Från mitt fönster

Att läsa historia C innebär ansvar, det insåg jag redan under första lektionen när jag upptäckte att jag var den enda eleven som skulle gå kursen på Spyken och blev informerad om att kursen trots det skulle genomföras. Men jag hade nog inte väntat mig att detta ansvar skulle ta sådana här proportioner. I morse när jag var i full gång med att frukostera och allt vad det innebär (en av dagens höjdpunkter definitivt), skar en telefonsignal rakt genom friden och fick mig att stanna upp i en rörelse med den filfyllda skeden halvvägs på väg till munnen. Mamma tog som vanligt telefonen och för en gångs skull var det hennes tur att säga "nej det är inte hon, det är hennes mamma, vi låter likadant i telefon!" (folk förväxlar alltid mig med mamma när jag svarar i hemtelefonen. Alltid. Riktigt irriterande). Jag kände mig som det stackars trollet under bron där bockarna bruse klampande över, och jag undrade irriterat vem som störde min frukostfrid.
Det visade sig vara min historielärare som frågade varför jag inte var på lektionen.
Inget samtal man vill ta emot precis. Det var otäckt, hon hade till och med ringt på min mobil. Visste inte att lärarna hade tillgång till elevernas mobilnummer. Tydligen var det viktigt att jag var på den lektionen, trots att hon förra veckan sagt till mig att jag inte behövde gå på den. Jag visste att jag inte annat kunde göra än att sticka till skolan, illa kvickt. Men jag såg till att sleva i mig resten av frukosten trots mammas gnäll om att jag måste skynda mig. Jag måste ha min frukost. Så är det bara. I morgon tänker jag ta en dubbel portion frukostfrid för att komplettera mig själv.

Vi unga har det minsann inte lätt. Det har väl hänt alla ungdomar någon gång att vi får en skarp och orättvis tillrättavisning på stan från en främmande vuxen som tror sig veta bättre. Och har inte det hänt, har vi antagligen fått en syrlig kommentar eller en misstänksam och ogillande blick från en butiksinnehavare när man träder in en butik (för att de tror att man ska snatta.) Vi är böckerna som blir bedömda efter vårt unga omslag, vi är de som blir dragna över en och samma kam. Det sägs att vi unga ofta har förutfattade meningar, men det är ju i själva verket de vuxna (inte alla, men vissa) som har förutfattade meningar om oss. Hur ska man visa att man verkligen inte har onda avsikter, att man är snäll, oskyldig, vill göra rätt för sig och inte är ute efter att provocera de där arroganta vuxna som hoppar på en med tillrättavisningar och attackerar en med giftigt ogillande blickar; hur? När dessa vuxna verkar ta för givet att vi unga är totalt hopplösa, självupptagna och ohyffsade med onda avsikter? När de i förbifarten spottar ur sig en tillrättavisning för att sedan snabbt skynda vidare utan att man får en chans att försvara sig och höja en liten röst med argument? Vad är det egentligen som ger dem rätt att tillrättavisa oss, att ta för givet att vi har fel och de har rätt? Vuxna, de ska ju vara våra förebilder. Visar de upp ett bra exempel? Nej, verkligen inte.

Låt mig ta några exempel.

Mina bröder (som vid det tillfället var i 15-årsåldern) hade stannat upp i en nerklottrad cykeltunnel för att prata med några kompisar som de träffade på. De stod bara och pratade vid klottret när en gubbe cyklade förbi och snäste åt dem: "Det där har ni allt gjort snyggt, va!" Pojkarna stod bara och gapade efter honom. De skulle aldrig ha nedgjort sig till att klottra, men inte brydde sig gubben om det. De var ungdomar och det räckte för att göra dem till brottslingar.

