Vårljus
När jag vaknade i morse hade solstrålar letat sig in mellan mina persienner. Jag slängde mig in i duschen, och med drypande hår satte jag sedan på mig de väl använda vinterkängorna och begav mig ut.
Åh.
Trots att snön fortfarande ligger i drivor runt omkring, och trots att det fortfarande är februari och inte speciellt varmt, så kände jag att det här, det är den första vårdagen. Jag satte mig på en bänk, som var torr och inte vintervåt, och blundade. Solen värmde mitt ansikte, färgade insidan av mina ögonlock röda. Fåglar kvittrade här och var. I fjärran hördes kyrkklockor, kanske gifte sig någon denna vackra dag. Alla ljud, och alla färger... det kändes som om livet vaknat efter en lång lång vinterdvala.
Jag känner mig så fridfull. Våren kommer snart till vår undsättning.
Åh.
Trots att snön fortfarande ligger i drivor runt omkring, och trots att det fortfarande är februari och inte speciellt varmt, så kände jag att det här, det är den första vårdagen. Jag satte mig på en bänk, som var torr och inte vintervåt, och blundade. Solen värmde mitt ansikte, färgade insidan av mina ögonlock röda. Fåglar kvittrade här och var. I fjärran hördes kyrkklockor, kanske gifte sig någon denna vackra dag. Alla ljud, och alla färger... det kändes som om livet vaknat efter en lång lång vinterdvala.
Jag känner mig så fridfull. Våren kommer snart till vår undsättning.
1950
Ibland känns det som att jag lever i fel tid. Som att jag egentligen hörde hemma någon annanstans. Att jag skulle varit 17 år, inte nu 2010 utan snarare i 1957. Att få vara så... vacker till vardags. Det känns som om det fanns en annan skönhet då, en mer naturlig skönhet (jag vet att jag säger emot mig själv här, för nog spenderade flickorna mycket tid på sitt utseende då som nu). Fast jag vet att jag antagligen inte skulle orka med att sätta upp de där fräcka frisyrerna varje morgon, jag tvivlar på att jag ens hade klarat det en gång. Och att vara kvinna innebar inte heller samma frihet då som nu. Fanns det ens någon frihet? Ja det kan diskuteras.
Men det känns som att det fanns en annan artighet, än den vi har idag. En djupare respekt mellan tjejer och killar. Och det känns som att jag hade skonat mitt hjärta mycket smärta (ignorera rimmet) om jag hade gift mig med en av de första pojkvänner jag skulle komma att ha.
Från filmen "Mona Lisa Smile" som utspelar sig 1954
Men det känns som att det fanns en annan artighet, än den vi har idag. En djupare respekt mellan tjejer och killar. Och det känns som att jag hade skonat mitt hjärta mycket smärta (ignorera rimmet) om jag hade gift mig med en av de första pojkvänner jag skulle komma att ha.
Från filmen "Mona Lisa Smile" som utspelar sig 1954
Fågel
När jag var liten var min största önskan att få bli en fågel. Att få sväva högt över åkrar och träd. Att svepa över insektssmå bilar och människor. Svischa runt i luften, dyka, eller bara glida på en vind...
Jag drömde ofta att jag flög, och under dessa många drömmar utvecklade jag en alldeles egen teknik som mestadels byggde på ren vilja. Lyckan när jag lättade är svår att beskriva. Som en susning genom kroppen, kittlande glädje.
Om man hade ett liv före detta, är jag säker på att jag var en fågel.
Delar av en dikt jag skrev för några år sedan:
Fågel, fågel lilla prick
i det stora blå
ge mig dina vingar
så jag kan sväva få
Jag drömde ofta att jag flög, och under dessa många drömmar utvecklade jag en alldeles egen teknik som mestadels byggde på ren vilja. Lyckan när jag lättade är svår att beskriva. Som en susning genom kroppen, kittlande glädje.
Om man hade ett liv före detta, är jag säker på att jag var en fågel.
