Från mitt fönster

Hur förändras inte livet, och människorna som vandrar i det? Jag tänker på människorna som vandrat i mitt liv. Där finns två sorters människor överlag. Den ena sorten tar man för givet, den består av människor som alltid kommer finnas där, som utgör en självklar del av ens liv och tillvaro. Endast döden kan komma att påverka denna relation, och även om det är ett naivt tankesätt så är det så det känns. Hit hör bland annat familj.
Den andra sorten består av människor som kan betyda allt för en, och verkligen vara en oumbärlig del av tillvaron, men som − och detta kan man egentligen bara se i efterhand − inte kan tas för givet, och rent vad det är försvinner ur ens liv, hur förkrossande det än må vara. Gamla ex är ett praktexempel på sådant. Denna person som man håller så mycket av, som är solen i ens solsystem, men som, efter att den så hastigt slocknat ifrån en, blir en del av ens himmel, bland alla andra delar. Ett stycke väg, man en gång vandrade längs.
Alla dessa människor, som en gång utgjorde hela min tillvaro, och som nu bara blivit ett stycke väg... Har man någon makt över vem man får älska, och vem man får ha kvar? Ibland är livet så grymt, men likväl går det vidare och en ny saknad ersätter en gammal. Den som håller dig kär idag, kanske knappt minns ditt namn om ett år. Den som upptar alla dina tankar för stunden, kanske du, om ett tag, inte skänker en tanke. Sorgligt? Ja, det är det väl. Mais c'est la vie.

Åh vad människor kan förändras. Ibland undrar man var personerna man brukade känna tog vägen. När man ser på dem, skymtar man bara en strimma av det gamla vanliga. Det är klart, alla förändras, så är det bara, och tonåren är väl den fas i livet då man förändras mest. Ändå kan jag känna den här oändliga sorgen, när jag märker att någon man känt sådär länge inte alls är densamma mera.
Åh, hur roligt hade inte vi tillsammans! Hur många skratt delade vi inte över otaliga cafébord? Vart tog allt det där vägen, var har det gömt sig, det förflutna? Bitarna i pusslet passar inte längre, några bitar fattas, eller så har för många bitar trasats sönder. Jag misstänker att det är dina bitar det har med att göra. Hur gärna skulle jag inte vilja ge dig av mina bitar, de kanske är lite skeva och inte helt perfekta, men de skulle fortfarande passa, det är jag säker på. Men du vill inte ta emot dem, du vänder ditt huvud bort. Din blick är långt borta, jag är sedan länge ur fokus. Ditt leende är trasigt, ditt självförtroende är sönder och ditt gamla jag är borta. Och jag sörjer.

Hösten är vacker, även om dess kyliga andedräkt lagt sig som en slöja över oss. Men vi trär handskar över våra frusna fingrar och sveper in oss i filtkappor och går ut i solen, för den strålar ännu. Som en lycklig, men kort suck passerar höstens färger och smeker våra kinder en sista gång. Några ögonblick varar höstens fagerhet, men inte längre. Det gäller att stanna upp och njuta, medan löven ännu färgglatt faller.












(Foto: jag)

Det är något väldigt deprimerande över rutiner. De här små vanorna man byggt upp under åren... Ja det finns ju såklart även en trygghet i dem, man vet precis vad man ska göra, hur det ska gå till, och tillsammans utgör rutinerna en perfekt plan, för exempelvis morgonen. Men ändå, finns det någon som aldrig slås av tanken (eller nej, "slås" är fel ord, tanken kommer smygande, starkare för varje dag):

Varje dag samma sak, den ena dan än mer lik den andra.

Det är här det deprimerande kommer in. Ofta tränger man undan tanken, situationen förändras ju inte bara för att man tänker den, och livet tvingar en vidare in i nästa dag och nästa igen. Rutinerna består.

Jag kan inte säga riktigt varför, men någonting med rutinerna väckte en tidigare sovande tanke hos mig. Mitt i kedjan av dem i morse dök tanken upp i mitt huvud, alldeles klar:

Det här är inte min tid.

Jag är inte 18 år, jag känner mig inte hemma i den här åldern. Känner mig inte hemma i dessa rutiner. Det känns som om jag hamnat mellan två dimensioner, på en plats jag inte hör hemma. Ena foten i båten, och andra foten på bryggan. Var hör jag hemma? Hör jag hemma i tiden som flytt, är min plats kvar på bryggan? Eller hör jag hemma i tiden jag ännu inte färdats med, är min plats där i båten? Jag vet bara, att jag har hamnat fel. Det här är inte min tid. Inte min tid att vara, tänka och vistas i.
Det är en otäck känsla.

Idag på psykologin fick vi fylla i en enkät om stress. Resultatet talade om hur pass stressad man var, och nådde man 30 poäng fick man rådet att söka hjälp. Jag var tre poäng från den gränsen. De senaste dagarna har jag drömt ångestdrömmar om plugget, och jag tänker hela tiden på vad jag borde göra och allt jag inte får gjort. Det är som i den där mardrömmen när man springer och springer och inte kommer ur fläcken. Det här är dock ingen dröm. Jag avskyr verkligen denna skolstressen. Sista året i skolan nu och jag har satt ribban högt. För högt? Det återstår att se. Usch ja, nu ska jag ta itu med traven med läxor.


Upptäckte förresten en fantastisk jazzsångerska förra veckan, Sophie Milman. Låten här sjunger hon på ryska, ett otroligt vackert språk!

Sophie Milman – Ochi Cheryne (Dark Eyes)

Jag tror det ligger något i det där att vi väljer vilka känslor som ska styra över våra liv. Det är klart, ibland finns det en känsla som dominerar utan att man egentligen vill det, men jag tror ändå man har mer eller mindre kontroll över dem.
Dessa tankar susade igenom mitt huvud när jag låg och vaknade i min säng precis. Ni vet hur det är, man är fortfarande halvt i drömstadiet, och är i full gång med att bygga en bro mellan drömmarna och verkligheten, dvs vakna. Då blir det en del skumma tankar.
Jag tänkte i alla fall, att alla människor har en egen kryddhylla. Varje krydda motsvarar en känsla och med dessa kryddor ska du tillaga ditt liv. Hur vill du att ditt liv ska smaka? Välj och vraka!
Det är ju klart, det kan lätt bli fel med tillagningen. Vi har ju inga recept att gå efter, inga mått att använda oss av. Men man lär sig under tillagningens gång! Även om man glömmer bort vad man lärt sig efter ett tag.
Alla dessa kryddor... det finns ju så många att välja på! Vi har en tendens att rikta in oss på en huvudkrydda, och sen testar vi den ett tag. Den kan vara hur dållig som helst, men vi fortsätter att ösa på av den, för vi fattar inte att det finns andra kryddor på hyllan, nej vi vill testa den här. Vi kanske till och med hakar upp oss, och kan bara inte sluta ösa på. Vem vet. Jag, till exempel, öste på lite för mycket av bitterhetskryddan i våras. Ja, det var ju inte bra. Mitt liv smakade inte gott. Men nu vet jag hur den kryddan smakar, så jag ska hålla mig borta från den nu. Jag ställer den långt in i hörnet på hyllan. Sådär ja. Tror jag ska testa den där optimistkryddan, den har så fin färg...!
Vilken krydda väljer du idag?

Fånga dagen
Finns det två andra ord med förmågan att fylla mig med sådan ångest, såsom dessa två kan? Dagarna de flyr, den ena än mer lik den andra. Jag finner inte några guldkorn i dem, ingenting som kan försköna dem eller göra dem mer unika, värda att minnas. Vad innebär det egentligen att "fånga dagen"? Kanske har jag fattat det helt fel. Är det att uppnå någon form av lycka, även om den så vore kort och koncis? Är det att ta vara på en givande tanke? Eller är det att göra något oväntat, bortom alla mönster och rutiner, för att känna att man lever? Att fånga dagen, är det att känna en njutning över att få vara här, att få andas, att få finnas till? Var glad att du lever, njut av dagen du fått till skänks... Är det ens möjligt?
Är inte detta höjden av orimliga krav, som en piska över den otacksammes rygg? Fånga dagen - känslan av att aldrig lyckas.

"Jag försöker fånga dagen, men fan så fort den springer"

snappade jag upp någonstans. Orden är tunga av sanning.

Ibland när dessa tankar yr runt i mitt huvud, tänker jag på min mormor. Om jag kunde ge henne en dag av min ungdom, en hel dag från gryning till midnatt, hur skulle hon utnyttja den då? Åh jag är övertygad om att hon skulle skutta och skratta och springa och sjunga. Att hon skulle leva dagen ut till fullo, och njuta av varje sekund på ett sätt jag aldrig skulle kunna. För hon skulle känna uppskattning på ett så mycket djupare plan, och tacksamheten över dagen skulle komma av sig själv. Hon skulle förstå vad det innebär att fånga en dag. Och hon skulle, till skillnad från mig, lyckas.



(Titel: Fånga dagen, om du kan...)

Ibland undrar jag så vad andra runt omkring mig tänker på, vad som verkligen rör sig i deras huvuden. Speciellt i skolan. För någon vecka sen fick jag hemskickad en antologi med dikter, noveller och andra alster som jag och andra skolkamrater skrivit på Litterär gestaltning-lektionerna förra terminen.
Jag tycker den är värdefull. Att bläddra i den, och läsa alla andras texter... det gav en verklig inblick i hur de tänker, hur de är. Det var som att se bortom deras ansikten, deras fasader... Jag vet ju själv hur jag som oftast skickar ett skal till skolan och stannar hemma själv. Så frånvarande är jag, att jag knappt minns vad jag gjort under dagarna. Det kom liksom till en punkt då jag gav upp att fortsätta anstränga mig, att ständigt brottas med omgivningens ointresse, det blev för jobbigt. Så varje gång jag går igenom portarna, gröper jag ur mig själv, och det är ett tomt skal som sätter nyckeln i skåpsdörren.
Det sitter liksom i de gula tegelväggarna, den där överväldigande makten, som suger ur alla krafter ur en, som gör det omöjligt att lyckas... ack ångest. Vad jag längtar därifrån...
Men när jag läser vad de andra skrivit, och ser hur mycket tankar som rymmer sig i dem, då undrar jag om de inte känner just samma sak, om det kanske är så att jag med mitt skal, vandrar runt bland en massa andra skal.

... och som om de hörde min klagan, slog mörkervindarna upp mina dörrar. De svepte över min tröskel och fyllde varje vrå i mig med sitt isande mörker.
Åh, var det detta jag bad om?

Min tillvaro darrar av köld.

Söndagskväll. Utanför mitt fönster sveper mörkervindarna, jag hör hur höstens andetag fuktar min fönsterruta. Jag slås av hur vanlig kvällen är, så lik den är så många andra. Jag matar den med samma gamla kvällstankar som tidigare, betraktar min tillvaro och förundras än en gång över hur vindstilla den är.
En längtan darrar i luften. En längtan efter storm.
Ja, jag vill ha en stark vind, som slår upp mina dörrar på vid gavel, som vänder upp och ner på allt och blåser ut allt gammalt bråte jag går runt med. Så att jag kan fylla mina rum med nya saker, och möblera om i min lilla värld. Lite förändring, ja tack. Plötsligt tycks vindarna utanför mitt fönster hånfulla. De vandrar där ute, fram och tillbaka, över mark, genom träd. Utan att så mycket som vidröra min vindstilla värld.

Igår facebook-förlovade jag mig. Det var mest en kul grej, eller snarare endast en kul grej, ett internskämt. Min "förlovade" och jag hade väldigt roligt åt det, det finns nämligen många som förväxlar vår syskonaktiga kärlek med förälskelse. (De gånger vi fått reda på sådana spekulationer har vi roat oss gott - för oss är tanken att vi skulle vara ett par så befängd!) I alla fall, i ett flummigt tillstånd igår bestämde vi oss för att ta det hela ett steg längre för att driva lite med folk. Så vi förlovade oss och skrattade åt de första förbryllade kommentarerna.
Så alla ni som tittade in på min blogg igår för att få frågan bekräftad, här är svaret: Jag är inte förlovad, det var en kul grej.

Och ja, de som känner mig skulle ändå inte gå på det, och de som känner mig extra väl vet att jag starkt ogillar riktiga förlovningar i vår ålder, tycker det är löjligt.

Det var allt!