Gott nytt år.
2011: året då jag gick i stå. Så kommer jag att minnas det, och jag som hade hoppats så på att det skulle bli så bra. Istället har jag stått lite vid sidan av, medan vänner och bekanta skördat framgång efter framgång. De har alla seglat på det stora äventyrliga havet medan min båt har legat i hamn. Förtöjd. Men solen har lett mot mig också, det finns ljusglimtar. Jag ska försöka summera mitt år, i kronologisk ordning. 2011 för mig:
Israel
Studenten
Krakow
En lycklig sommar
Spex
Studier/Historia
Sjukdom
Skrivblockering
Men jag blickar framåt, för jag vet att 2012 kommer innebära förbättringar, nya hörn att runda, nya utsikter att beskåda. Jag låter en fin låt avsluta året. Grey Room, Damien Rice.
Gott nytt år alla läsare.
Israel
Studenten
Krakow
En lycklig sommar
Spex
Studier/Historia
Sjukdom
Skrivblockering
Men jag blickar framåt, för jag vet att 2012 kommer innebära förbättringar, nya hörn att runda, nya utsikter att beskåda. Jag låter en fin låt avsluta året. Grey Room, Damien Rice.
Gott nytt år alla läsare.
Ett frö växer till.
Utan tvivel är man inte riktigt klok. Ord från en man som visste vad han talade om, Tage Danielsson. Jag ser sanning i de orden, men jag måste hela tiden påminna mig om dem, upprepa dem i mitt huvud. Ändå känner jag oförmågan ligga som mörkerbly över mina axlar. Och jag har svårt att se det goda i tvivlet.
Vetskapen om att jag delar denna känsla och dessa tankar med miljontals andra lättar inte direkt bördan. För just den här bördan går inte att dela på så sätt att den blir mindre, tvärtom sprids den till fler när man delar den. Allt som behövs för att tvivlet ska gro är ett frö av osäkerhet, och det bär de flesta på, mer eller mindre.
Jag antar att det är en slags ungdomskris. Kanske beror den på min sjukdom som ju påverkar min styrka på alla fronter, och försvagar den svaghet jag redan har. Kanske för att jag inte vet om jag orkar läsa vidare fastän jag så gärna vill. Allt jag alltid har tänkt att jag vill göra – resa runt i världen, vara modig och fri, lära nya språk och bo utomlands, uppträda, läsa vissa böcker, skriva egna böcker, gifta mig, få barn... inget av detta tycks få plats i mitt liv nu. Jag är rädd för att prioritera fel. Rädd att jag kastar bort min ungdom. Jag känner mig bara gammal just nu, gammal utan livserfarenhet. Som om livet redan går mig förbi.
Och oförmågan, oförmågan. Vad ska det bli av mig? Jag som aldrig har varit bra på att ta för mig. Var ska mina studier leda mig? Vilket yrke skulle passa mig, och ännu viktigare; kan jag få detta yrke? Jag är rädd för att fastna någonstans där jag inte trivs, jag är rädd för att bli bitter. Jag är rädd för att inte hamna någonstans.
Förmågan att skriva. Jag vet att jag har den inom mig fortfarande. Men jag kan inte hitta den. När jag för någon vecka sedan ångestfyllt klamrade mig fast vid sargen runt skridskobanan, försökte jag väga upp min rädsla för isen och den monstruösa oförmågan att glida fram som mina vänner, genom att ropa ut andra saker jag är bra på (Jag kan spela piano! Jag kan sjunga! etc). Jag kan skriva! fanns inte bland de saker jag ropade ut. Orden fanns inte ens på min tunga, fanns inte någonstans. Och deras frånvaro gräver hål inom mig, jag är ett nät, och överallt sipprar oförmågan in. Åh, hur ska det gå.
Jag antar att det är en slags ungdomskris. Kanske beror den på min sjukdom som ju påverkar min styrka på alla fronter, och försvagar den svaghet jag redan har. Kanske för att jag inte vet om jag orkar läsa vidare fastän jag så gärna vill. Allt jag alltid har tänkt att jag vill göra – resa runt i världen, vara modig och fri, lära nya språk och bo utomlands, uppträda, läsa vissa böcker, skriva egna böcker, gifta mig, få barn... inget av detta tycks få plats i mitt liv nu. Jag är rädd för att prioritera fel. Rädd att jag kastar bort min ungdom. Jag känner mig bara gammal just nu, gammal utan livserfarenhet. Som om livet redan går mig förbi.