Delar av en dikt jag skrev för några år sedan:
Fågel, fågel lilla prick
i det stora blå
ge mig dina vingar
så jag kan sväva få
Din längtan
äro stor
så stor
att inga vingar
orkar bära
Vänta du tills vintrar gror
och kylan bliva somrars ära
Lämnad utan hopp
att bli en prick i det blå
förblir jag bunden till marken
Men mitt hjärtas vingar
kommer aldrig sluta slå
Sommarjobb...!
Sprang runt i butiker i Lund igår för att hitta ett sommarjobb. Svaren var ohäpnadsväckande lika:
Nej.
Nja. Kanske.
Du är lite tidig..
Hellre tidig än sen!
Jag vet inte huruvida jag kommer få några av de jobb jag sökte. Känns inte speciellt troligt. Däremot har jag av min kompis, som bor i Borås, fått ett lockande erbjudande! Hans familj driver ett litet bageri/konditori och jag kan få jobba där i sommar om jag vill! Det är fin natur där, med skog och sjöar, och man kan fiska! Det vore så gjutet. Bara att sätta sig på ett tåg och ställa sig i bageriet och knåda deg... Och ta ett dopp i en sjö på lunchrasten.
Men jag skulle aldrig få för mamma, haha
Nej.
Nja. Kanske.
Du är lite tidig..
Hellre tidig än sen!
Jag vet inte huruvida jag kommer få några av de jobb jag sökte. Känns inte speciellt troligt. Däremot har jag av min kompis, som bor i Borås, fått ett lockande erbjudande! Hans familj driver ett litet bageri/konditori och jag kan få jobba där i sommar om jag vill! Det är fin natur där, med skog och sjöar, och man kan fiska! Det vore så gjutet. Bara att sätta sig på ett tåg och ställa sig i bageriet och knåda deg... Och ta ett dopp i en sjö på lunchrasten.
Men jag skulle aldrig få för mamma, haha
Min fullkomliga lycka.
När livet inte känns lätt och andetagen är tunga så längtar jag till scenen. Ingen scen där man står ensam i brutalt strålkastarljus och ska lämna ut sig själv till publiken. Nej jag vill ha mina vänner runt mig, vi ska stå där allesammans i strålkastarljuset och vi ska ge publiken det finaste vi har. Vår sång.
Att stå på en scen och sjunga i kör är lycka för mig. Att stå mitt i alltihopa, känna hur rösterna omkring mig flätar ihop sig till något oändligt vackert, känna min egen röst, känna hur jag får vara en del av detta underbart vackra. Känna smärtan och ljuset i tonerna, som att sjunga till livet.
Och jag lämnar min kropp. Det kanske låter överväldigande, men det känns så. Världen blir suddig, publiken är ett dis, jag ser bara dirigentens ansiktsuttryck, det ömsom aggressiva, ömsom sammetsmjuka uttrycket. Min röst och alla andras röster lyfter mig från marken, jag är ett med musiken.
Och när efterklangen ekar i salen efter de sista tonerna, och publikens applåder väller över en, bryts förtrollningen och jag rycks framåt, landar i min egen kropp igen, kan le och låta applåderna fylla mig.
Ja det är lycka. Min fullkomliga lycka.
Att stå på en scen och sjunga i kör är lycka för mig. Att stå mitt i alltihopa, känna hur rösterna omkring mig flätar ihop sig till något oändligt vackert, känna min egen röst, känna hur jag får vara en del av detta underbart vackra. Känna smärtan och ljuset i tonerna, som att sjunga till livet.
Och jag lämnar min kropp. Det kanske låter överväldigande, men det känns så. Världen blir suddig, publiken är ett dis, jag ser bara dirigentens ansiktsuttryck, det ömsom aggressiva, ömsom sammetsmjuka uttrycket. Min röst och alla andras röster lyfter mig från marken, jag är ett med musiken.
Och när efterklangen ekar i salen efter de sista tonerna, och publikens applåder väller över en, bryts förtrollningen och jag rycks framåt, landar i min egen kropp igen, kan le och låta applåderna fylla mig.
Ja det är lycka. Min fullkomliga lycka.
