Jag kom på bättre tankar och startade trots allt en ny blogg igår. Farväl gamla gråa blogg som burit mina tankar sedan 2009. Vill du följa med mig till mitt nya fönster? Här är det: 

Kanske är jag redo att kasta in handduken. Kanske är det därför jag skriver ett inlägg till här. Jag hade inte tänkt använda den här bloggen något mer. Hade inte tänkt ägna en enda sekund åt den. För den tillhör mitt förflutna, och jag vill ha en nystart. Jag ville frigöra mig från mina gamla inlägg här, de osar av för mycket gymnasieångest. Jag längtar efter att skriva igen. Vill inte tyngas ner av gammalt skrafs. 

Men.

Alla domäner var upptagna. Så här står jag nu igen med en fågel i handen. En grå jäkla mesig fågel som inte på något sätt kan symbolisera en nystart. Men det är vad jag har. Och jag får väl vara tacksam för det. Man kommer aldrig undan sig själv. Trodde på något sätt att jag var mer originell än så dock... Det är väl ungdomens nycker; man tror man är så unik. Att man är ensam om sina tankar, vilken bullshit..

Ska bli intressant att se om jag fortfarande har några stackars läsare som följer mig. Är ni redo för min nystart? Really?

 

 

 

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig fanns ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

 

 

 

 

Jag har fått höra att jag har slutat skriva. Ni skulle bara veta, jag har aldrig skrivit så här mycket i hela mitt liv. Jag har kastat ur mig långa brev (som aldrig skickats), vrålat ut dikter, hamrat med ord. Du skulle bara veta vilken inspiration du ger mig. Jag kommer inte att börja skriva här så som jag har gjort förut, för att jag inte vill dela mina tankar med en viss någon längre. Det blir detta inlägg, denna dag. En dag då jag har knäckt oändliga mängder pistagenötter, blivit uppmanad av en främling att gråta, (vilket jag skakade nekande på huvudet åt), nästan förolyckats på bilväg i akut spöregn, och sist på dagen hållit i en nyanländ bok med en liten post it-lapp fastklistrad på pärmen; "ditt leende är målet, du är en gudinna".

Och jag ler, för en sekund, mitt första leende på dagar, veckor. Av den lilla omtanken, sänd tvärs över Sverige, av en främling som anat mina sorger och som bara vill få mig att le.

 

 

Bernard Schlink, Högläsaren

Hur viktigt är det inte att skriva, att bearbeta dagarna som gått. Man är ju en produkt av alla sina dagar, även om varje dag inte är ett liv. När orden fästs vid pappret, knappats in i ett dokument, då finns de där. De talar om tider, om månader som kommit och lämnat, om ungdom som irrar runt och försöker att hålla sina tankar ovanför ytan. Om vi inte tar vara på våra dagar, vem ska då göra det? Därför skriver jag, minns jag, tvingar mig själv. För jag vill minnas mina strider, mina förluster, mina kärlekar. Min sorg, min glädje, min längtan. Allt det som jag har berättat för mig själv ska berättas ännu en gång. Då blir jag hel igen. Då kan jag rusa framåt.

När jag tänker tillbaka på det känns det så konstigt. Hur kan man möta en person och missförstå allt så fullständigt? Hur kan man veta så otroligt lite om en person, och ändå känna sig berättigad till att döma ut? Jag blev så upptagen med att fokusera på dina dåliga sidor att jag inte alls såg dina underbara, fantastiska sidor som borde ha överstrålat allt annat. Vad värre är, är att detta i sig lockade fram mina sämsta sidor, och det var allt du fick se av mig. Det visar väl ännu mer hur fantastisk du är, att du kunde se förbi den irriterade, dominerande och bossigt otrevliga tjejen, och se att jag var någon värd att ha. En sådan människoinsikt som din är mer än beundransvärd. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig för att du lärde mig hur fel jag hade, för att du ställde upp och ville vara med mig, trots att jag sällan hade fått dig att känna dig välkommen. Men jag hoppas att jag kan gottgöra dig nu, och finnas till för dig varje stund. Såsom du finns för mig.

Om tre dagar fyller jag 22 år. Jag har andats och levt i ett helt år till och nu är fantastiska 21 snart över. Jag har älskat och skadat, känt mig gammal och ung, rest och stannat, förändrats och förnyats, insett och glömt. Sårat och blivit sårad. På många sätt har det varit ett helt liv i detta år. Och snart är det ett år sedan jag flyttade till Danmark och Grundtvigs. Var flyger tiden när man ser åt ett annat håll?

