Shabbat, Israel dag 1
Innan jag kom till Israel hade jag aldrig mött en jude. Mitt första intryck var synen av enstaka män i långa rockar och svarta hattar som skyndade förbi på väg hem från synagogan med sina blickar stadigt fästa vid marken. Det var shabbat, och då får dessa män inte se på främmande kvinnor. Och ändå var inte dessa de mest religiösa! Med ens vaknade en stor fascination hos mig, en längtan efter att sätta mig in i dessa människors levnadssätt och religion. Försöka förstå. Under resan skulle jag få ypperliga tillfällen att bekanta mig med judendomen och en del av traditionerna där.
Dagen efter att mamma och jag kommit till Israel, lördag alltså, var vi bjudna att fira en äkta shabbat hos mammas vän Paul vars bröllop vi skulle gå på senare under resan. Han konverterade till judendomen för cirka ett år sedan, och tillhör nu ortodox judendom. Dagen började med en hel del irrande i det kringelikrokade Jerusalem, vi skulle hitta till en viss synagoga där Paul skulle medverka i en gudstjänst. Gudstjänsten varar i tre timmar, men det är lite "öppet hus" och man kan komma dit när man vill. Män och kvinnor skiljs åt av en mehitza, som jag har nämnt tidigare. På andra sidan mehitzan kunde vi skymta männens huvuden där de höll gudstjänsten. Kvinnorna är inte delaktiga, förutom att de på bestämda ställen läser bön ihop med med männen eller sjunger. Allting sjöngs, också hela predikan som rabbinen framförde, och på hebreiska förstås. Det hela blev nästan sövande, eftersom vi inte förstod vad som sades. Men så vaknade vi till när alla plötsligt stämde upp i sång, och vilken sång! Jag fick en bild av färgrika vågor som reste mot land. Ett hav av röster, av känslor, som smälte ihop till något enastående. Luften var tjock av längtan, medkänsla, gemenskap. Och det kändes som att deras sång bar spår av de många tusen år av förföljelse och sorg som judarna utsatts för.
Det var trångt i den lilla lägenheten. På varje stol satt någon med en tallrik i knät, men stämningen var på topp. Vi befann oss på shabbatmiddag hos Paul där både vänner och släkt till honom var samlade. Måltiden börjades med att chalabrödet bröts och medan (och egentligen också innan) det skedde fick de inte tala.
Maten var varm. I vanliga fall skulle den ha fått stå på låg värme ända sedan shabbat trädde in dagen innan, (de får inte utföra arbete under shabbat, vilket inkluderar att sätta på en spis) men nu hade Paul ickejudiska släktingar på besök som kunde utföra dessa handlingar.
Det var ett gäng trevliga människor, otroligt intelligenta. Min bordsgranne var en liten flicka på ca 3-4 år som redan behärskade italienska, engelska och hebreiska (fadern var från USA, mamman från Italien, och eftersom de talar hebreiska ihop...). Därefter blev vi inbjudna till kvällsmåltid hos en av Pauls vänner som vi inte träffat förut. Förtjusta över gästfriheten tackade vi ja. Faktum är att det för de ortodoxa judarna betraktas som mitzvah, religiös plikt, att fylla sitt hus med gäster på shabbat, så det gör de gärna.
Åh så mycket mat det blev under dagen! Halv fem var vi alltså i nästa hushåll. Vi fick tända ljuset åt dem i lägenheten, (att tända lampor betraktas också som arbete). Mörkret började lägga sig och den sista måltiden ska ske innan solnedgången, därefter slutar shabbaten. Vi satt alla runt ett vitdukat bord medan de gick och tvättade sina händer enligt seden. Därefter bröts chalabröd igen, och skickades runt till alla. Måltiden varvades med sång, som vi hade lite svårt att sjunga med i eftersom de ju också var på hebreiska. Speciellt för dagen var också att detta var den sista shabbaten innan Pauls bröllop och därför höll var och en vid bordet ett litet tal till honom som följdes av en rad mazel tov-utrop (betyder en blandning mellan lycka till och grattis). Måltiden, och shabbat, avslutades med havdala. Vi släckte ljuset i taket och hustrun i huset skjälpte upp ett krus vin och tände ett dubbelljus (med flera vekar) så att hennes make kunde läsa en text som markerar gränsen mellan Shabbats helighet och den övriga veckan. Detta var så vackert, just för att det var så enormt tidlöst. Den höga lågan som stod mitt på bordet och kastade ljus över bokens sidor, mörkret som slöt sig runt bordet och tystnaden som delades medan vi lyssnade till de vackra, gamla orden som lästes. Därefter skickades en liten dosa med väldoftande kryddor runt bordet. Vinkruset gick också bordet runt så att alla kan få dricka. Det sista av vinet hälldes ut på en tallrik och där kvävdes sedan ljuslågan. Shabbat var över.