Lovefool
Jag önskar att jag visste hur det här ska sluta. Att jag fick tjuvkika lite på facit. Helst av allt hade jag velat gå tillbaka tilll september, innan allt gick fel. Ja, jag hade kunnat tänka på att genomlida alla skolprov och alla besvikelser igen, det hade varit värt det. Så värt det. Hade jag bara kunnat fila till det där som gick fel, bara experimentera med riktningen på hur det skulle gå litegrann, då hade det inte varit som det är nu.
Men utan facit kan jag inte vara helt säker. Kanske kommer jag lära mig något otroligt viktigt utav det här, kanske kommer det komma något gott ur det här. Men det känns inte så. Jag kämpar för fullt för att vara naiv, inte lär jag mig av några misstag här. Jag bara dyker djupare ner i dem. Känns det som.
Lovefool...
Men utan facit kan jag inte vara helt säker. Kanske kommer jag lära mig något otroligt viktigt utav det här, kanske kommer det komma något gott ur det här. Men det känns inte så. Jag kämpar för fullt för att vara naiv, inte lär jag mig av några misstag här. Jag bara dyker djupare ner i dem. Känns det som.
Lovefool...
Framtid, nu!
Åh jag vill inte vara tonåring mer. Vill inte ha dessa ostyriga hormoner, dessa krossande relationer, dessa förtvivlade tankar. Allt jag vill nu, är att spola förbi några år, ja jag vill skippa allt och landa i en stadigare värld, en värld där jag redan är gift med en som älskar mig, där jag inte behöver oroa mig för killar och krossade hjärtan. Jag vill ha det där lilla barnet (som jag förhoppningsvis kommer få) i magen.
Jag vill bara hoppa över vägen som ska ta mig dit. Slippa alla snår och fallgropar, alla trassliga rötter som man snavar över. Är det så mycket begärt?
Ja.
Jag vill bara hoppa över vägen som ska ta mig dit. Slippa alla snår och fallgropar, alla trassliga rötter som man snavar över. Är det så mycket begärt?
Ja.
...
Varför? Varför är livet som det är, och varför gör det som det gör?
Varför slutar han plötsligt att älska henne, han som inte för länge sedan ramade in hennes ansikte med de vackraste ord, satte sin pensel mot hennes hud och målade hennes konturer med sådan omsorg, sådan kärlek.
Varför vissnar det som en gång blommade?
Och nu, hur kan han vilja ha henne, men ändå inte helt? Och hur kan han tvinga henne att välja, mellan att få vara hans men inte helt hans, inte ha ett "riktigt förhållande", och slutet, övergivenheten, mörkret, det krossade hjärtat. Och hon slår bort tankarna på att han utnyttjar henne, att hon får vara ett objekt på hans hylla som han tar fram när han behagar. Åtminstone får hon vara honom nära, hon får sova bredvid honom på natten, hon får hålla hans hand, hon får se honom skratta, hon får se hans fridfulla ansikte när han sover.
Hon kan älska honom i smyg, förslavad med det döende hoppet inombords, medan han har kakan och äter den.
Varför slutar han plötsligt att älska henne, han som inte för länge sedan ramade in hennes ansikte med de vackraste ord, satte sin pensel mot hennes hud och målade hennes konturer med sådan omsorg, sådan kärlek.
Varför vissnar det som en gång blommade?
Och nu, hur kan han vilja ha henne, men ändå inte helt? Och hur kan han tvinga henne att välja, mellan att få vara hans men inte helt hans, inte ha ett "riktigt förhållande", och slutet, övergivenheten, mörkret, det krossade hjärtat. Och hon slår bort tankarna på att han utnyttjar henne, att hon får vara ett objekt på hans hylla som han tar fram när han behagar. Åtminstone får hon vara honom nära, hon får sova bredvid honom på natten, hon får hålla hans hand, hon får se honom skratta, hon får se hans fridfulla ansikte när han sover.
Hon kan älska honom i smyg, förslavad med det döende hoppet inombords, medan han har kakan och äter den.