Och oförmågan, oförmågan. Vad ska det bli av mig? Jag som aldrig har varit bra på att ta för mig. Var ska mina studier leda mig? Vilket yrke skulle passa mig, och ännu viktigare; kan jag få detta yrke? Jag är rädd för att fastna någonstans där jag inte trivs, jag är rädd för att bli bitter. Jag är rädd för att inte hamna någonstans.
Förmågan att skriva. Jag vet att jag har den inom mig fortfarande. Men jag kan inte hitta den. När jag för någon vecka sedan ångestfyllt klamrade mig fast vid sargen runt skridskobanan, försökte jag väga upp min rädsla för isen och den monstruösa oförmågan att glida fram som mina vänner, genom att ropa ut andra saker jag är bra på (Jag kan spela piano! Jag kan sjunga! etc). Jag kan skriva! fanns inte bland de saker jag ropade ut. Orden fanns inte ens på min tunga, fanns inte någonstans. Och deras frånvaro gräver hål inom mig, jag är ett nät, och överallt sipprar oförmågan in. Åh, hur ska det gå.
Nåja, det är i alla fall jul!
Tänk vackert, åh så vackert...
En osynlig hand kramar om min strupe, pressar mot min sköldkörtel, kväver... Försök att inte tänka på det ida, det är det enda som hjälper.
Jag är för ung för att bli sjuk. Tanken gör mig så ledsen.
Jag klamrar mig fast vid vackra saker för att inte tappa fotfästet. Det här är det vackraste jag vet just nu.
Debussy, Arabesque No 1 (framförd av François- Joël Thiollier)
Jag är för ung för att bli sjuk. Tanken gör mig så ledsen.
Jag klamrar mig fast vid vackra saker för att inte tappa fotfästet. Det här är det vackraste jag vet just nu.
Debussy, Arabesque No 1 (framförd av François- Joël Thiollier)
Beskedet.
Läkarbesöket med stort L avklarat. Jag har förmodligen Hashimoto tyreoidit, mormors ärftliga sjukdom. En säker diagnos kommer jag dock inte få förrän man röntgat min sköldkörtel i januari, därefter ska jag få medicin. Om diagnosen fastställs är det risk att jag får medicinera resten av mitt liv.
Varför är dock fortfarande en bra fråga; Varför jag?
Ikväll smälter jag tankar, känner efter, försöker förstå. I denna stund känner jag mest lättnad. Det har varit läkarbesök efter läkarbesök, teori efter teori, blodprov efter blodprov, men nu kan jag äntligen få hjälp. Nu kan jag ta en dag i taget, bortom ovissheten.
Du skrattar åt mig när jag knappt orkar uppför trappan...
... och jag spelar med, skyller på dålig kondition. Sanningen är att jag egentligen inte orkar.
Jag ska berätta en sak för er: jag ljuger när jag säger att jag mår bra.
Jag ska berätta en sak för er: jag ljuger när jag säger att jag mår bra.
Då var det sagt. Hur ska jag fortsätta härifrån nu? Hur förklarar man för någon att man mår dåligt, när man själv inte vet varför? När inte ens läkarna kan ge svar?
Beskedet om ännu en läkartid hänger på anslagstavlan, det sista för i höst åtminstone. Det är dags för experter. Endokrinologer som ska analysera de 14 tuber sjukdom jag lämnat.
Tänk 14 tuber blod, nålar i huden, ångesten när blodet inte kommer, försöker med en andra nål i andra armen, det är snart över, men nej ingenting kommer, tredje sticket gillt får bli i handryggen och blodet kommer äntligen. Blåröda knarkararmar. (Och ännu skulle 9 tuber fyllas, men det visste jag inte då.)
Jag skrev för ett tag sedan att jag var bortom kontroll. Månader har gått sedan dess, men jag är fortfarande ur funktion. Tänk er att inte kunna ta kommandot över sin egen kropp. Att inte bli frisk. Kroppen har bestämt sig för att bli sjuk, och då finns det inget man själv kan göra åt det. Man är maktlös.
Jag skrev för ett tag sedan att jag var bortom kontroll. Månader har gått sedan dess, men jag är fortfarande ur funktion. Tänk er att inte kunna ta kommandot över sin egen kropp. Att inte bli frisk. Kroppen har bestämt sig för att bli sjuk, och då finns det inget man själv kan göra åt det. Man är maktlös.