Israel, dag 3
(Jag är hemma nu, men fortsätter att blogga om resan)
Solen gassar, även om det fortfarande är behagligt varmt – ca 26 grader – så märker man hur ökensolen snabbt sätter sina spår i huden. Mina skor är redan ökendammiga, och än är det långt kvar ner. Utsikten är fantastisk. Utanför räcket sluttar berget brant ner, nedanför sträcker sig ett klippigt ökenlandskap, för att några kilometer bort mynna ut i Döda havet. I fjärran skymtar vi Jordaniens berg, höljda i den matta blå slöja som avståndet ger dem.
Utsikt från Masada
Jag känner hur trycket successivt bommar igen min hörsel, förbi mitt fönster susar en skylt förbi, informerar mig om att vi nu befinner oss 300 meter under havet. Och ytterligare 100 meter ska vi ner. Att Döda havet är så lågt beläget har jag helt missat. Mamma gäspar brevid mig, vi befinner oss i en slags taxibuss tillsammans med en fransman, en engelska, en italienare och en spanjorska. Chauffören verkar morgonsur, han trampar lite för hårt på gaspedalen och vi susar ner för den oändliga nerförsbacken i en hastighet som är lite högre än vad som är önskvärt. Plötsligt pekar han ut genom fönstret. "400 meters," säger han så på sin brutna engelska. Jo tack, det märks. Jag masserar mina öron, hör inte ett skit.
En stund senare sätter jag ner mina fötter på den solvarma marken. Det är varmt, säkert 10 grader varmare än i Jerusalem. Solen är i full gång med att bestiga himlen, som sträcker sig blå så långt ögat når. Jag blickar upp mot Masada där det ligger, högt beläget på berget vi ska bestiga. Eller bestiga och bestiga, vi tar en cabel car upp, men ner ska vi sedan klättra!
Masada har en intressant och sorglig historia. Eller legend skulle man kanske kalla det, eftersom händelserna numera är ifrågasatta. Man tror att fästningen byggdes ca 100 f Kr. 170 år senare var fästningen det enda som återstod för romarna att erövra, sedan skulle judarna vara besegrade. Men det skulle ta flera månader innan romarna hade byggt klart rampen de behövde för att kunna bestiga berget och belägra byn. Och så till sist, när de äntligen nådde toppen, redo att höja sina svärd och döda, förslava och härja, fann de att detta inte kunde genomföras. De 1000 Masadaborna var redan döda. Efter att ha sett hur romarna dag för dag närmade sig bergets topp hade de fattat ett beslut – de skulle ta livet av sig innan romarna fick tag på dem och på så sätt bevara sin heder och frihet. Denna "heroiska" handling var så stor att till och med romarna inte kunde göra annat än att beundra deras mod.
Solen gassar, även om det fortfarande är behagligt varmt – ca 26 grader – så märker man hur ökensolen snabbt sätter sina spår i huden. Mina skor är redan ökendammiga, och än är det långt kvar ner. Utsikten är fantastisk. Utanför räcket sluttar berget brant ner, nedanför sträcker sig ett klippigt ökenlandskap, för att några kilometer bort mynna ut i Döda havet. I fjärran skymtar vi Jordaniens berg, höljda i den matta blå slöja som avståndet ger dem.