Jag cyklade på en väg som längre fram korsades av en annan. Jag hade rätt hög fart och jag erkänner, jag såg mig inte för ordentligt. Följande hände: Nerför backen (som mynnade ut i den väg som jag skulle korsa med min cykel) kom en äldre man i full fart på sin cykel. Han hade en vit jacka och jag tror det var därför jag uppfattade honom så sent. Jag hann bromsa och det gjorde han med, men det blev ändå en liten kollision. Mannen hoppade av sin cykel och började genast skrika och gorma för full hals. Se dig för jävla ungjävel!! osv. Han fortsatte att skrika diverse svordomar över mig och jag stod där totalt chockad och stammade fram ursäkt efter ursäkt. Saken är den att jag inte på något sätt hade vållat honom eller hans cykel skada, faktum var att det var han som kört in i mig och det var min cykel som hade gått sönder. Och likväl stod han och skrek på mig som om jag hade gjort något förfärligt, som att ha slagit honom i huvudet med en basebollträ. Han kunde sagt: hoppsan! Han kunde frågat hur det hade gått för mig och cykeln, han kunde skrattat och sagt "så kan det gå!" Han kunde ha gett mig en snäll tillrättavisning, som gjort att jag framöver skulle komma ihåg att se mig för där. (Det gör jag visserligen ändå, men bara utav ren skräck för att möta en sådan typ igen.) Efter att ha skällt på mig i vad som kändes som en evighet, tog han sin cykel och gick muttrande iväg medan jag cyklade vidare, lyssnades till det uppkomna gnisslet från min cykel som för alltid skulle påminna mig om händelsen, medan jag kämpade mot tårarna. Jag blev jätteledsen. Det var ju verkligen inte meningen att vi skulle krocka, det var ju inget jag gjort med flit. Nu önskar jag att jag hade ropat efter honom: "Och du ska föreställa en förebild eller??" men då hade han väl slagit till mig eller något.

Häromkvällen gick mamma och jag längs vägen med våra cyklar, tätt intill, mamma närmast cykelbanan. Jag hörde ett svagt men ihärdigt plingande som kom närmre och vände mig om och såg en medelålders man på cykel som var tio meter bort, på väg i vår riktning. Jag undrade vad han egentligen plingande på, men kom fram till att det inte kunde vara åt oss för han hade god marginal (1,6 meter) att cykla på. Mamma hörde inte plingandet för hon hade kapuschongen uppfälld. I lagom tid för att jag vänder blicken framåt igen cyklar kommer mannen farande i rasande fart och passar på att stöta till mamma rejält i ryggen och armen. Chockat skrek hon rakt ut och ropade åt honom att stanna, men han körde vidare i samma hastighet. Vi var båda väldigt upprörda, och mamma gjorde sig rätt illa ända upp i nacken. Ilskan över den orättvisa behandlingen blandades med vanmakten och maktlösheten. Det var helt uppenbart att mannen kört in i mamma enbart för att straffa henne för att hon inte reagerat när han plingade. Vår teori är att han, eftersom jag gick bredvid och eftersom det bakifrån inte gick att avgöra mammas ålder, trodde att mamma var en ungdom och därmed hade rätt att straffa henne. Men mamma kunde lika gärna ha varit 70 år! Tänk vilka skador hon kunde ha fått i så fall! Handlingen var så totalt orättvis och oacceptabel, men likväl finns det vuxna som tycker sig ha rätt till att göra dessa "tillrättavisningar". Vad tyckte han att han uppnådde med sin handling? Vad tror de att de uppnår med att i förbifarten kasta ut tillrättavisningar och straff? Mamma var chockad, men jag kan inte säga att jag var särskilt förvånad över det hela. Det är ju vi, dagens "hopplösa, ouppfostrade och oförskämda" ungdomars vardag.

Israel! Landet jag ska besöka i mitten av mars. Åh jag kan knappt bärga mig! Ska åka dit med mamma och gå på ett judiskt ortodoxt bröllop. Hennes vän ska nämligen gifta sig där då, och hon velade så mycket om hon skulle åka eller inte, eftersom hon bara känner honom på bröllopet...osv. Så till slut erbjöd jag mig att följa med henne, och det ville hon genast. Det blir upp till en veckas semester, vi har inte bokat biljetter än så vi får se hur länge det blir! Längtar för fullt :)

Här kommer lite bilder från när jag var Lucia i Domkyrkan nu i december. Fick nyligen tag på de sista fotona som min kusins pojkvän tog, väldigt fina! Det gick bra att vara lucia, det läskigaste var att gå nerför trappan vid koret när metallkronan verkligen vickade fram och tillbaka på mitt huvud och det kändes som att den skulle falla ner och tända eld på mig. Det var över 600 personer i kyrkan, helt fullsatt. Att stå högst upp på trappan och se ut över denna folkmassa, det var häftigt! Det tog många dar innan jag fått bort det sista stearinet ur mitt hår, och inte hjälpte det av att jag var lucia dagen efter vid ett mindre tåg... Värst var det att få bort stearinet från ögonbrynen, det var smärta! Jaja ni ska få bilder nu! Och förlåt att de kommer upp så sent.




