande framtiden. Det är vi som har makten, nu och för alltid.

Igår var mamma och jag på Mejeriets jazzbrunch där bland annat fantastiska Jan Lundgren (piano), Harry Allen (sax) och Jacob Fischer (gitarr) spelade (A Tribute to Stan Getz & Jan Johansson). Inträdet var gratis om man var under 20 år (yes!)

Han vände blicken mot stjärntaket och samlade ett andetag. "Jag drömmer om att bygga en järnväg", sade han utan att ta ögonen från himlen. "Du kanske tycker att det verkar konstigt... men det är min dröm." Och så bröt han loss blicken från stjärnorna, och såg på mig som om han just blev medveten om att jag var där. Generat medveten, som om han blottat något för mig, en lite större bit av sig själv än han hade menat att visa. Han var rädd att jag skulle förlöjliga honom, jag såg det i hans blick.

Såg ni himlen ikväll? Den brann, som om Gud tänt eld på den. Nu är den på väg att slockna, färgerna mattas ut i horisonten... Men vacker var den.

Ikväll är mina ögon gröna. Någon sade en gång till mig att ögon skiftar färg beroende på vilket humör man är på. Det är antagligen inte sant, men är det något som är sant så är det att mina ögon skiftar färg. Ena stunden är de blå, sedan är de plötsligt grå. Eller gröna. Ofta befinner de sig i ett gränsland, som om de inte kunde landa i en färg.

Livet har verkligen sina guldkorn ibland. De dyker bara upp, som små oväntade händelser i vardagen. En negativ händelse kan ta en helt annan vändning och bli till något positivt, något som man bär med sig resten av dagen och tänker tillbaka på med ett litet leende.

Tänk er det klassiska scenariot. Man är på väg någonstans, i cykelkorgen trängs väska med påsar och på styret dinglar ytterligare en. Nedförsbacke. Och plötsligt hoppar kedjan. Tack Gud för handbromsar, man lyckas få stopp på cykeln och kliver av med ett utdraget stön.
Ska ni veta en sak om mig så är det att jag inte kan fixa en hoppad kedja. Jag fixar bara inte det där med olja och pill. Nu kommer vi till guldkornet.
Jag står böjd över cykeln när jag i ögonvrån ser någon stanna till. Och så en munter röst:
"Do you need any help with that?" Och jag ser upp i två stora ekorrbruna ögon. Jag protesterar till en början, vill inte utsätta en vänlig själ för min oljiga cykelkedja, särskilt inte när jag inte har någon näsduk att erbjuda. Men han ler bara, och insisterar: "I got nothing else to do today."
Medan han vänder upp och ner på min cykel och oljar ner sina händer på min rostiga cykelkedja konverserar vi. Jag får reda på att han är från Canada, och är på besök i Sverige som han bott i under några månader tidigare i år. När han vänt min cykel rätt igen sträcker han fram en oljig hand och presenterar sig. Jag tvekar inte att ta den, trots det svarta kladdet. Det känns lite som om jag är med i en film, där jag står och skakar hans oljiga hand med ett stort leende på mina läppar.
Det är först när jag är på väg därifrån som jag kommer på att jag i min kasse hade en hel burk nybakade briscotti. Och jag ångrar så att jag inte kom på det lite tidigare så jag kunde ge honom en som tack. Vänliga själar finns det ont om idag. Inte många skulle vara villiga att långt bortom vatten och tvål olja ner sina händer för att hjälpa en tjej med dåliga cykelkedjefixarkunskaper. Han hade bara kunnat gå förbi. Men jag är glad att han inte gjorde det. Det blev ett guldkorn för mig. En glädje som varade för resten av dagen. Om jag springer på honom igen ska jag bjuda honom på kaffe som tack, I swear.