Det ögonblicket, den kramen
Igår hade jag ett monstermatteprov och jag ägnade all min lediga tid att plugga till det ända in i det sista. Därför satt jag kvar efter min första lektion, medan klassrummet tömdes på elever. In i rummet där jag sitter frenetiskt klickande med min penna i frustration över ett olösligt tal, kommer en kille. Han sätter sig på raden framför mig. En stund senare vänder han sig om. Det är ingen kille jag känner, ingen jag har pratat med förut, men han säger hej och jag säger hej, och så börjar vi prata. Lika lätt som om vi känt varandra hela livet. Han var verkligen trevlig, och vi hann med mycket av det ena och det andra i vårt samtal. När jag reste mig för att gå, gav han mig en kram. En lite tröstande kram, för han hade förstått att jag var väldigt nervös för det här provet. Han önskade mig lycka till, och det blev verkligen ett lycka till, för efteråt kändes det mycket bättre och provet gick som en dans.
Jag skulle vilja tacka honom för att han gav mig det ögonblicket, den kramen. För att han är en sådan människa vars omtänksamhet sträcker sig långt, och sådana människor är värda att hyllas.
Om väggen och ljuset
Tillägg till gårdagens inlägg. I Erlend Loes bok "Naiv. Super." går huvudpersonen runt i New York och frågar människor, inte vad de tänker på, utan vad som är viktigast i deras liv. Vad betyder mest för dig?
Det är förstås en del som inte "hinner" svara, men de som svarar säger saker som: Mina vänner, mitt jobb, kärlek, pengar...
Allt tyder på att Loe själv har gått runt och spelat huvudrollen i boken. Att han själv gått runt och ställt dessa frågor till folk. (Det förstår man när man läst slutet).
Killen, som boken handlar om, har gått in i väggen och tappat alla gränser och (sociala) hinder. Han gör vad han känner för, och bryr sig inte om att människor tycker han är underlig. För att hitta tillbaka till sig själv, till sin egna lilla stig, gör han många sådana här saker, det är väldigt intressant.
Under den tid jag läste "Naiv. Super" gick jag själv in i något som kan liknas med väggen. Luften gick ur mig, allt kändes överväldigande och jag tappade tron på allt. Det varade dock bara en vecka eller så, men jag kände igen mig i sättet huvudpersonen tänkte på, jag förstod sakerna han gjorde. Och jag gjorde liknande saker själv. Till exempel bad jag mina närmaste, vänner och familj, att skriva listor i min anteckningsbok, listor över sådant som gjorde dem glada när de var små, och sådant som gör dem glada nu. Och jag gjorde många egna listor. Här följer en sådan lista:
Saker som gjorde mig entusiastisk/glad som liten:
Såpbubblor
Födelsedagar
Strutglass
Mammas parfymer
Skorporna man fick gratis på bageriet i mitt kvarter
Klättra i träd
Djur
Bamsetidningar
Pappa trollar
Dinosaurier
Tuggummiautomater
Disneyfilmer
~
Underligt, men dessa listor hjälpte mig verkligen. Fick mig att kunna hitta och ta vara på ljuset i mitt liv igen.
Det är förstås en del som inte "hinner" svara, men de som svarar säger saker som: Mina vänner, mitt jobb, kärlek, pengar...
Allt tyder på att Loe själv har gått runt och spelat huvudrollen i boken. Att han själv gått runt och ställt dessa frågor till folk. (Det förstår man när man läst slutet).
Killen, som boken handlar om, har gått in i väggen och tappat alla gränser och (sociala) hinder. Han gör vad han känner för, och bryr sig inte om att människor tycker han är underlig. För att hitta tillbaka till sig själv, till sin egna lilla stig, gör han många sådana här saker, det är väldigt intressant.
