Från mitt fönster

Förra veckan var jag på sjukhuset och lämnade ytterligare tre blodprover. Idag ringde läkaren och för första gången sedan jag blev sjuk hade hon goda nyheter. Mitt TSH hade rasat och låg nu på 0,01! För att ni ska förstå det fantastiska måste jag förklara närmare vad det innebär: TSH ska kort sagt ligga mellan 0,4 och 4,0 för att vara normalt. (Det är dock individuellt om en nivå är normal eller inte, en person kan må prima vid 3,4 medan en annan mår kasst vid samma nivå.)

I vintras låg mitt TSH på 5,5, och eftersom jag var så sjuk då så räknade vi ut att mitt "normala" värde antagligen låg under 1. Nu hade jag alltså 0,01, så nu dröjer det inte länge innan jag mår bra igen!! 

Tänk att det snart har gått ett år sedan allt rullades upp och började eskalera. Att jag, för ett år sedan gick från att betrakta mig som frisk till att bli obotligt sjuk. Om det inte varit för mamma och hennes envishet så hade jag ignorerat förändringarna inom mig, trots att de gjorde sig påminda i plåga efter plåga som förhäxade min kropp.
I vilken grad man nu kan ignorera att ens hår faller i stora tussar när man borstar det, när man tvättar det, när man drar av sig mössan, när man vaknar på morgonen och sängen är full av avslitet trasigt hår. Plötsligt var hälften borta från mitt huvud, och allt som återstod av mitt tjocka hår var nu bara tunnhet, trasighet och frasighet. 
Eller vad sägs om tröttheten? Känslan av att gå ner djupare i lera tills man knappt orkar gå längre? Jag höll på att bli en zombie, och jag ignorerade det. För vilken 19-åring vill väl vara sjuk, när ungdomen fyller en ända ut i fingertopparna? Är det inte det grymmaste som finns, att bli berövad sin ungdom?

"Jag känner mig som en spröd, färglös fjäril med odugliga vingar. (...) Jag är så trött, jag vill bara ha hjälp." skrev jag i dagboken den 17e oktober, när jag äntligen erkänt för mig själv att jag nog faktiskt inte var helt frisk.

14 november: "Klockan är åtta. Klockan elva ska läkaren ringa. Då får jag kanske veta exakt vad det är för fel på mig. Kanske."
Velandet, velandet, velandet. Vad är det för fel på flickebarnet? Varför växer tröttheten i henne när proverna ser normala ut? Här, varsågod, du får ännu en remiss till en läkare som kanske kan ge dig svar. Här, en lista på nya blodprover, det kommer att sticka lite... oj, du var verkligen inte lätt att sticka, vi prövar andra armen... nähä, vi får ta och sticka dig i handen... Dina prover ser normala ut, men ta några fler så ska vi undersöka om det här kan vara felet. Hit och dit. Dit och hit. Doktor, vad är det för fel? Varför sipprar ungdomen ur mig? Har du inget svar åt mig, någon diagnos att ställa, någon medicin att ge så att jag kan må bra igen? 

29 november: "Denna höst står still, mitt liv är en båt i hamn medan alla andra är ute och seglar och livets friska bris blåser dem i ansiktet..."  

14 december: "Jag har en obotlig sjukdom. Tänk. Att jag skulle drabbas av det." 

15 januari: "Väntrummet låg i källaren, bortom allt. Det var så vackert. Ett piano stod i ett hörn, det fanns böcker i hyllor att läsa. Och längs hela väggen fanns en porlande fontän med en hel djungelinredning med små apor i träden. 
De döendes väntrum. 'Det är nog därför de har de så fint,' sa mamma. Jag kände blickarna från andra patienter, jag var så mycket yngre. I en avskild del av rummet, bakom pentryt där man kunde hämta kaffe, stod sjukhussängar. Jag blev inropad. Mamma och jag hade fantiserat om vilken färg jodet jag skulle dricka hade. Jag trodde rött, hon trodde grönt. Jag skulle dricka det för att röntga sköldkörteln. Det visade sig vara genomskinligt, och att jag inte alls skulle dricka det. Istället skulle de injicera teknetium, ett annat radioaktivt ämne. (...) Jag hade inga tumörer." 

Samma dag fick jag min medicin. Resan har varit lång, som ni ser. Det har krävt ett enormt tålamod både från mig själv och från min omgivning. Men nu, nu vänder det. Ikväll ska jag baka en paj. För att fira segern inom mig.




Fjärilen – symbolen för skördkörtelsjuka eftersom sköldkörteln är formad som en sådan.

