Till själen
en själ som kan sargas, som kan såras?
Den som väljer att inte se, kan inte se
Den som sväljer sitt samvete, kan inte veta
förrän det är för sent
Tänk dig att vara
ensamheten personifierad,
Tror du på en själ bakom ensamheten,
en själ som kan gråta och förtvivla,
en själ som kan brista i brist på leenden
och närvaron av en vänskap?
Ja, nu tror du. Nu när det är för sent.
Nu tar vi en dikt igen.
Du hade alltid förmågan
att krydda dina lögner,
så min tilltro
förfördes
av den ljuva smaken
När du sedan bjöd mig
på den bittra sanningen
kunde jag omöjligt
svälja
En stund i natten
Men min kärlek till orden kan inte dö. Jag återvänder till orden om och om igen, de brinner som små eldslågor i natten, och det är hos dem jag hämtar mitt bränsle... Natten är stilla ikväll. Regnet som knackade på mitt fönster för någon timme sedan har nu slumrat in, det ligger i gräset och sover.
Det är de stilla stunderna
som du ska leva på.
Ikväll har intet,
intet skett
men något sker ändå.
En fågel och ett vårregn
har sjungit dig en sång
Tag med den –
den kan hjälpa dig en gång
Jarl Hemmer
Låter en dikt tala
Ord från en öppen famn.
Tyvärr har det inte blivit mycket på sistone, jag har verkligen haft skrivblockering. (Ännu mer tyvärr var att jag som projektarbete hade valt att skriva en bok, och att jag därför fick krysta fram texterna och dikterna till denna, vilket gör att jag i efterhand varken är nöjd med resultatet eller har lust att öppna boken och läsa de framtvingade alstren) Något som jag inte heller gjort mycket under året är att läsa poesi. "Poetry is the food of the soul", brukar man ju säga och jag är rädd att min själ har hungrat alldeles för mycket i år.
För ett tag sedan skrev jag att jag varit på Amnestys bokmässa, och där hittade jag en låda med poesiböcker – tunna pappersomslag runt gamla ord på uppsprättade sidor. Här fanns böcker av Anna Greta Wide, Hjalmar Gullberg och Gustaf Fröding. Efter att ha bläddrat, läst, känt så valde jag Harry Martinsons Dikter om ljus och mörker från 1971.
genom en natt så öde.
Brevet kom från de dödas land,
skrivet av en av de döde.
Vitt det lyste i öde natt,
for med slumpens vindar;
lutade än mot tuvor av ljung,
än mot spjälor och grindar.
Brevet bar stämpel av Hades natt,
inuti låg en hälsning:
kunde jag leva en dag med dig
skulle jag kalla det frälsning.
M
från mitt minnes ängar
trädde du fram
mot min kind
.
vi sluter dem för att stå ut
Vi stänger våra dörrar
för sprickorna som närmar sig
Vill inte se
fastän vetskapen
sipprar in under våra dörrar
Vi är
skyddslösa
myror
under hennes sko
Hon klyver oss
men vi kan inget göra
För vi älskar svärdet
i hennes händer
I'm glad for your sake, I really am
Berätta om din lycka
Jag vill verkligen höra
Jag vill sluta ögonen till din berättelse
och minnas att det en gång
hände mig
detta här underbara
som du får uppleva nu
Ge mig en del av det,
ett fragment...
En sista färgglad suck
(Foto: jag)
~
Hösten gnager på ytterdörren
i fjärran skymtar vi vintern
det var ju ett tag sen då
vi räknade fräknar på stranden
och djungelgräset slickade våra fötter
men nu
fattas det dagar
små hål i vårt tätt flätade tonårsliv
som en extra glugg
mellan vita framtänder
Vi hissar flaggan
på halv stång
nu när sommaren är död
saknaden biter oss i kinderna
Projektarbete
Så jag körde på en idé jag lekt med redan sedan första ring; att skriva en bok.
Och då menar jag inte en roman, tror också det hade varit för stort, för riskabelt. Det är mycket att bara genomföra det, men sedan ska man genomföra det bra också. Så jag bestämde mig för att skriva en antologi, med samlade dikter, noveller och texter jag skriver under året. Slutresultatet ska jag skicka in till förlag. Jag ser redan fram emot att få hålla min egen bok i handen, vilken känsla det måste vara! Det kostar förstås en del att trycka upp en, eller flera ex, men jag tror mina föräldrar sponsrar projektet.
Det här kommer bli så kul. Jag gillar ju verkligen att skriva.
Temat är lite luddigt fortfarande, men ni får ett smakprov.
Vi är alla individer
Ingen kommer någonsin
andas bara för dig
Alla cirkulerar vi
i våra egna små världar
Egna och unika
Men aldrig längre ifrån
varandra
än att en hand kan sträckas ut
och en annan hand kan ta den
~
Från en ondskefull ung dam!
Dikt jag skrev för 1,5 år sen, och som passar än.. (Ironiskt nog ledde den till ett nytt förhållande.)