Under den tid jag läste "Naiv. Super" gick jag själv in i något som kan liknas med väggen. Luften gick ur mig, allt kändes överväldigande och jag tappade tron på allt. Det varade dock bara en vecka eller så, men jag kände igen mig i sättet huvudpersonen tänkte på, jag förstod sakerna han gjorde. Och jag gjorde liknande saker själv. Till exempel bad jag mina närmaste, vänner och familj, att skriva listor i min anteckningsbok, listor över sådant som gjorde dem glada när de var små, och sådant som gör dem glada nu. Och jag gjorde många egna listor. Här följer en sådan lista:
Saker som gjorde mig entusiastisk/glad som liten:
Såpbubblor
Födelsedagar
Strutglass
Mammas parfymer
Skorporna man fick gratis på bageriet i mitt kvarter
Klättra i träd
Djur
Bamsetidningar
Pappa trollar
Dinosaurier
Tuggummiautomater
Disneyfilmer
~
Underligt, men dessa listor hjälpte mig verkligen. Fick mig att kunna hitta och ta vara på ljuset i mitt liv igen.
Tänker, tycker, känner, är
Ibland har jag lust att gå fram till någon, vem som helst, en alldeles främmande främling på stan, och fråga:
Vad tänker du på?
Givetvis kommer den personens tankar genast upptas av mig, vem är hon? Varför frågar hon? Vad ska jag svara?
Men jag vill bara veta vad personen tänkte på sekunden innan jag klev framför honom/henne och ställde den där frågan. Vill få en inblick i någon annans liv. Jag behöver bara en enda liten tråd att börja med, för att väva ihop en väv i mitt huvud om dennes liv. Jag hoppas att personen skulle svara något i stil med:
Min familj
Mitt jobb
Mina läxor
Mina nya skor
Min flickvän
Det hade räckt för mig. Genast skulle min fantasi sätta igång, väva historier om varenda en av dem. Göra människor av dem, få en insikt om att hela torget, ja hela världen, är fullt av individer som tänker, tycker, känner, är. Jag vill kunna inkräkta i någons liv, tala med någon jag inte skulle talat med annars. Jag vill veta att alla lever och andas som jag, och inte går runt som programmerade dockor.
Jag vill helt enkelt se, att det inte bara är jag som tänker, tycker, känner, är.
Vad tänker du på?
Givetvis kommer den personens tankar genast upptas av mig, vem är hon? Varför frågar hon? Vad ska jag svara?
Men jag vill bara veta vad personen tänkte på sekunden innan jag klev framför honom/henne och ställde den där frågan. Vill få en inblick i någon annans liv. Jag behöver bara en enda liten tråd att börja med, för att väva ihop en väv i mitt huvud om dennes liv. Jag hoppas att personen skulle svara något i stil med:
Min familj
Mitt jobb
Mina läxor
Mina nya skor
Min flickvän
Det hade räckt för mig. Genast skulle min fantasi sätta igång, väva historier om varenda en av dem. Göra människor av dem, få en insikt om att hela torget, ja hela världen, är fullt av individer som tänker, tycker, känner, är. Jag vill kunna inkräkta i någons liv, tala med någon jag inte skulle talat med annars. Jag vill veta att alla lever och andas som jag, och inte går runt som programmerade dockor.
Jag vill helt enkelt se, att det inte bara är jag som tänker, tycker, känner, är.
All smärtas dag
Hon fick ingen ros. Trodde hon att hon skulle få det eller? Nej, det förstod hon så fort hon såg dem ligga i högar på borden utanför matsalen, när tjejerna som försökte sälja dem hånade henne med sina blickar. I korridoren gick de populära tjejerna som på catwalk, skyltande med sina röda rosor, leende sina bländande leenden. Titta på oss! Vi är vackra! Vi är vinnare! Vi får rosor varje år!
Rosorna är ändå fula, nästan vissna i kanten, vem vill ha en sån? Hade hon fått en skulle hon bara slängt den i papperskorgen.
Nej det skulle hon inte. Hon skulle ha hängt upp den på sitt rum, låta den hänga där och torka, och inte ta ner den förrän bladen föll till golvet. Hon skulle titta på den varje dag. Hon skulle aldrig mer ha dåligt självförtroende, hon skulle minnas killen som gav henne den, och hon skulle glädjas över att hon fick vara en av dem som hade en beundrare, en av dem som fick en ros.