"Please, be back here at 12!" Minnet av chaufförens ord ligger som en piska över våra ryggar, klockan närmar sig 12 och vi är ännu inte nere på marken. Varje gång vi rundar ett hörn sträcker sig en ny stenig väg fram, det tycks aldrig ta slut. Vi nästan springer den sista biten. Till slut skymtar vi huset, är nästan där. Mamma får för sig att hon ska ta en genväg och sätter iväg uppför en liten backe. Under svaga protester följer jag efter. Det visar sig att jag protesterade med all rätt, backen slutar nämligen vid en mur. Utmattade inser vi att genvägen blivit en senväg och att vi måste gå tillbaka för att komma runt huset. Då får mamma syn på en stege och innan jag hunnit ropa klart "Nej mamma! Du klättrar inte upp där!" så är hon redan halvvägs uppe. Vigt hoppar hon över muren och jag kan inte göra annat än att följa efter. Det visar sig att vi hamnat i parkeringsdelen av huset. Ett gäng tonårskillar stirrar på oss med gapande munnar vid åsynen av de två svettiga och vilsna turisterna som klättrar upp från ingenstans. Sedan brister de ut i gapskratt. Jag förstår dem.
Den bruna, tjocka leran sägs vara bra för huden. Överallt i Jerusalem finns Dead Sea-shops som säljer denna smörja. Så jag smetar på ordentligt, samma sak gör mitt resesällskap, de är nästan helt svarta. Det dröjer inte länge innan huden liksom står i brand, saltet svider förbaskat och jag skyndar mig ner i vattnet. Noga med att hålla huvudet högt – en kallsup kan döda en – lägger jag mig på rygg i vattnet. Och nog flyter man! Man är som viktlös... Som så många gånger denna dag fylls jag av overklighetskänslor, tänk att jag är här, i denna värld så långt bort från allt...
Nästa stopp på resan blir Jeriko, som ligger i Palestina. Världens äldsta stad, 9000 år gammal. Det första jag lägger märke till är beduinernas fallfärdiga skjul mellan bergen. Snabbt inser jag att vi är på väg in i en fattig värld. Vi kör förbi en pojke som går med en hel hjord av får. En stund senare kliver vi ur bilen för att titta på ett mycket gammalt träd som Sackaios sägs ha klättrat upp i för att få sig en bättre titt på Jesus.
Genast är flera säljare framme vid oss och försöker sälja diverse smycken, frukter och jag vet inte vad. Vi närmast flyr in i bilen igen och när vi kör vidare hinner jag se en gammal mager man som ordlöst ger mig ett tandlöst men tappert leende och håller upp en förfärlig frukt. Han ser så snäll ut, så utlämnad... Bilden av mannen etsar sig in i mitt huvud, och jag tänker: De lever ju på det här. De har ingenting. Hemma är vi inte rika, men här är vi det. Stenrika. Jag undrar hur mycket mannen har ätit idag. Illamående ser jag ut genom fönstret, känner mig eländig där jag sitter med min nyköpta solhatt i denna trygga bil, blickandes ut på deras fattigdom. Att jag har mage att turista runt i deras fattigdom! Jag kan inte göra annat än att skämmas för min närvaro.
Norr om Jeriko ligger Hishams palats. Mamma och jag går runt bland kalifens ruiner från 700-talet, alldeles mättade av dagens upplevelser. Luften är sammetslen, de sista solstrålarna smeker våra brunbrända armar, målar ruinerna med varma färger. Här går vi, så fjärran från vår egen värld, så långt från vår verklighet... som om vi befann oss i en helt annan värld.
"So, where are you from?" Kvinnan i biljettluckan ser nyfiket på mig, slöjan stramar runt hennes ansikte. Tyget står i mjuk kontrast till hennes bruna hud.
"We're from Sweden."
Hon lyser upp, och ger mig en hel tandrad.
"Oh Sweden...!" säger hon drömskt. "I always wanted to see snow!"