Idag börjar kören. Det ska bli härligt att få träffa tjejerna igen och sjunga! Wien känns som en evighet sedan, men det finns inget som en pepp kör med förnyad energi. Med ny dirigent och allt så är vi nog alla lite extra spända på hur det ska bli, själv är jag övertygad om att det blir fantastiskt. 
Nästa konsert blir på Kulturnatten den 15e september. Det är låtar så vackra att man smälter lite i själen varje gång  man hör dem. Smakprov:

 

 

Efter att ha varit borta från Lund i nästan 2 ½ månad kan jag konstatera att hemlängtan är något alldeles förfärligt. Inte nog med att den tvingar en till att vara ytterst frånvarande på den plats man faktiskt befinner sig, och att ägna all ens vakna tid till att drömma om att få komma hem (vilket pinar ens omgivning i högsta grad), man ska också plågas över att befinna sig långt hemifrån och veta om att det kommer dröja x antal dagar och veckor innan man får komma hem. 

Inte desto mindre är en sådan hemlängtan inte märklig att förstå sig på, eftersom det är Lund som är föremålet för längtan. Ja, jag hör hur det låter, min stad är bäst, bättre än alla andras - men låt mig förklara närmre. Jag har, under dessa månader av bortavarande passat på att titta förbi och besöka andra städer. Städer som är "konkurrenter" till mitt kära Lund. Däribland Uppsala och Umeå. Det var en snabb titt, och jag vet att det inte borde få styra min uppfattning om hur det faktiskt är att bo i de städerna. Men första intrycket spelar ju ändå stor roll, och jag måste säga att Lund, om jag nu hade sett det för första gången och inte vuxit upp här, helt klart ger det mysigaste intrycket. De små husen, de gamla tidig-medeltidsbyggnaderna, klätterrosorna och gatustenarna, studenterna och torgen... Det är verkligen, onekligen det mest charmerande intrycket man kan få. Tycker jag. Tycker jag. Tycker jag (viktigt att påpeka, så att ingen blir sur :)

I alla fall... jag längtade hem väldigt mycket till min lilla stad. Känslan av att stiga av flygbussen och sätta fötterna på de välbekanta trottoarerna var fantastisk. Genast överväldigades jag av en sådan igenkännande trygghet, hem. Och jag såg husens skönhet, omgavs av den lundensiska dialekten och tyckte mig faktiskt kunna känna en karaktäristisk doft av staden.
Många flyttar härifrån. Så många att jag knappt har några vänner från "den gamla goda tiden" kvar. Och jag kan förstå dem (jag vill också testa att bo någon annanstans). Staden är så minnesmärkt. Snart är varje vrå uppfyllt av ett minne: där ramlade jag med cykeln när jag var 10, där fick jag min första kyss, där satt jag och grät när det tog slut, där mötte jag en blivande vän, där skålade jag i champagne, där ristade vi in våra namn... Men kanske är det allt det här som gör att det känns så tryggt. Jag har upplevt hela mitt liv här, det finns spår överallt som små påminnelser om vem jag är och vem jag har varit. Det är svårt att känna sig vilsen här. Men det hindrar inte att jag en dag kommer att vilja flytta till en ny stad och fylla den med nya minnen. Men tills dess är det här jag hör hemma, är hemma och känner mig hemma.

Här är två bilder på det Lund som hälsade mig välkommen hem när jag anlände med min lilla väska. Kung Oskars bro första, mitt hus sista.

 

 

Det är natt i Katterjåkk, men det är fortfarande ljust. Dimman har sänkt sig mellan bergens fötter, men om få timmar kommer solen att jaga den på flykt igen. 

Ja, bergen. Vid första anblicken tyckte jag att de reste sig som blå valryggar i horisonten. Så fjärran, men ändå så majestätiska. På närmare håll såg jag att de inte alls är blå. Nej, klädda i gröna koftor är de, omsorgsfullt insvepta i mossa som skimrar likt grönt guld i solen. Om kvällarna är bergen de sista som solen kysser farväl innan hon flyr himlen, och de rodnar tills de är alldeles röda.

Här kan vandraren vandra sig lycklig, det finns så många stigar som letar sig in mellan bergen, så många dalar att upptäcka (och så många mygg att fly ifrån). 

Självfallet packade vi våra väskor och gav oss av, hela familjen. Mormor hade försett oss med en hel påse snickers som nödproviant, så vi skulle inte svälta. Efter 5 kilometers vandring bland de grönskande gröna bergen vände mamma och jag, och gick hemåt. När vi kom tillbaka var jag helt slut, men triumfen bubblade i mig; jag hade trotsat hypotyreosen och gått en hel mil! I fjällen! Jag, som för blott två månader sedan fick släpas runt av mina körkamrater i Wien och nära att kollapsa i varje gathörn av energibrist, jag hade klarat att gå en mil!

Här kommer lite bilder från vandringen: