Från mitt fönster

Vi sluter våra ögon,
vi sluter dem för att stå ut
Vi stänger våra dörrar
för sprickorna som närmar sig
Vill inte se
fastän vetskapen
sipprar in under våra dörrar
Vi är
skyddslösa
myror
under hennes sko
Hon klyver oss
men vi kan inget göra
För vi älskar svärdet
i hennes händer

Detta är seriöst de godaste pannkakorna jag någonsin gjort. De är till och med nyttiga! GÖR DEM!

till fyra pers

4 ägg
1½ dl vetemjöl
1 dl rågmjöl
½ dl havregryn
6 dl mjölk
en liten klick smör
½ tsk salt
1 tsk honung
1 tsk vaniljsocker

 

Vispa ägg tillsammands med mjölken, lägg i mjölet och havren och vispa ordentligt. Smält sedan smör, och häll i det i smeten, häll i honungen saltet och vaniljsockret. Stek!

Jag följde en impuls och hällde lite kanel i smeten också, det blev jättegott!

 

Serveringstips: turkisk yoghurt och lemon curd.

:)

Så stor månen är ikväll. Så skimrande klar. Högt ovanför allt och alla... Vad ensam den måste vara. Jag undrar om jag är ensam. Jag ställer frågan till mig själv där jag sitter, insvept i nattdunkel medan månen stilla ser på mig med sitt vita ansikte. Jag trevar inom mig, förmår mig faktiskt att leta efter det där kalla blå... det som är ensamheten. Men jag hittar ingenting. Jag tror att det är något med månen, något som gör att man tror att man bär på en känsla av ensamhet. Kanske är det för att månen är så vacker, den personifierar ensamheten och vi vill ha lite av den. Vad vi glömmer är att månen endast är vacker för att den är så fjärran från oss. Härifrån är månen vit, osårbar och vacker i all sin ensamhet. Men om vi närmade oss den skulle vi se alla ärren den bär på. Alla kratrar som fläckar dess hud. Vi skulle se att månen inte alls är vacker, den är bara karg och eländig.
Det finns ingen vackert i ensamheten. Vi försöker bara göra den vacker för att kunna stå ut med den. Av samma anledning försöker månen göra sig vacker fastän den inte alls är det egentligen.

Varje tisdagshåltimme tar jag mig från skolan till min pianolektion. Då tar jag mig igenom den lilla bostadsoasen på bredgatan. Det finns en man där, som brukar röra sig mellan husen, ibland har jag också sett honom på knä vid en rabatt. Liten, och alltid iklädd blåställ, jag tror han är bygg- eller trädgårdsarbetare eller något i den stilen. Första gången jag såg den här mannen och han såg mig, sprack han upp i ett strålande leende och hejade glatt på mig. En smula konfunderad och aningen förvånad hejade jag tillbaka (vi lever ju i ett samhälle där främlingar inte hejar på varandra.) Det visade sig att jag inte var en främling för honom, eller rättare sagt; han trodde att han kände mig. Hejade fel, kan man säga. Ingen skada skedd, vi utbytte några leenden och jag tog mig vidare.

Varje tisdag sedan dess passerar jag med glädje bredgatan. Allt som oftast är han där, och han hejar så glatt på mig, varje gång. Om det är för att han fortfarande tror att jag är en någon annan som han känner, eller om han helt enkelt hejar för att han en gång hejat på mig, vet jag inte. Men det spelar ingen roll. Jag ler så glatt tillbaka och ger honom min gladaste hälsning. Och leendet stannar kvar inom mig, ja leendet det värmer. Ett glatt möte mellan två främlingar, ett utbyte av två glada leenden... guldkorn på en mulen tisdag, det är vad det är.

Från gårdagens Sydsvenskan respektive DN. Haha vad ska man kalla detta? Skulle inte kalla det censur direkt!







Vi tar oss en närmare titt:






Han skulle nog ha dött av bägge delarna, so what's the point?