Men hon fick ingen ros.
Rosorna är ändå fula, nästan vissna i kanten, vem vill ha en sån? Hade hon fått en skulle hon bara slängt den i papperskorgen.
Nej det skulle hon inte. Hon skulle ha hängt upp den på sitt rum, låta den hänga där och torka, och inte ta ner den förrän bladen föll till golvet. Hon skulle titta på den varje dag. Hon skulle aldrig mer ha dåligt självförtroende, hon skulle minnas killen som gav henne den, och hon skulle glädjas över att hon fick vara en av dem som hade en beundrare, en av dem som fick en ros.
Men hon fick ingen ros.
Musiktips!
Satt och youtubade lite och hittade en grymt duktig tjej. Hon heter Mary Win och är sing- and songwriter, född i Thailand 1989 men uppvuxen i USA. Med sin charm i leendet, soundet och den akustiska gitarren fångade hon mig direkt. Kanske för att hon påminner mig om mig själv, om mina egna låtar. Det är lite samma stuk på dem.
Men det bästa var nog att jag upptäckte att man kunde ladda ner hennes låtar gratis från hennes hemsida:
www.marywinmusic.com
Har precis tankat hem alla hennes låtar. :) Självklart finns hon på youtube också. Jag skulle föreslå låten Propellers som vad jag har förstått är helt nyskriven.
http://www.youtube.com/watch?v=gx6WAD8BIt4
Hoppas jag fick någon att nappa!
Men det bästa var nog att jag upptäckte att man kunde ladda ner hennes låtar gratis från hennes hemsida:
www.marywinmusic.com
Har precis tankat hem alla hennes låtar. :) Självklart finns hon på youtube också. Jag skulle föreslå låten Propellers som vad jag har förstått är helt nyskriven.
http://www.youtube.com/watch?v=gx6WAD8BIt4
Hoppas jag fick någon att nappa!
Vågor vågor blå...
Sammetsvågor mörka blå
kantade av
skummande längtan
Resande mot stranden
för att besöka
de vackra stenar
som vilandes
väntar där
Taadaa! Här är dagens bidrag på min litterär gestaltningslektion. I den här lilla dikten har jag klämt in metafor, besjälning, personifikation och allitteration. Det fattas bara en liknelse, men det får vara.
Nu ska jag luta mig tillbaka på min klassrumsstol och höja volymen på min mp3 för att överösta de hemska tonerna från Johnny Cash som min lärare har satt på för att "inpsirera oss". Hur skulle det fungera tänkte hon? Det enda jag kan tänka på är att han inte kan sjunga...
The day
Just nu sitter jag och myser i Jacobs alldeles för stora tröja. Man kan säga att vi gjorde en ofrivillig deal. Jag fick låna hans tröja för att inte frysa när jag cyklade hem, och i utbyte får han ha min mobil hela kvällen och i morgon, eftersom jag glömde den hos honom. För andra gången på en vecka. Jag börjar bli vimsig.
Annars känns det som att jag lyckats lösa några kvävande knutar idag. Jag hoppas det. Jag har i alla fall lyckats bli av med en stor del av den last stenar jag kånkat runt med de senaste veckorna. Nu kan jag sträcka lite på ryggen, lyfta blicken.
Annars känns det som att jag lyckats lösa några kvävande knutar idag. Jag hoppas det. Jag har i alla fall lyckats bli av med en stor del av den last stenar jag kånkat runt med de senaste veckorna. Nu kan jag sträcka lite på ryggen, lyfta blicken.
Ljus
Det är mörkt ute. Mörkret har smugit sig in genom fönstret, och fram från under sängen. Jag har tänt små ljus här och var, spridit ut dem över hela rummet. De lyser upp mitt rum med sina små lågor, lyser upp min tillvaro. Jag drar filten tätare om mig, det drar så från mitt fönster. Draget får lågorna att flacka ostadigt. Precis som jag gjort de senaste dagarna. Ja, en liten flackande låga har jag varit. Nära att brinna ut. Men nu är det som att någon har kupat sina händer runt mig, jag är inte längre rädd för att brinna ut. Jag känner värmen inom mig. Jag kommer växa igen.