Jag kan inte säga när det började, troligtvis rör det sig om flera år, men jag kan säga när det började eskalera. I augusti började mitt hår falla av, i oktober var nästan hälften tappat. Samtidigt försvann orken, både den fysiska och den psykiska. Att klara studierna har varit en kamp, mina kursare har skakat på huvudet åt min ständiga tentaångest, men den har varit befogad. Och vikten började öka snabbt, trots att den nyss rasat. Därtill tog feberlik frusenhet över min kropp... För att nämna några av symtomen, som jag ännu plågas av.
Om jag i sista stund ställer in vårt möte, eller inte kommer till den där festen så vet ni varför. Och även varför jag har verkat nedstämd på sistone, som några av er kanske har märkt.
Varför är dock en bra fråga. Ett svar står högst upp på min önskelista i jul.
Ord från en öppen famn.
När jag skulle sluta 6an och bege mig ut i tonårsdjungeln hade min lärare förberett en överraskning till oss. I famnen hade hon en hög med böcker, som hon hade köpt med det som fanns kvar i klasskassan. Hon började dela ut dem och snart låg ett ex även på min bänk. Boken hette Kärlek och Uppror, en fantastisk antologi av Siv Widerberg och Anna Artén. En del av mina klasskamrater var inte överdrivet glada över att få en bok som avskedsgåva, men min lärare sa bara: "Den kommer ni att ha glädje av livet ut." Själv ägnade jag det hela inte så mycket uppmärksamhet då, jag var väl alldeles för uppspelt inför sommarlovet och vad som komma skulle. Det var först efter sommaren som jag öppnade boken, och jag kan säga att den direkt förändrade min värld. Innan visste jag inte vad poesi var, och ännu mindre att jag skulle kunna skriva själv. Nu kan jag inte föreställa mig hur fattigt livet skulle vara utan orden.
Tyvärr har det inte blivit mycket på sistone, jag har verkligen haft skrivblockering. (Ännu mer tyvärr var att jag som projektarbete hade valt att skriva en bok, och att jag därför fick krysta fram texterna och dikterna till denna, vilket gör att jag i efterhand varken är nöjd med resultatet eller har lust att öppna boken och läsa de framtvingade alstren) Något som jag inte heller gjort mycket under året är att läsa poesi. "Poetry is the food of the soul", brukar man ju säga och jag är rädd att min själ har hungrat alldeles för mycket i år.
För ett tag sedan skrev jag att jag varit på Amnestys bokmässa, och där hittade jag en låda med poesiböcker – tunna pappersomslag runt gamla ord på uppsprättade sidor. Här fanns böcker av Anna Greta Wide, Hjalmar Gullberg och Gustaf Fröding. Efter att ha bläddrat, läst, känt så valde jag Harry Martinsons Dikter om ljus och mörker från 1971.
Tyvärr har det inte blivit mycket på sistone, jag har verkligen haft skrivblockering. (Ännu mer tyvärr var att jag som projektarbete hade valt att skriva en bok, och att jag därför fick krysta fram texterna och dikterna till denna, vilket gör att jag i efterhand varken är nöjd med resultatet eller har lust att öppna boken och läsa de framtvingade alstren) Något som jag inte heller gjort mycket under året är att läsa poesi. "Poetry is the food of the soul", brukar man ju säga och jag är rädd att min själ har hungrat alldeles för mycket i år.
För ett tag sedan skrev jag att jag varit på Amnestys bokmässa, och där hittade jag en låda med poesiböcker – tunna pappersomslag runt gamla ord på uppsprättade sidor. Här fanns böcker av Anna Greta Wide, Hjalmar Gullberg och Gustaf Fröding. Efter att ha bläddrat, läst, känt så valde jag Harry Martinsons Dikter om ljus och mörker från 1971.
Blåste ett brev för vinden fram
genom en natt så öde.
Brevet kom från de dödas land,
skrivet av en av de döde.
Vitt det lyste i öde natt,
for med slumpens vindar;
lutade än mot tuvor av ljung,
än mot spjälor och grindar.
Brevet bar stämpel av Hades natt,
inuti låg en hälsning:
kunde jag leva en dag med dig
skulle jag kalla det frälsning.
genom en natt så öde.
Brevet kom från de dödas land,
skrivet av en av de döde.
Vitt det lyste i öde natt,
for med slumpens vindar;
lutade än mot tuvor av ljung,
än mot spjälor och grindar.
Brevet bar stämpel av Hades natt,
inuti låg en hälsning:
kunde jag leva en dag med dig
skulle jag kalla det frälsning.
Brevet ur Dikter om ljus och mörker.
Vackert, inte sant?