Jag tydde mig åt 21, lade mina drömmar där, mina förväntningar, min tro på en förändring, mitt hopp om en minnesvärd tid. Jag har bäddat tills jag kunde ligga skönt, och förhoppningsvis blir förutsättningarna för nästa år bra. Jag har ju valt utbildning och hittat en stor lägenhet att börja på nytt i. Det borde bli bra. Men jag känner ingenting för 22. Det är som ett tomt ark, som jag inte vet om jag kommer att fylla, om jag ens bryr mig om att fylla det. Det känns... som en mellanålder, meningslös.

Jag vill så gärna kunna fokusera på nuet, för annars flyger man rotlös i vinden, och tiden sipprar som sand mellan fingrarna på en. Det är i nuet upplevelserna finns. Jag vill inte se tillbaka på mig själv och ångra allt det jag aldrig gjorde.

 

Jag vill inte bli gammal alltför snart.

 

Loggade in av en slump och såg att folk fortfarande besöker min verkligt inaktiva blogg. Så det blir en liten uppdatering i alla fall. Sista anmälningsdag för studier till hösten har kommit och gått, och jag sökte in till socionomprogrammet. Kommer nu att ägna ytterligare några månader åt att undra över om det var rätt beslut, och oroa mig för om jag överhuvudtaget kommer in (för det har ju blivit sjukt svårt på sistone, varför har det plötsligt blivit så populärt?). Samtidigt saknar jag mina vänner i Danmark, och har lite abstinens efter att ha varit kökschef på 200 % under spexperioden och nu bara vara arbetslös, men karnevalen kickar snart igång och då får jag fullt upp med att vara sminkös.

 

Här är dessutom två bilder från karnebalen, som blev min fjärde bal (och jag som tänkte att jag knappt skulle använda den där klänningen. Förhoppningsvis slipper jag det nu, för inför nästa bal tänker jag köpa en ny som inte består av plastskenor som skär in i revbenen a la korsett):

 

Livet blev plötsligt lite stressigt, så bloggen har fått bli nedprioriterad. Igår började plugget och jag, som registrerade mig i efterhand, blev glatt överraskad när jag upptäckte att jag hade en glad bekant i studiegruppen. Vad var oddsen för det när man läser några temakurser med 20 pers på historiska institutionen? 

Igår drog också kören igång, och vi har redan börjat repa för körtävlingen i Riga i sommar. Så skönt att få börja sjunga igen! Jag fick dessutom beröm för min klang redan på första dagen, och det känns ju bra när man knappt har sjungit på ett halvår.

Vad som mer lägger på stressbördan är att jag blivit utsedd till att vara sexmästare i Vargladspexets kök - megamycket ansvar från ingenstans, och jag måste planera som aldrig förr.

DESSUTOM har jag min första körlektion om en timme. Herregud.

Okej tisdag. Bring it on.

Wow, nu är jag hemma igen efter att ha haft några underbara månader i Danmark. Tiden har bara flugit förbi! Jag visste att 21 skulle bli något alldeles speciellt. Under sista veckan skrev vi flitigt i varandras minnesböcker - ungefär som man skriver i folks studentmössor, fast mycket mer. Jag har suttit uppkrupen i soffan med en paradisask (jag kan unna mig, har knappt gått upp i vikt under dessa matiga månader), och bara lett och skrattat av pur glädje. Hade aldrig trott att folk skulle skriva så fantastiska saker om mig, även de som jag inte talat så mycket med. Jag antar att jag har haft turen att möta några underbara människor som har tyckt om mig för den jag är. Nu blir det en utmaning att hålla kontakten, men jag känner verkligen att jag har fått några vänner för livet, som dessutom bara bor på andra sidan sundet, så det ska nog bli en hel del möten framöver. Här kommer några underbara minnen:

 

Det närmar sig slutet. Idag var päronen här och hämtade mina grejer. Mitt underbara rum har plötsligt blivit ett avpersonifierat tomt ett. Känns så främmande. Nu när jag inte har något rum längre, så längtar jag mest hem så jag kan vara i hemtrevligheten. Men Berlin väntar i morgon! Snart bär det av.