Idag är det alla hjärtans dag. Fast inte mitt hjärtas, det kan jag lova. Jag är en trogen bojkottare av denna "hyllningsdag", som jag anser bara existerar enligt av kommersiella skäl. Vart jag än går idag möts jag av äckliga rosa geléhjärtan, röda rosor och löjliga hjärtformade kort. Ja! Låt oss hylla denna dag då tusen och åter tusen människor går runt med en klump i magen och blir vackert påminda om sin egen ensamhet och kärlekslösa singelliv. Varför måste man ha en sådan dag? Personligen förknippar jag denna dag med högstadieångest och självförtroendehål. När drottningarna paraderade korridorerna fram med sina rosor triumferande lyfta, och jag öppnade mitt skåp och fann att det var fullproppat av falska kärleksbrev, skrivna av någon som valt mig med omsorg (inte den snälla sortens omsorg). Det var ett faktum: jag hatade alla hjärtans dag. Nu, fyra år senare, är hatet lika starkt men jag har ju insett hur idiotiskt hela grejen var (och är). Jag trodde folk skulle vara förnuftigare ju äldre man blir, men det verkar som att även vuxna låter sig luras av det kommersiella och samma drottningar paraderar med rosorna i högsta hugg.

Ja visst, visst kan man ha en kärleksdag! Har du någon att hålla i hand, så välj ut er alldeles egna dag och gör något mysigt av den. Men hur kan ni vilja hylla er kärlek på en sådan här dag då er kärlekslycka stänker på de ensamma olyckliga och endast väcker sorg och förakt hos andra? Det är lika fel som att gå fram till en fattig och stoltsera med att man är rik.

Och hela grejen med rosor därtill! Läste i Sydsvenskan idag att var tredje ros som säljs i Sverige denna dag odlas i Kenya. Det är inte bara det att rosorna som ska fraktas i miljontals till Sverige är enorma miljöbovar, det är också de svåra arbetsförhållanden som råder i Kenya för att de svenska bortskämdheterna ska få sin röda ros.

Jag tror jag har lyckats klargöra ganska bra vad jag tycker om alla hjärtans dag. En kommersiell skitdag som vållar mer skada än lycka, helt enkelt. Avslutar med en text jag publicerade på min blogg för ett år sedan, i den där underbara högstadieandan som jag skrev om ovan.


Hon fick ingen ros. Trodde hon att hon skulle få det eller? Nej, det förstod hon så fort hon såg dem ligga i högar på borden utanför matsalen, när tjejerna som försökte sälja dem hånade henne med sina blickar. I korridoren gick de populära tjejerna som på catwalk, skyltande med sina röda rosor, leende sina bländande leenden. Titta på oss! Vi är vackra! Vi är vinnare! Vi får rosor varje år!
Rosorna är ändå fula, nästan vissna i kanten, vem vill ha en sån? Hade hon fått en skulle hon bara slängt den i papperskorgen.
Nej det skulle hon inte. Hon skulle ha hängt upp den på sitt rum, låta den hänga där och torka, och inte ta ner den förrän bladen föll till golvet. Hon skulle titta på den varje dag. Hon skulle aldrig mer ha dåligt självförtroende, hon skulle minnas killen som gav henne den, och hon skulle glädjas över att hon fick vara en av dem som hade en beundrare, en av dem som fick en ros.

Men hon fick ingen ros.

Såg filmen Sophie Scholl - De sista dagarna häromdagen. Det var längesen jag blev så illa berörd av en film, jag mådde verkligen dåligt efteråt. Jag antar att ni alla vet vem som Sophie Scholl var, men skriver lite kort om henne ändå.

1942 bildade Sophie och hennes äldre bror Hans motståndsgruppen Vita Rosen i Tyskland. De fick en del medlemmar och tillsammans började de trycka upp flygblad som de delade ut i olika tyska städer. De propagerade för icke-våldsmotstånd mot nazismen.

Medlemmarna var alla studenter vid Münchens universitet. Vita Rosen hann trycka upp sex upplagor av flygbladen innan syskonen Scholl greps av Gestapo i februari 1943. En annan av ledarna, Christoph Probst, greps i samma veva. Ungdomarna var häktade i fyra dagar och avrättades därefter, redan samma dag som domen föll. Senare samma år halshöggs resten av ledarna för gruppen; Alexander Schmorell, Karl Huber och Willi Graf.

Sophie Scholl blev 21 år, Hans Scholl 24, Cristoph Probst 23, Willi Graf 24, Alexander Schmorell 25. Kurt Huber, som var lärare vid universitetet, blev 53.