Utsikt från Masada
Bergsklättringen, Masada
Jag, glatt badandes i Döda havet
Hishams palats
Jerusalem, dag 2
Jag sträcker ut handen och lägger den med viss möda mot den lena, solvarma stenen. Det är trångt vid Klagomuren, många vill fram, men de flesta väntar tålmodigt på sin tur. Till vänster om mig står en kvinna i 20-årsåldern med en bönebok, hennes läppar rör sig frenetiskt och oupphörligt, de obegripliga hebreiska tecknen på bokens sidor formas till ljudlösa ord i hennes mun. Trångt är det också bland lapparna som fyller varje åtkomlig spricka i muren, varje år töms muren på 1 miljon lappar som sedan grävs ner i helig mark. Längre till vänster är en stor mehitza uppspänd, sträcker jag lite på halsen kan jag skymta männen på andra sidan. Mehitzan är till för att skilja män och kvinnor åt, den finns i alla högtidliga och större sammanhang, såsom på shabbatgudstjänsten i synagogan. Jag drar tillbaka handen och rör mig tillbaka till torget. Där strömmar människor, en del turister, men de flesta judar. Jag betraktar en chassidisk familj; en mamma med sina tre små barn – två flickor och en pojke. Mamman rättar till sin svarta schal, kvinnorna ska enligt de judiska lagarna täcka håret. Hennes svarta kjol når nästan ner till fötterna, likaså på de små flickorna. Hon tar den lilla pojken i handen, hans långa tinninglockar svajar i vinddraget när de skyndar vidare. Tinninglockarna, peyes, odlas från första början, i många fall låter föräldrarna pojkarnas hår växa ut tills det blir långt som en flickas (ungefär fyra års ålder), varpå de klipper av allt hår förutom vid tinningarna.
På bara några minuter kan man ta sig mellan gamla Jerusalems tre olika världar; judendomens, kristendomens och islams. "It's like entering another country", säger vår guide Mordechai, en liten men ivrigt högröstad kille med amerikansk accent. Och han har rätt. Vi går nerför en trappa, runt ett hörn och så plötsligt befinner vi oss bland otaliga arabiska stånd och arabiskan klättrar längs skyltarna. En doft av vattenpipa ligger tung över de trånga gränderna, och vi passerar snabbt medan säljarnas Hello! Madame, madame, ten shekels, only ten, very very cheap! haglar över oss från alla håll.
Chassidism är den mest extrema grenen av judendomen, och chassiderna lever enligt den judiska lagen, Halacha. De betraktar sin tro som den enda korrekta; liberalare riktningar inom judendomen erkänns inte. Medan mamma är sysselsatt med att fotografera, betraktar jag en grupp chassidiska män som står och diskuterar något. Jag tycker att de ser likadana ut; alla har långa svarta rockar, hattar i samma färg med breda brätten, långa skägg, tinninglockar och glasögon. Antingen blekt magra och eller stormagade. Nästan all deras tid går åt att studera Torah och Talmud, medan kvinnorna sköter hushållet och barnen, samt ofta arbetar ihop till det dagliga brödet.
På bara några minuter kan man ta sig mellan gamla Jerusalems tre olika världar; judendomens, kristendomens och islams. "It's like entering another country", säger vår guide Mordechai, en liten men ivrigt högröstad kille med amerikansk accent. Och han har rätt. Vi går nerför en trappa, runt ett hörn och så plötsligt befinner vi oss bland otaliga arabiska stånd och arabiskan klättrar längs skyltarna. En doft av vattenpipa ligger tung över de trånga gränderna, och vi passerar snabbt medan säljarnas Hello! Madame, madame, ten shekels, only ten, very very cheap! haglar över oss från alla håll.
Precis ovanför Klagomuren ligger muslimernas gyllene moské, men sedan 17 år tillbaka släpps inga icke-muslimer in, så vi nöjer oss med att se den på håll.