Jag är ofta trött om kvällarna. Antagligen inte så ovanligt, men jag tenderar att bli extra trött när jag befinner mig i ett sällskap vid de sena timmarna. Är jag ensam vid dessa timmar har jag dock svårt att varva ner. Det är någonting med ensamheten, och mörkret. De väcker något hos mig, en känsla av att jag har kontroll över tiden. Jag kan välja att gå och lägga mig, risken att jag skulle ligga sömnlös är inte stor eftersom jag är en sådan som somnar kort efter att huvudet lagt sig tillrätta på kudden... eller så kan jag välja att stanna uppe och förlänga dygnet. Tiden går så snabbt när man är med andra. Midnattsensamheten tillåter dock inte någon ivägrusande tid.

Nu låter det kanske som om de ensamma kvällarna skulle vara oändliga och plågsamma, men så behöver det inte alls vara. Jag har ofta sällskap, en gäst som väljer att besöka mig då och då under sådana midnattstimmar; inspiration. Ofta svävar den bara runt i rummet utan att komma inom räckhåll för mig, något som kan kännas mycket irriterande även om jag uppskattar dess närvaro. Men jag vill att den ska komma närmare, att den ska fånga in orden som hänger i luften och få dem att forsa ut ur min penna. Det är för mycket begärt, visar det sig ofta. Vid sådana tillfällen, när inspirationen är närvarande men vägrar samarbeta med mina ord, händer det att jag tvivlar starkt på min egen förmåga. Inget blir skrivet, och orden dör återigen ut.

Då kan jag inte låta bli att undra hur andra författare gör, ja sådana författare som har lyckats. Är de god vän med inspirationen? Kommer den när de kallar på den? Man hör ju ofta om hur inspirationen kommer som en totalt oväntad gäst, även till de mest framstående författarna. Jag läste en intervju med J.K Rowling där hon berättade att idén till Harry Potter kom till henne på pendeltåget. Bara sådär. Och sen skrev det hela visst sig själv, as simple as that. Jag undrar om det någonsin kommer att hända för mig. Att det kommer som en blixt från klar himmel. Striking inspiration, out of nowhere. Om inte... ja då vet jag inte om jag någonsin kommer bli en författare. Som det ser ut nu räcker min inspiration endast till ett halvtaskigt nattligt blogginlägg. Men det får duga i nuläget, i väntan på något bättre, något mer.

Aldrig är ensamheten så påtaglig, så stor och slukande som när den ställs vid sidan av kärleken. Tänk er då ett rum fyllt av kärlek, så stark att den nästan tycks lyfta taket. De leende ansikten, de öppna hjärtan, lyckan som läggs i lovsången... Och en som står vid sidan av, i utkanten av det hela. Som slits mellan en svidande längtan att vilja delta, och vetskapen om att man är oförmögen att göra just detta. En som i det tysta iakttar kärleken runt omkring och finner den utom räckhåll.

Om en enda människa stigit fram ur kärlekshavet och sagt att hon också bar på ensamheten, att hon hur hon än försökte förblev utstött ur gemenskapen, vid sidan av... Men nej, inte en enda.

En annan längtan formas istället. En längtan att ta sig till en annan plats, en plats där man är hemma, där ingen ensamhet finns.

Kanske sökte jag inte tillräckligt efter en ingång, kanske gav jag redan i förväg upp hoppet om att det skulle finnas någon. Vad jag istället fann i mitt sökande bland all denna kärlek, trygghet och lycka var endast blå, utlämnande ensamhet.

Mördare, ditt namn vill jag inte nämna. Inte för att jag fruktar det, utan för att du vill att jag ska använda det. Du vill att jag ska ha ditt namn i min mun, att jag ska sprida det och lägga det i andras munnar... Du vill att jag ska skriva ditt namn här, så att det kan möta så många nya ögon som möjligt, eller stärka sin position i allas minnen.
Men jag gör motstånd. Blodet på dina händer ska inte börja glittra i ditt efterlängtade strålkastarljus. Nej, jag ska inte nämna ditt namn, inte vara en del av din plan. För alla de som du mördat, och för de hundratals liv som du har slitit sönder. För hela det folk som nu fäller tårar, fäller sorg över vita rosor...



http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vi-ar-alla-en-del-av-breiviks-plan