Fotograf: Mamma



Fotograf: Mamma







Fotograf: Pontus Andell




Fotograf: Pontus Andell




Fotograf: Pontus Andell

Ber om ursäkt för mitt vredesutbrott igår, men det var skönt att få skriva av sig... Känner mig betydligt lugnare idag, så ni behöver inte vara oroliga för fler utbrott.
Gårdagen avslutades i alla fall väldigt bra, med mysiga och skrattfyllda timmar tillsammans med underbara vänner. Och så en fin andakt på det, ja det räddade min dag kan man säga!

Sitter nu och går igenom texter till mitt projektarbete. Sammanlagt har jag 31 A4-sidor nu, det är rätt bra! Jag vet folk som knappt har börjat med sina arbeten än, så jag tänker att jag ligger bra i fas... Boken kommer att bli i ett mindre format också, så det blir en del sidor. Mitt mål är dock att komma upp i ca 50. Får se om jag får ihop inspiration till det.

"A couple of people look around when I use the "f"-word, and Jo puts her hand on my arm. I shake it off. Suddenly, I'm raging and I don't know how to calm down. It seems like I've spent the whole of the last few weeks with someone's hand on my arm (...) ... and I just have to take it because otherwise I'm a bad guy, with the emphasis on guy, self-centered, blind and stupid. Well, I'm fucking not, not all the time, anyway, and I know this isn't the right place to say so - I'm not that daft - but when am I allowed to [speak]?"

High Fidelity, Nick Hornby s 244 och 245


Exakt så! Exakt så! Återigen lyckas Nick Hornby sätta fingret rakt i ögat med svidande eftertryck. Varje morgon styrker jag mina fasader så att jag ska klara av att gå runt och le och vara trevlig mot folk under dagen, medan det fullkomligt kokar inom mig av rent och skärt ursinne. Jag känner att jag bara vill skrika. Seriöst! Men man får inte skrika, inte så det hörs. Folk kan ju tro att man är galen. Men hur hur hur ska man få utlopp för en ständigt närvarande vrede, som dessutom bara tycks bres på allt eftersom saker konstant dyker upp som verkar vara enbart ute efter att frammana det där vredesutbrottet.... Den här veckan har varit fruktansvärd! Den når topp 5-listan över värsta veckor under de senaste åren, tror jag. Ständigt arg, ständigt frustrerad. Kränkt, sviken och förbannad. Hade det inte varit för mitt piano, att kunna smyga in till det i mörkret och hamra ut ilskan på tangenterna, låta de hotfulla arga och hämndlystna ackorden rulla.... herregud, det är nästan det enda som hjälper. Pianoterapi i timmar... det lugnar mig, det lindrar min vrede. Men likväl förbannat blossar vreden ständigt upp igen!! Jag är trött på alla händer som läggs på min arm, trött säger jag! Jag vill bara skrika, men var får man skrika?! Man får trycka en kudde mot ansiktet och låta stoppningen dämpa vrålet... man får svära bakom stängda dörrar, men inte fan kan man visa sin vrede in public... Och jag ber om ursäkt för att jag återigen låter min vrede flöda över på bloggen... men jag vet inte vad jag ska ta mig till! Livet jävlas med mig, och alla tycks vara ute efter provocera mig! Och vreden, vreden kokar i mig, lavan väller i mig, och den ständigt, ständigt närvarande handen på min arm...


Let me scream
Let me scream
Let me scream
Let me scream

Har precis återvänt från landsarkivet i Lund där jag grävt fram olika källor till en artikelserie jag ska göra ihop med två killar som också läser historia c (okej, de enda förutom jag som läser historia c.). Olyckligt nog måste jag samarbeta med dessa två under detta arbete och det krävs tålamod, mycket tålamod.

Det finns två sorters nördar. Den ena nörden är nördig på ett coolt sätt, han brinner för sitt intresse på ett sätt som mer eller mindre smittar av sig på andra egentligen ickeintresserade. Den andra nörden är bara nördig. Han är tråkig (sett från andra människors synpunkt, inte från hans egen), vill helst sitta för sig själv i ett hörn och inte dela sitt intresse med andra människor. Dessutom är han dålig på att samarbeta med andra nördar, antingen för att han anser att de inte uppnår hans nördstatus eller för att han inser att de faktiskt har större kunskap än vad han har och det kan han inte tolerera.
Mer fakta: Jag är en cool nörd. De andra två på historian är inte det. Komplikationer i samarbetet uppstår alltså. Jag tänkte i början att jag skulle komma att känna samhörighet med de som hade intresse nog att söka till historia c, men när jag satt där – inträngd mellan dessa två i baksätet på en bil på väg tillbaka till Spyken, medan de diskuterade hur många råttor och möss de sett de senaste åren – insåg jag hur lite jag hör ihop med dem. Fast när jag tänker efter rör det sig nog snarare om insikt vid första ögonkastet... I knew it at once. Om 2 veckor ska samarbetet vara över. Måtte det inte bli fler.