En liten bit av Via Dolorosa, smärtans väg, hinner vi också gå. Det sägs att Jesus gick här med korset (i själva verket är markytan flera meter högre än den var på hans tid). De sandfärgade gatstenarena är alldeles hala, finslipade av de miljontals fötter som passerat här. Här finns också Gravkyrkan, där det sägs att Jesus är begravd, men ingen kan enas om var. Sex olika kyrkor - i en och samma byggnad - strider om den "riktiga" platsen och kyrkan har rum som är inredda efter alla inriktingar. Oenighet har alltid rått, och redan år 1192 hade tvisten nått så långt att nyckeln till kyrkan lämnades över till de neutrala muslimerna, som än idag har hand om den. Efter ett blodigt tumult mellan inriktningarna år 1834 där 300 dog, införde sultanen ett dekret som sade att ingenting fick förändras. Sedan dess har ingenting ändrats vid Gravkyrkan. Till och med en liten stege som just då stod under ett av de höga fönstren i samband med renovering, blev kvar och står fortfarande där.
Och jag kan inte låta bli att tänka; vilken stad. Världens heligaste, utan tvekan. Denna urgamla stad som med sina sandfärgade hus och slipade gatustenar rymmer tre helt skilda världar – och förenar dem.
Jerusalem, dag 1
Shabat Shalom! For det ar idag.
Regnet smattrade mot bilrutan nar vi (mamma och jag) korde in till Jerusalem igar eftermiddag efter att ha landat i Tel Aviv. 20 minuter efter att vi landat (plagsam landning for mig som var forkyld) startade sabbaten. Det betyder att allt, precis allt, stannar upp. Judar far inte arbeta pa sabbat, inte ens tanda en lampa. Dessutom var det skarp kontroll, vi var tvungna att visa upp inbjudan till brollopet innan vi fick passera vakterna nar vi skulle lamna planet. Vi fick ta en arabisk taxi in till Jerusalem. Molnen hopade sig i horisonten.
Vi checkade in pa vart hotell, som mer ar ett vandrarhem. Abraham hostel, heter det, for Abrahams alla barn, dvs att alla religioner ar valkomna: muslimer, kristna, judar. Och det ar en salig blandning manniskor har. Nu sitter jag i deras internetcafe, de spelar passande nog George Harrisons "My sweet lord" i bakgrunden.
Mitt forsta intryck av Jerusalem var promenaden vi tog nar vi kom fram. En riktig odestad. Det var nastan inga manniskor ute, alla var inne och firade shabat. Gatukatter strok omkring, de enda som passerade oss var nagra fa ortodoxa judar som snabbt tittade ner i marken: de far inte titta pa frammande kvinnor pa shabat. Det var tyst i hela staden, inifran husen kunde man hora sporadiska toner av en bon. Allt som allt ar staden fattigare an jag trott, jag har alltid haft i baktanken att Jerusalem ska vara staden som "flyter av honung och mjolk" som det star i bibeln. Men det ar mer mellanostern an man tror.
I morse vaknade vi av att ljudet fran ett dussin gatukatter blandat med fagelsang kastades in genom fonstret. Jerusalem har verkligen varit katternas och faglarnas stad. Lordagarna ar shabatdagen. Mamma och jag har tack vare vara judiska vanner fatt mojligheten att fira shabat hela dagen. Vad gor man pa en shabat da? Som forsangaren sa: What do we do on this holy day? Well, we eat!" (And pray and sing and pray and sing) Det ar med fyllda magar vi kan konstatera att shabat ar slut. Nu maste jag sluta. Vi har det bra, det har varit ca 16 grader idag och vi vantar att det ska bli varmare i morgon.
Regnet smattrade mot bilrutan nar vi (mamma och jag) korde in till Jerusalem igar eftermiddag efter att ha landat i Tel Aviv. 20 minuter efter att vi landat (plagsam landning for mig som var forkyld) startade sabbaten. Det betyder att allt, precis allt, stannar upp. Judar far inte arbeta pa sabbat, inte ens tanda en lampa. Dessutom var det skarp kontroll, vi var tvungna att visa upp inbjudan till brollopet innan vi fick passera vakterna nar vi skulle lamna planet. Vi fick ta en arabisk taxi in till Jerusalem. Molnen hopade sig i horisonten.