Jag läste i DN idag att bokförsäljningen minskat markant de senaste åren. Allt färre unga läser, datorn lockar istället. Somliga säger att böckerna kommer att försvinna i framtiden. Allt kommer digitaliseras, lusten för läsandet kommer att konkurreras ut.
Jag tror inte på det.
Känslan av en bok... hur ska jag beskriva den? För det första, hur den känns att hålla i. Jag älskar böcker med tyngd i, det är som om varje ord hade sin egen vikt. För det andra, doften. Att slå upp boken och begrava ansiktet i den... känna dess unika doft. Alla böcker har sin egna doft, nästan som en personlighet. Och så det tredje förstås, innehållet. Åh, det finns böcker som har slukat mig, som förfört mig med sin charm. Böcker som öppnat dörrar till nya världar och bjudit mig att stiga in, och böcker som öppnat mina ögon inför den värld vi lever i. Böcker som jag verkligen, verkligen har älskat och som jag hyser en evig kärlek till.
Att tvingas skiljas från en bok när sidorna vaggat in en ordentligt, att tvingas lägga ifrån sig den och ta hand om disken eller vad det nu kan vara – det är näst intill smärtsamt. Och avsluta en bok som varit fantastisk, att nå till dess sista sida, det är sorg. Det är som att skiljas från en kär vän. När jag var liten klarade jag inte av att läsa ut böcker som jag verkligen höll av. Men så kom jag på att jag kunde läsa den igen, och igen... Och det är det som är det underbara med böcker – de tar aldrig slut. Man kan när som helst fly tillbaka till den där världen, och vandra längs sidorna med vännen sin. Och den vänskapen, när den väl har grott fast, varar livet ut.

Kärleken till en bok dör aldrig. För boken överger en inte, den finns alltid där närhelst man behöver den eller saknar den. När allting annat faller en ur händerna – pojkvännen dumpar en, vännerna överger en, allting vänder en ryggen – då finns boken kvar. En bok kan aldrig säga; jag vill inte ha din kärlek. Kan aldrig såra... Den kan bara ta emot kärlek, och låta sig bli älskad...

Händer... de är så vackra. Och inte bara för att de genom alla sina linjer och märken gör dig till den du är. Nej, de har så mycket att säga, så mycket att berätta. Bara genom att titta på någons hand, försiktigt känna och utforska den, kan man säga en hel del om personen som handen tillhör. En flaga färg under nageln, där har vi en målare. Förhårdnader på fingrarna, en gitarrist. Nedbitna naglar – en drömmare, grubblare eller en nervös person, kanske allt i ett.

(Jag är hemma nu, men fortsätter att blogga om resan)

Jag sträcker ut handen och lägger den med viss möda mot den lena, solvarma stenen. Det är trångt vid Klagomuren, många vill fram, men de flesta väntar tålmodigt på sin tur. Till vänster om mig står en kvinna i 20-årsåldern med en bönebok, hennes läppar rör sig frenetiskt och oupphörligt, de obegripliga hebreiska tecknen på bokens sidor formas till ljudlösa ord i hennes mun. Trångt är det också bland lapparna som fyller varje åtkomlig spricka i muren, varje år töms muren på 1 miljon lappar som sedan grävs ner i helig mark. Längre till vänster är en stor mehitza uppspänd, sträcker jag lite på halsen kan jag skymta männen på andra sidan. Mehitzan är till för att skilja män och kvinnor åt, den finns i alla högtidliga och större sammanhang, såsom på shabbatgudstjänsten i synagogan. Jag drar tillbaka handen och rör mig tillbaka till torget. Där strömmar människor, en del turister, men de flesta judar. Jag betraktar en chassidisk familj; en mamma med sina tre små barn – två flickor och en pojke. Mamman rättar till sin svarta schal, kvinnorna ska enligt de judiska lagarna täcka håret. Hennes svarta kjol når nästan ner till fötterna, likaså på de små flickorna. Hon tar den lilla pojken i handen, hans långa tinninglockar svajar i vinddraget när de skyndar vidare. Tinninglockarna, peyes, odlas från första början, i många fall låter föräldrarna pojkarnas hår växa ut tills det blir långt som en flickas (ungefär fyra års ålder), varpå de klipper av allt hår förutom vid tinningarna.

