Från mitt fönster

När jag skulle sluta 6an och bege mig ut i tonårsdjungeln hade min lärare förberett en överraskning till oss. I famnen hade hon en hög med böcker, som hon hade köpt med det som fanns kvar i klasskassan. Hon började dela ut dem och snart låg ett ex även på min bänk. Boken hette Kärlek och Uppror, en fantastisk antologi av Siv Widerberg och Anna Artén. En del av mina klasskamrater var inte överdrivet glada över att få en bok som avskedsgåva, men min lärare sa bara: "Den kommer ni att ha glädje av livet ut." Själv ägnade jag det hela inte så mycket uppmärksamhet då, jag var väl alldeles för uppspelt inför sommarlovet och vad som komma skulle. Det var först efter sommaren som jag öppnade boken, och jag kan säga att den direkt förändrade min värld. Innan visste jag inte vad poesi var, och ännu mindre att jag skulle kunna skriva själv. Nu kan jag inte föreställa mig hur fattigt livet skulle vara utan orden.

Tyvärr har det inte blivit mycket på sistone, jag har verkligen haft skrivblockering. (Ännu mer tyvärr var att jag som projektarbete hade valt att skriva en bok, och att jag därför fick krysta fram texterna och dikterna till denna, vilket gör att jag i efterhand varken är nöjd med resultatet eller har lust att öppna boken och läsa de framtvingade alstren) Något som jag inte heller gjort mycket under året är att läsa poesi. "Poetry is the food of the soul", brukar man ju säga och jag är rädd att min själ har hungrat alldeles för mycket i år. 
För ett tag sedan skrev jag att jag varit på Amnestys bokmässa, och där hittade jag en låda med poesiböcker – tunna pappersomslag runt gamla ord på uppsprättade sidor. Här fanns böcker av Anna Greta Wide, Hjalmar Gullberg och Gustaf Fröding. Efter att ha bläddrat, läst, känt så valde jag Harry Martinsons Dikter om ljus och mörker från 1971.