Från mitt fönster

Vart jag än går idag möts jag av äckliga rosa geléhjärtan, röda rosor och löjliga hjärtformade kort. Idag är det alla hjärtans dag. Fast inte mitt hjärtas, det kan jag lova. Jag är en trogen bojkottare av denna "hyllningsdag". Varför? Den frågan kan ni ställa er själva; varför finns denna dag? Den finns för affärernas skull. För pengars skull. För kommersialiserings skull. För made in Kenya. 
Men ja! Låt oss hylla denna dag då tusen och åter tusen människor går runt med en klump i magen och blir vackert påminda om sin egen ensamhet och kärlekslösa singelliv. Rosor kan vara så vassa.

Personligen förknippar jag denna dag med högstadieångest och självförtroendehål. När drottningarna paraderade korridorerna fram med sina rosor triumferande lyfta, och jag öppnade mitt skåp och fann att det var fullproppat av falska kärleksbrev, skrivna av någon som valt mig med omsorg (inte den snälla sortens omsorg). Det var en viss sorts människor som fick rosor, och jag tvivlar nu på att dessa kommer att höra till dem som i slutändan får lyckliga och kärleksfyllda liv, men det är en annan femma. Faktum kvarstår: det hat jag då kände mot alla hjärtans dag är idag lika starkt. Skillnaden är att jag på senare år har insett hur idiotiskt hela grejen var (och är). Jag trodde att folk skulle vara förnuftigare ju äldre man blir, men det verkar som att även vuxna låter sig luras av det kommersiella och samma drottningar paraderar med rosorna i högsta hugg.

Ja visst, visst kan man ha en kärleksdag! Har du någon att hålla i hand, så välj ut er alldeles egna dag och gör något mysigt av den. Det finns trots allt 364 dagar att välja mellan. Så varför välja att hylla er kärlek på en sådan här dag då er kärlekslycka stänker på de ensamma olyckliga och endast väcker sorg och förakt hos andra? Hur kan man vilja det? Det är lika fel som att gå fram till en fattig och stoltsera med att man är rik.


Summa summarum, det finns en positiv sak med allt, så även med denna dag: det dröjer ett helt år tills den kommer igen.