Jag tittar i min kalender. Och det är oundvikligt, det är där, svart på vitt. Ett år har gått. Ett år har gått och jag inser hur rubbad min tidsuppfattning är. Bara ett år? För det är ju en evighet sedan, eller hur? Tiden flyr, den är en enda kedja av namnlösa dagar, blanka fält i mitt minne. Jag skrev mitt liv med den svagaste blyerts, och nu när jag bläddrar tillbaka till våren ser jag att tiden helt blekt bort skriften. Två utsuddade månader, tre. På sommarens sidor kan jag läsa vad jag skrivit, blyertsen är skarpare och tiden har inte suddat ut. På hösten började jag skriva med bläck och från slutet av september anar jag ett stråk av färgpenna... Och nu.. Jag är en helt annan nu. En jag tycker om. En jag vill vara. En som inte är svag, en som inte skriver med blyerts. Jag har kastat mina blyertspennor, ja varenda en! Och jag har glitter i mitt leende. Och färgpennor i massor. Blanka dagar ligger framför mig, dagar jag ska fylla. Snart är våren här, den kommer att sjunga av färger.


En låt som alltid gett mig hopp

Jag har visserligen bara läst bitar av Kafka, men jag snubblade över en sak han sa som jag tycker var så klockrent och som jag vill dela med mig till er, kära bloggläsare. Det är ett utdrag ur ett brev han skrev till sin vän Oscar Pollak 1904.


"När allt kommer omkring tror jag att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den överhuvudtaget? För att det skall göra oss lyckliga, som du uttryckte det? Gode Gud, vi skulle vara precis lika lyckliga om vi inte hade några böcker alls. Böcker som gör oss lyckliga kan vi också skriva själva, om det kniper. Vad vi behöver är böcker som drabbar oss som en smärtsam olycka, som när någon vi älskar mer än vi älskar oss själva dör, som får oss att känna det som om vi hade drivits ut i skogen, långt från alla andra människor, som en självmördare. En bok måste vara yxan för den frusna sjön inom oss. Det är vad jag tror."


Fast jag håller inte med om det han skriver att vi inte läser böcker för att de ger oss lycka. Böcker ger mig lycka. Och jag håller inte heller med om att vi skulle vara lika lyckliga utan böcker. Jag vet att jag inte hade varit det. Men visst, det är de smärtsamma böckerna som berör mest, de är de böcker som stannar kvar hos en och de är just de böckerna man läser om och om igen.

Vi unga har det minsann inte lätt. Det har väl hänt alla ungdomar någon gång att vi får en skarp och orättvis tillrättavisning på stan från en främmande vuxen som tror sig veta bättre. Och har inte det hänt, har vi antagligen fått en syrlig kommentar eller en misstänksam och ogillande blick från en butiksinnehavare när man träder in en butik (för att de tror att man ska snatta.) Vi är böckerna som blir bedömda efter vårt unga omslag, vi är de som blir dragna över en och samma kam. Det sägs att vi unga ofta har förutfattade meningar, men det är ju i själva verket de vuxna (inte alla, men vissa) som har förutfattade meningar om oss. Hur ska man visa att man verkligen inte har onda avsikter, att man är snäll, oskyldig, vill göra rätt för sig och inte är ute efter att provocera de där arroganta vuxna som hoppar på en med tillrättavisningar och attackerar en med giftigt ogillande blickar; hur? När dessa vuxna verkar ta för givet att vi unga är totalt hopplösa, självupptagna och ohyffsade med onda avsikter? När de i förbifarten spottar ur sig en tillrättavisning för att sedan snabbt skynda vidare utan att man får en chans att försvara sig och höja en liten röst med argument? Vad är det egentligen som ger dem rätt att tillrättavisa oss, att ta för givet att vi har fel och de har rätt? Vuxna, de ska ju vara våra förebilder. Visar de upp ett bra exempel? Nej, verkligen inte.

Låt mig ta några exempel.