På tal om ljus. En av mina favoritpersoner i världen, Emil Jensen, berättade, (under en av de många shower jag sett) om sin syster som dog i.. cancer tror jag det var. Ända fram till slutet brukade hon säga:
"Bättre tända ett ljus än förbanna mörkret"
"Så hon fick tända många ljus ända in i slutet..." Men det fanns ingen bitterhet i hans röst. Kanske lite sorg, men framför allt... frid.
På tal om ljus. En av mina favoritpersoner i världen, Emil Jensen, berättade, (under en av de många shower jag sett) om sin syster som dog i.. cancer tror jag det var. Ända fram till slutet brukade hon säga:
"Bättre tända ett ljus än förbanna mörkret"
"Så hon fick tända många ljus ända in i slutet..." Men det fanns ingen bitterhet i hans röst. Kanske lite sorg, men framför allt... frid.
Över stupet!
Jag orkade inte möta världen idag. Behövde andas. Behövde förbereda mig precis som när man förbereder sig för att hoppa över ett stup. Man vet att man kommer lämna marken, man vet att den kommer ersättas med oändlig avgrund. Och man vet inte, man kan bara hoppas, på att man ska landa säkert på andra sidan. Landa i tryggheten. Säkerheten.
Jag orkade inte, men nu ska jag orka. Jag ska hoppa.
Nu börjar jag springa mot kanten.
Jag orkade inte, men nu ska jag orka. Jag ska hoppa.
Nu börjar jag springa mot kanten.
Vändpunkt
Mamma säger att jag förhoppningsvis kommit till en vändpunkt nu. En punkt där jag ska vända. Byta riktning, och fortsätta åt ett annat håll. Ja, jag vill det. Jag hoppas att jag kan. Något måste förändras och jag vet att det är jag.
Dagens tips
Jacob-ar är bra att ha. Bra medicin som effektivt hjälper mot ledsenhet. <3
Ensam, isolerad
Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Det är som om någon, kanske jag själv, placerat mig på en isolerad ö. Den situtionen när alla verkar likgiltiga inför ens existens om man undrar om någon skulle bry sig om man försvann från jordens yta. Ja, dog. Man får inte tänka så. Men jag kan inte rå för det.
Det var så längesen någon kramade mig. Gav mig en sådan kram som betyder något. Inte bara en "hej jag kramar dig som jag kramar alla"-hälsningskram.
Det känns som att ingen pratar med mig, förutom att svara när jag frågar något först, eller frågar mig om skolarbeten.
Ingen hör av sig mer.
Och när jag hör av mig, har ingen tid.
Hade det inte varit för jacob hade jag suttit ensam hela helgerna.
Jag är rädd. Hur kunde det gå så långt?
Det var så längesen någon kramade mig. Gav mig en sådan kram som betyder något. Inte bara en "hej jag kramar dig som jag kramar alla"-hälsningskram.
Det känns som att ingen pratar med mig, förutom att svara när jag frågar något först, eller frågar mig om skolarbeten.
Ingen hör av sig mer.
Och när jag hör av mig, har ingen tid.
Hade det inte varit för jacob hade jag suttit ensam hela helgerna.
Jag är rädd. Hur kunde det gå så långt?
Engelskalektion
Sitter här på en engelskalektion och smyguppdaterar min blogg. Spyken har nämligen införskaffat bärbara datorer till sina elever. Tack för det.
Mitt tillstånd: Jag är jättehungrig, och jag befarar att alla mina klasskamrater har hunnit äta medan jag hade betygssamtal med min historialärare... Ensamätande i matsalen är inget att eftersträva. Det är som om man har en fet strålkastare på sig så alla kan se att man inte har några kompisar. Hehe.
Just nu gapskrattar hela min klass av ett citat av Oscar Wilde: "Everything popular is wrong".
Tillbaka till mitt tillstånd: Alla jag skriver till på msn dissar mig.