Hur ensam är man inte när hela världen har gått och lagt sig? När andra slumrar mellan mjuka lakan så sitter jag här, på andra sidan midnattströskeln, lyssnandes till regnet som smattrar mot mitt fönster. Regn... det var inte igår, trevligt att du hälsar på. Snön är så tyst, inte alls som du. Du knackar så försiktigt på min fönsterruta, och med ens vet jag att du är där. Du och jag regnet, du och jag i natten. När alla andra drömmer under slutna ögonlock, så sitter vi här, tillsammans. Alldeles ensam är jag inte, så länge du är här.

Okej. Av alla känslor så måste vrede/ilska/hat helt enkelt vara den värsta. Det känns så nu i alla fall. Seriöst, jag önskar jag var bättre på att vara arg. Som det är nu är jag verkligen sämst på att hantera det. Som ett barn som inte får sin vilja igenom sitter jag med armarna i kors och totalsurar. Allt jag vill är att känslan ska gå över, men den bara fortsätter att jaga runt i mitt rum och reta gallfeber på mig. Inte heller har jag något bra knep på att snabbt bli av med den, nej den fortsätter envist att ligga och trycka och jag kan inte annat än att vänta ut den... Frustrationen är så stark att jag bara vill skrika rakt ut, men jag är väl en sån där snäll flicka som inte kan göra väsen av sig... Ska väl fortsätta mitt aggressionsutbrott inombords och sluta besvära er kära läsare. Ni är ju inte upphov till min vrede och bör inte heller drabbas av den.




Jag.

Jag måste bara få skriva av mig lite. Vid nyår nu fick jag ett gott nytt år-sms av en vän som passade på att önska mig bättre tur med kärleken nästa år. Det var en fin tanke, men den väckte ändå irritation hos mig. Jag har under de senaste månaderna då och då fått frågan om jag är singel, varpå mitt "ja" har tagits emot av medlidande tonlägen och beklagande meningar. Det stör mig. Vad är det som gör att folk förutsätter att man är olycklig bara för att man är singel? Varför är det så? Jag stormtrivs med att vara singel, och jag ljuger inte när jag säger att jag mår bättre nu än jag gjort på år. Varför tycker folk automatiskt synd om en bara för att man "inte har någon att vara med"? Går det inte upp för folk att jag kanske självmant har valt att ha det så? Och när jag förklarar för folk varför jag trivs så bra med att vara singel, verkar de misstrogna som om jag försökte antyda något som egentligen inte är sant! Det verkar som att vissa tänker: "Åh hon vill inte erkänna det, men jag förstår nog att innerst inne så känner hon sig ensam."
Det ligger mig varmt om hjärtat att ni önskar mig lycka, att ni visar mig omtanke, det gör det verkligen. Men jag har det bra faktiskt. Och jag vet vad jag talar om när jag berömmer singellivet. I've been there in love's nest, I know. Att ha någon betyder också att man är beroende av någon, och det är så himla riskabelt. Jag vill inte tvingas ner på mina bara knän igen, vill inte underkasta mig någon i min förtvivlan... Jag vill inte känna den där desperationen när man inser att man håller på att förlora den som betyder allt. För det gör så ont, och man går så sönder. Och det tar så lång tid att resa sig igen. Då är jag hellre ensam, och lycklig på stadiga ben. Kärlek är som knark. När man får det är hela livet ett paradis, men när det tas ifrån en blir allt ett svart mörkerhelvete. Den som har det bäst, är den som är fri från det.

 

Ligger i min säng på en värmedyna. Känner hur värmen strömmar över ryggen och lindrar värken. Vad ont jag har haft idag...! Ibland skräms jag lite av att jag har så ont som jag har. Jag är 18 år, men ligger ändå här som en 70-åring. När vi skulle hem från Stockholm hade jag också ont, mamma tog min väska fast hon hade sin egen att kånka på redan, och den var minst lika tung som min. "Det är inte bra, det här. Du får ont av ryggen av att bära en väska, och jag som är 35 år äldre och den som egentligen borde ha ont, klarar två väskor utan problem." Hon föreslog att jag skulle gå till en ortoped.