Mina bröder (som vid det tillfället var i 15-årsåldern) hade stannat upp i en nerklottrad cykeltunnel för att prata med några kompisar som de träffade på. De stod bara och pratade vid klottret när en gubbe cyklade förbi och snäste åt dem: "Det där har ni allt gjort snyggt, va!" Pojkarna stod bara och gapade efter honom. De skulle aldrig ha nedgjort sig till att klottra, men inte brydde sig gubben om det. De var ungdomar och det räckte för att göra dem till brottslingar.

Jag cyklade på en väg som längre fram korsades av en annan. Jag hade rätt hög fart och jag erkänner, jag såg mig inte för ordentligt. Följande hände: Nerför backen (som mynnade ut i den väg som jag skulle korsa med min cykel) kom en äldre man i full fart på sin cykel. Han hade en vit jacka och jag tror det var därför jag uppfattade honom så sent. Jag hann bromsa och det gjorde han med, men det blev ändå en liten kollision. Mannen hoppade av sin cykel och började genast skrika och gorma för full hals. Se dig för jävla ungjävel!! osv. Han fortsatte att skrika diverse svordomar över mig och jag stod där totalt chockad och stammade fram ursäkt efter ursäkt. Saken är den att jag inte på något sätt hade vållat honom eller hans cykel skada, faktum var att det var han som kört in i mig och det var min cykel som hade gått sönder. Och likväl stod han och skrek på mig som om jag hade gjort något förfärligt, som att ha slagit honom i huvudet med en basebollträ. Han kunde sagt: hoppsan! Han kunde frågat hur det hade gått för mig och cykeln, han kunde skrattat och sagt "så kan det gå!" Han kunde ha gett mig en snäll tillrättavisning, som gjort att jag framöver skulle komma ihåg att se mig för där. (Det gör jag visserligen ändå, men bara utav ren skräck för att möta en sådan typ igen.) Efter att ha skällt på mig i vad som kändes som en evighet, tog han sin cykel och gick muttrande iväg medan jag cyklade vidare, lyssnades till det uppkomna gnisslet från min cykel som för alltid skulle påminna mig om händelsen, medan jag kämpade mot tårarna. Jag blev jätteledsen. Det var ju verkligen inte meningen att vi skulle krocka, det var ju inget jag gjort med flit. Nu önskar jag att jag hade ropat efter honom: "Och du ska föreställa en förebild eller??" men då hade han väl slagit till mig eller något.

Häromkvällen gick mamma och jag längs vägen med våra cyklar, tätt intill, mamma närmast cykelbanan. Jag hörde ett svagt men ihärdigt plingande som kom närmre och vände mig om och såg en medelålders man på cykel som var tio meter bort, på väg i vår riktning. Jag undrade vad han egentligen plingande på, men kom fram till att det inte kunde vara åt oss för han hade god marginal (1,6 meter) att cykla på. Mamma hörde inte plingandet för hon hade kapuschongen uppfälld. I lagom tid för att jag vänder blicken framåt igen cyklar kommer mannen farande i rasande fart och passar på att stöta till mamma rejält i ryggen och armen. Chockat skrek hon rakt ut och ropade åt honom att stanna, men han körde vidare i samma hastighet. Vi var båda väldigt upprörda, och mamma gjorde sig rätt illa ända upp i nacken. Ilskan över den orättvisa behandlingen blandades med vanmakten och maktlösheten. Det var helt uppenbart att mannen kört in i mamma enbart för att straffa henne för att hon inte reagerat när han plingade. Vår teori är att han, eftersom jag gick bredvid och eftersom det bakifrån inte gick att avgöra mammas ålder, trodde att mamma var en ungdom och därmed hade rätt att straffa henne. Men mamma kunde lika gärna ha varit 70 år! Tänk vilka skador hon kunde ha fått i så fall! Handlingen var så totalt orättvis och oacceptabel, men likväl finns det vuxna som tycker sig ha rätt till att göra dessa "tillrättavisningar". Vad tyckte han att han uppnådde med sin handling? Vad tror de att de uppnår med att i förbifarten kasta ut tillrättavisningar och straff? Mamma var chockad, men jag kan inte säga att jag var särskilt förvånad över det hela. Det är ju vi, dagens "hopplösa, ouppfostrade och oförskämda" ungdomars vardag.