Från mitt fönster

Jag har blivit ombedd att uppdatera min blogg. Man kan ju inte bara flytta och sen inte berätta hur det har gått, fy skam. 

Men var ska man börja? Kanske vid dagarna då jag monterade ner mitt hem och stuvade in mina ägodelar i väskor. Eller den grymma känslan av overklighet när man klev in i bilen på väg mot sitt nya hem, och såg sitt gamla försvinna genom ett vindrutefönster. När tårarna trängde sig på vid avskedet, eller första gången jag såg mitt nya rum. Eller så skippar man bara allt det där och går vidare på hur kul veckan har varit, hur trött man stupat i säng om kvällarna pga dagens alla intryck. Hur det har varit att producera film, författa på danska, tala danska och tala ännu mer, och få frågan "är du från färöarna?" tillsammas med reaktionen "Är du svensk? Det hade jag inte märkt, du talar ju så bra danska" några gånger per dag. Hur det har varit att jamma med mitt nya band, att sjunga kör varje morgon och kväll, att ideligen utsättas för passiv rökning av den tredjedel elever som bolmar här.... Jag berättar helt enkelt via några bilder.

 

Endast en vecka kvar nu. Allt kändes bra när det hela låg på betryggande avstånd tidsmässigt. Allra bäst kändes det när jag precis hade fattat beslutet; jag flyttar till Danmark och går på folkhögskola under en termin. Men ju mer tidsavståndet minskade, desto mer växte nervositeten och kommer väl att peaka någon gång under kommande vecka. Mitt rum är ett enda kaos av halvpackade lådor, kläder som rensats ut och saker jag ska ha med mig lite huller om buller. Jag lägger mig på min sköna säng och känner mig starkt motvillig till att lämna den åt en annan, för att själv sova på en långtifrån lika skön säng på andra sidan sundet. På skrivbordet ligger en hög med nyframkallade bilder som ska sättas upp på anslagstavlan i mitt nya rum. Bredvid dem ligger en anteckningsbok med att-göra-listor som ständigt växer. En sockerlåda står bredvid sängen, den ska bli min bokhylla i Danmark, i brist på annat. Häromdagen skaffade jag mig lite vuxenpoäng och köpte en färgglad trasmatta på Lagerhaus som jag släpade hem tillsammans med Paul. 

 

Vid den här tiden nästa vecka kommer min familj att ha lastat ut mina ägodelar och burit upp dem till mitt nya rum, druckit lite kaffe och gått på en rundvisning, och sedan, efter kl 17, åkt iväg igen, hem till Sverige. Det är så hårt att slitas mellan det som är nytt och spännande, och det som är gammalt, kärt och tryggt. Men jag kommer ju tillbaka. Säkert lite gladare, lite rikare och lite mer dansk.

Idag är en riktigt bra dag. Min Happyhappy-lista på spotify spelas för full rulle. Jag har precis insett att jag börjar få tillbaka min underbart bra ämnesomsättning som varit borta i 4 år sedan jag började bli sjuk. Efter ett års medicinerig med rätt nivå levaxin är jag as good as new, och mina 15-årskläder sitter som de satt förr. Jag firar med glada låtar och pussar på min Paul som under hela året troget har hävdat att jag har varit pinnsmal, men först nu kan jag tro honom. Det är ju trots allt det som är så bäst, att ha en pojkvän som är sådan att han bara inte ger sig för att han verkligen tycker att jag är vacker, och då blir jag ju så vacker som jag någonsin kan bli.

Här är vi två, ett grymt bra team:

 

I övermorgon lämnar jag det soliga sommarlandet och beger mig hemåt. Förfärligt mycket ska ordnas innan min flytt till Danmark den 25. Jag hinner knappt tänka på att vara nervös, och tur är väl det, för annars skulle nog allt koka över. Men när jag tänker på att det bara är tre veckor kvar (inte ens det!) så blir jag ändå rätt så rejält nervös. Att leva på ett annat språk. Visserligen ett språk jag har talat sedan jag började tala överhuvudtaget. Men orden kommer ändå långsammare än på svenska, och är kanske inte helt korrekta. Meningsbyggnaderna trasslar till sig ibland, och stavningen ska vi inte ens tala om. Men jag lär mig förhoppningsvis. Även om allt annat går bet under de kommande fem månaderna så kommer jag oundvikligen att förbättra min danska. Det får kosta en del saknad och hemlängtan.