Sa jag att jag var hungrig? Har inte möjlighet att äta lunch förrän 12:45. Schemaläggaren borde skjutas!
Mitt tillstånd: Jag är jättehungrig, och jag befarar att alla mina klasskamrater har hunnit äta medan jag hade betygssamtal med min historialärare... Ensamätande i matsalen är inget att eftersträva. Det är som om man har en fet strålkastare på sig så alla kan se att man inte har några kompisar. Hehe.
Just nu gapskrattar hela min klass av ett citat av Oscar Wilde: "Everything popular is wrong".
Tillbaka till mitt tillstånd: Alla jag skriver till på msn dissar mig.
Sa jag att jag var hungrig? Har inte möjlighet att äta lunch förrän 12:45. Schemaläggaren borde skjutas!
Var det värt besväret?
I december var det några killar i Lund som bestämde sig för att de ville ha en snöbacke. Men snö var det brist på så de mailade ishallen och frågade om de fick ta lite av den gigantiska snöhög som de har i sin ägo. Efter fem timmars byggande hade de en meter bred snötäckt kälkbacke. Och folk beundrade deras intitivativ och påhittighet.
Känns så ironiskt nu.
http://sydsvenskan.se/lund/article596354/Sveriges-sydligaste-skidbacke.html
Känns så ironiskt nu.
http://sydsvenskan.se/lund/article596354/Sveriges-sydligaste-skidbacke.html
När man inte blir insläppt...
Incident från igår. Det var snöstorm, kallt och jag hade pulsat i snö långa vägar. Skulle åter hem till Jacob efter en körlektion. Huset är nersläckt. Awkward, tänker jag och ringer på. Ringer ringer ringer. Han sitter säkert på sitt rum med hög musik, som vanligt.. tänker jag och ska fumla upp mobilen med frusna fingrar. Den är borta. I mitt huvud ser jag mobilen ligga några decimeter till höger om Jacobs dator. Där inne. Just det, fan.
Det finns bara en sak att göra.
Jag kämpar mig ut i den stora snöbegravda trädgården. Med snö upp till knäna börjar jag kasta snöbollar på Jacobs fönster på andra våningen. Det går inte så bra, snön är dålig och jag är dålig på att kasta. Jag börjar skrika: "Jaaacoob! Släpp iiin miiiig!!" Ingenting händer. Efter fem minuters desperat snöbollskastande öppnar han äntligen fönstret. Genomvåt av snö klampar jag in genom dörren och häller min ilska över den ignoranta stendöva dåren.....
Ganska kul i efterhand. Ändå.
Det finns bara en sak att göra.
Jag kämpar mig ut i den stora snöbegravda trädgården. Med snö upp till knäna börjar jag kasta snöbollar på Jacobs fönster på andra våningen. Det går inte så bra, snön är dålig och jag är dålig på att kasta. Jag börjar skrika: "Jaaacoob! Släpp iiin miiiig!!" Ingenting händer. Efter fem minuters desperat snöbollskastande öppnar han äntligen fönstret. Genomvåt av snö klampar jag in genom dörren och häller min ilska över den ignoranta stendöva dåren.....
Ganska kul i efterhand. Ändå.
Blå
Världen är så blå. Som om allting gråter. En kylig nyans på allas kinder. Men jag vet att det bara är inom mig det är så. Så ledset ledset blått.
...
Kan man vara kroniskt ledsen?
De modigaste människorna i världen
Till er som vågar älska. Vilken risk ni tar. Ingenting gör så ont som att bli lämnad. Inga tårar gör så ont. Ett krossat hjärta kan vara krossat för alltid, ett krossat hjärta läker aldrig helt.
Till er som vågar älska: Ni är de modigaste människorna i världen.
Till er som vågar älska: Ni är de modigaste människorna i världen.
Räddningsbåt
När kärleken
lämnar dig ensampå en kall stenig ö
mitt ute i ett svartsvart hav
glöm inteatt det
förr eller senarekommer
en liten båtför att rädda dig