Filmen baserades på utförliga Gestapoförhör av Sophie. Först trodde man att hon var oskyldig, men när Hans erkände tvekade hon inte med att själv erkänna. På så sätt hoppades hon kunna skydda resten av medlemmarna i Vita Rosen, men förgäves. I rätten stod de upp för sina åsikter och sade saker som "Ni vet lika väl som vi att kriget är förlorat. Varför är ni sådana ynkryggar att ni vägrar inse det?"
Det som kanske berörde mig mest med filmen var den nära relation syskonen Scholl hade till varandra. Att verkligen vara beredd att följa någon i döden, att verkligen våga tillsammans... Att finna en sådan styrka i orden fastän man står framför en uppenbar död – just för att man är tillsammans. Det var starkt. Och jag vet att hade någon av mina bröder stått upp och sagt rakt ut vad han tänkte, beredd att offra livet för sina åsikter, ja då hade jag inte tvekat med att också göra det. Av stolthet, av styrka, av kärlek.
"Idag är det vi som står här, i morgon är det ni," sa Hans Scholl när dödsdomen föll. Han hade försökt byta sin dom så att Christoph Probst – som hade familj och tre små barn – skulle kunna gå fri, men förgäves.

"Die Sonne scheint noch" (Solen skiner ännu) var Sophies sista ord när hon lämnade sin bror och gode vän för att gå giljotinen till mötes. "Es lebe die Freiheit!" (Länge leve friheten) skrek Hans innan giljotinen föll. Denna sista scen var näst intill makaber och gjorde mig väldigt illa berörd.

Gruppens motstånd fortsatte dock även efter avrättningarna. Det sjätte flygbladet smugglades nämligen ut till England där de masstrycktes, för att sedan släppas ner i miljontals över Tyskland av de allierades plan.
Idag är gruppens medlemmar några av Tysklands största hjältar och det finns åtskilliga monument för dem.

Jag hedrar medlemmarna i Vita Rosen med några bilder.


Hans, Sophie och Christoph 1942



Hans Scholl : Sophie Scholl : Prof. Kurt Huber
Christoph Probst : Alexander Schmorell : Willi Graf





Hans, Sophie, Christoph 1943 dagarna före avrättningarna


Christoph Probst





Christoph Probst med sin fru Hertha och ett av sina barn





Hans Scholl 1934 ca 15 år då


Hans Scholl





Sophie




Sophie. Den här bilden vållar en sådan sorg. Så ung, så vacker. Hon hade ju hela livet framför sig.

Jag har visserligen bara läst bitar av Kafka, men jag snubblade över en sak han sa som jag tycker var så klockrent och som jag vill dela med mig till er, kära bloggläsare. Det är ett utdrag ur ett brev han skrev till sin vän Oscar Pollak 1904.


"När allt kommer omkring tror jag att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den överhuvudtaget? För att det skall göra oss lyckliga, som du uttryckte det? Gode Gud, vi skulle vara precis lika lyckliga om vi inte hade några böcker alls. Böcker som gör oss lyckliga kan vi också skriva själva, om det kniper. Vad vi behöver är böcker som drabbar oss som en smärtsam olycka, som när någon vi älskar mer än vi älskar oss själva dör, som får oss att känna det som om vi hade drivits ut i skogen, långt från alla andra människor, som en självmördare. En bok måste vara yxan för den frusna sjön inom oss. Det är vad jag tror."


Fast jag håller inte med om det han skriver att vi inte läser böcker för att de ger oss lycka. Böcker ger mig lycka. Och jag håller inte heller med om att vi skulle vara lika lyckliga utan böcker. Jag vet att jag inte hade varit det. Men visst, det är de smärtsamma böckerna som berör mest, de är de böcker som stannar kvar hos en och de är just de böckerna man läser om och om igen.

Sitter på mitt rum och känner att jag återigen kastat bort en helg. Inte för att jag inte gjort nyttiga saker, jag har pluggat som bara den och säkert lärt mig massa nya bra saker... men ibland känns det inte värt det. Jag hänger för mycket här hemma, känner jag. Och just nu känns det extra dystert, för mina nästa helgplaner rann precis ut ur kalendern och ner i papperskorgen. Bara att tackla besvikelsen och så fortsätta fram. Och sitta hemma en helg till, hehe. Men det är faktiskt tomt och trist när bröderna aldrig är hemma, alltid ute och flänger mellan spex och flickvänner... I want that life too, guess I'll have to wait...

Nej, varför sitter jag här? Jag har för en gångs skull tid att läsa en god bok, hur ofta klagar jag inte på att jag aldrig har det... får väl ta att göra det!