Tag er i akt ni älskare!
Akta er för mig!
Jag är hjärtekrossaren
utan medkänsla för dig!
Akta er för kniven!
Den är min bästa vän
Kom för nära och jag drar mig inte
för att bruka den!
Jag sökte en gång kärlek
men gjord för mig, det var den ej
Mina älskare jag krossade
och kärlek kom att avsky mig
Här är blott min varning!
Hör upp ni unga män!
Faller ni en gång för mig
Jag lyfter min kniv om igen
Jag är hjärtekrossaren
Min skönhet, den bedrar dig
Så tag er i akt ni älskare!
Våga inte älska mig!
Jenny
det finns dom som inget vet,
det finns dom som gjort en grej av
att skrika ut din hemlighet.
Det finns dom som stal din stolthet.
Det finns dom som tog ditt mod.
Och dom som ingenting förstod.
Dig som ingen känner,
dig som ingen ser.
Du som saknar vänner
och knappt vill andas mer.
Hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå:
Du måste resa dig och gå!
Men det finns nåd för nya världar
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.
Och alla deras lögner
betyder ingenting.
Tro mig när jag säger:
Skammen var aldrig din.
S.
att något tagit slut
Något i din blåa blick
är inte som förut
Jag söker det försvunna
men hittar ingenting
Dolt det är i skuggan
bakom din förändring
Du ser på mig med kyla
du som var min vän
Vad tog dig ifrån mig,
kvävde vänskapen?
Din blick är sluten för mig
Men jag väntar här ännu
för någonstans där inne
finns den gamla du
Skulden
Vem går bakom mina dörrar
när jag vackert stilla står?
Vem smäller i mina portar,
och försvinner - utan spår?
Jag vrider kvickt på nacken,
smyger runt tillvaron min
Vem vrider om mina nycklar,
låser min kärlek in?
Jag skymtar en flyende skugga
Mina korridorer jag jagar den längs
Lyssnar till ljudet av dörrar
som öppnas - och stängs
Så plötsligt, jag hinner ifatt
I mitt hjärtas sal, i dunklaste vrår
Öga mot öga i mörkret,
Skulden framför mig står
Han skrattar åt min häpna min
Skulle du verkligen älska få?
Du som i kärlek krigat och sårat,
skulle jag bara låta dig gå?
Skulden stänger mina dörrar,
vrider om nyckeln i mina lås
Av kärlek jag ej får belönas
Av kärlek jag ska förgås
Till dig. There's nothing to deny anymore.
Din frånvaro
får min vrede att hetta
Ditt oberoende
får min ilska att bränna
Och jag svär
att nästa gång jag ser dig
ska jag genomborra dig med
mina eldspjut
Jag ska tortera dig
såsom du torterar mig
Men när jag ser dig
så öppnar du enkelt din famn
den suger mig till sig
och jag sjunker djupt
i din låtsaskärlek,
i min naivitet
Och ilskan rinner av mig
men inte ur mig
Nej den glider tillbaka
djupt inom mig
väntandes
väntandes
:)
Bryt en bit av himmelen
Göm i ditt hjärta
Gryningsljus & morgonsång
Det är något speciellt med att gå upp tidigt. Ibland råkar klockan vara 06:03 när man slår upp ögonen och inser att man är klarvaken och inte kan somna om. Man sveper in sig i sin stora morgonrock och tassar uppför trappan, gör sig en tidig frukost. Hela huset vilar i ett gråvitt morgonljus. Det är alldeles tyst, så när som på ljudet av mitt knappande på tangenterna. Och fåglarna, såklart. De sjunger som allra mest på morgonen. De passar på innan ”världen” vaknar och deras sång överröstas av motorbuller.
Det känns som om jag är ensam i världen. Som om hela världen sover. Det är en skön känsla. Alla de människor som gör illa, hur fridfulla och oskadliggjorda är inte de i sin sömn?
Ljuset vandrar över taken, snart kommer friden brytas. Men över den sovande världen ligger ännu en hinna av gråvitt gryningsljus och fåglarnas morgonsång.
En dikt jag skrev när jag var 13 år:
Vacker är var morgon ny
då dagen nalkas igen
Ljuset hopas och tvingar mörkret fly
bort från den starka solen
Daggdroppar träs på spindeltråd
småfåglar väcker alla som sova
mörkret ber om nåd
En vacker dag vill morgonen lova
Vacker är var morgon ny
vackert skimrar himlen
Ljuset tvingar skymning fly
då dagen nalkas igen
Styrka! Ja!
Lär dig gå för andra gången,
upprätt,
fast du känner faran och din egen
tyngd
Bli med solen vän,
men också med de svarta djupen!
Jarl Hemmer
En hand att hålla
Vi är alla individer
Ingen kommer någonsin
andas bara för dig
Alla cirkulerar vi
i våra egna små världar
Egna och unika
Men aldrig längre ifrån
varandra
än att en hand kan sträckas ut
och en annan hand kan ta den