Jag har haft ont så länge jag kan minnas. När de andra 6-åringarna spelade fotboll, stod lilla Ida bredvid och gjorde de senaste ryggövningarna sjukgymnasten hade lärt henne.
Nu tror ni säkert att jag har konstant ont, men det har jag verkligen inte. Men jag får lätt ont. Jag klarar inte att lyfta speciellt mycket, kan inte heller stå, sitta eller ligga för länge utan att få ont. Är orolig när jag ska sova borta för min lilla rygg är kräsen när det gäller sängar, ibland trivs den inte ens i min egen. Jag hade en två veckor lång period i höstas då jag var så desperat av min värkande rygg att jag bitvis sov på en filt på golvet!
Och vissa dagar, som den här, är det extra illa. Det är bara att bita ihop, ta en värktablett och lägga sig ner...

Oj vad jag klagar! Jag får slänga ut något som är åt det muntra hållet!

Sébastien Tellier – Grec

Hade lite dålig fantasi, så det blev en låt. Hope you don't mind. Den är kort, men mysig och lite vårig.

Ojoj, ni måste undrat var jag har hållit hus! Jag gjorde mig ett besök i vår vackra huvudstad som för nuläget är en enda röra av blötsnö, takskottare och knaggliga istrottoarer. Jag har mest kikat i second hand-affärer, traskat runt i diverse museum och undvikit att få istappar i nacken. Har faktiskt gått genom riksdagshusets mattbeklädda korridorer också och tittat in i plenisalen (att ha en morbror som jobbar på Ekot har sina fördelar, och nyckel till riksdagshuset är en av dem).

Under de många museibesöken upptäckte jag en ny idol, Wilhelmina von Hallwyl heter hon. Hon föddes i en förmögen familj år 1844 och hennes far, Wilhelm Kempe, hade varit en framgångsrik affärsman. Wilhelmina och hennes make Walther lät bygga Hallwylska palatset i slutet av 1800-talet och bestämde redan från början att testamentera huset till svenska staten så att det kunde bli museum. Det skedde 1920 och huset ser idag ut precis som när makarna bodde där, ändå väldigt modernt med telefon, elektricitet, hiss och badrum.

När Wilhelmina gifte sig med Walther hade hon redan nobbat en rad friare. Alla dessa friare hade vetat om hennes bakgrund och totala förmögenhet och just därför hade hon tackat nej. Hon ville inte att pengarna skulle ligga till grund för frieriet. När hon sedan träffade Walther, berättade hon inte om sin förmögenhet. När han friade tackade hon ja. Han fick sig nog en chock när sanningen kom fram.
Makarna hade ett mycket lyckligt äktenskap och det finns många brev bevarade då de ofta reste på olika håll. Upprepade gånger skrev de att när de möttes igen skulle de "göra något vackert tillsammans" – deras kodord för att ha sex, har man kommit fram till.

Wilhelmina var en dam som starkt ogillade tebjudningar och andra inslag i societetslivet. Hon tog bara del av det för att leva upp till sin ställning. Inte heller ville hon lägga sina pengar på dyra klänningar, och brydde sig inte så mycket om att förnya sin garderob. Nej, istället använde hon sin förmögenhet till att bygga upp ett eget museum. Hon reste världen runt och samlade på sig föremål som idag har ett oersättligt värde. I hennes samling (som har en egen våning i huset) ingår, bland mycket annat, en uppsättning av 4000 år gamla kinesiska speglar av brons. Stockholms nationalmuseum hade inte råd att köpa de ovärderliga speglarna, men det hade Wilhelmina.
Hon dog 1930.

Jag råder er alla att besöka det fantastiska Hallwylska palatset ifall ni har vägarna förbi Stockholm!
Den nyfikne (om någon av mina läsare nu delar mitt stora intresse) kan läsa mer på
http://www.hallwylskamuseet.se



Wilhelmina von Hallwyl år 1895. Ett mycket ledigt porträtt, om jag var säga det själv. Hennes klänning var vid tillfället 10 år gammal, ett exempel på hennes ovilja att köpa nya kläder.


Väl hemma i is-slaskiga Lund. Jag vill tillbaks. Här kan man inte vara, inte gå, inte stå. Såvida man inte vill bryta nacken av sig måste man hasa sig fram på gatorna. Jag känner starkt att jag redan gjort mina vurpor i vinter, jag vill inte att de ska bli fler.