Vi checkade in pa vart hotell, som mer ar ett vandrarhem. Abraham hostel, heter det, for Abrahams alla barn, dvs att alla religioner ar valkomna: muslimer, kristna, judar. Och det ar en salig blandning manniskor har. Nu sitter jag i deras internetcafe, de spelar passande nog George Harrisons "My sweet lord" i bakgrunden.
Mitt forsta intryck av Jerusalem var promenaden vi tog nar vi kom fram. En riktig odestad. Det var nastan inga manniskor ute, alla var inne och firade shabat. Gatukatter strok omkring, de enda som passerade oss var nagra fa ortodoxa judar som snabbt tittade ner i marken: de far inte titta pa frammande kvinnor pa shabat. Det var tyst i hela staden, inifran husen kunde man hora sporadiska toner av en bon. Allt som allt ar staden fattigare an jag trott, jag har alltid haft i baktanken att Jerusalem ska vara staden som "flyter av honung och mjolk" som det star i bibeln. Men det ar mer mellanostern an man tror.
I morse vaknade vi av att ljudet fran ett dussin gatukatter blandat med fagelsang kastades in genom fonstret. Jerusalem har verkligen varit katternas och faglarnas stad. Lordagarna ar shabatdagen. Mamma och jag har tack vare vara judiska vanner fatt mojligheten att fira shabat hela dagen. Vad gor man pa en shabat da? Som forsangaren sa: What do we do on this holy day? Well, we eat!" (And pray and sing and pray and sing) Det ar med fyllda magar vi kan konstatera att shabat ar slut. Nu maste jag sluta. Vi har det bra, det har varit ca 16 grader idag och vi vantar att det ska bli varmare i morgon.
Next stop: Israel!
Ack ack, har fullt upp men kastar ner några rader i alla fall i brådskan. På mitt golv ligger resväskan uppslagen, på sängen ligger diverse kanskeplagg till bröllopet (har ännu inte bestämt vad jag ska ha på mig!!) och på min byrå har jag radat upp alla förkylningsmediciner som vi västerlänningar är så beroende av... kul att vara sjuk när man ska iväg till Israel för en gångs skull.
Nåja! Kul ska det bli i vilket fall som helst, och vädret verkar bli strålande! I morgon vid 12-tiden lättar jag och mamma från Kastrup och landar ungefär fyra timmar senare. Först ska vi vara i Jerusalem några dar, och de tre sista dagarna tillbringar vi i Tel Aviv. Kommer hem gör jag nästa fredag, men jag ska titta in på internetcaféer och uppdatera bloggen (har jag tänkt mig) så håll er uppdaterade!
Shalom!
Nåja! Kul ska det bli i vilket fall som helst, och vädret verkar bli strålande! I morgon vid 12-tiden lättar jag och mamma från Kastrup och landar ungefär fyra timmar senare. Först ska vi vara i Jerusalem några dar, och de tre sista dagarna tillbringar vi i Tel Aviv. Kommer hem gör jag nästa fredag, men jag ska titta in på internetcaféer och uppdatera bloggen (har jag tänkt mig) så håll er uppdaterade!
Shalom!
Where's my voice?
Att tappa rösten, vad jag avskyr det. Att inte kunna sjunga, nynna, tala. Att sitta i ett sammanhang och endast kunna bidra med sin fysiska närvaro bara för att rösten är så trasig att den inte bär. Att tala genom gester, huvudskakningar och ögonkast. Att stå mitt i en vacker sång, omringad av klara sångröster, oförmögen att frammana en ton som inte kommer ut som ett hest kraxande. Att sitta tyst när det babblas oavbrutet inombords.
Det måste vara ett helvete att vara stum.
Det måste vara ett helvete att vara stum.
Israelände och lite hosta på det
Skärpning lilla Ida! Det är alldeles för klent på bloggfronten. Det är klent i mig också, ska ni veta. Jag är alldeles söndermalen, uscha mig.
Jag bakar mina dagar med endast tre ingredienser:
10 liter plugg
3 dl sjukling-hosta
3 msk tupplur
Smarrigt recept, va? Kryddar med lite resplaner också. Haha, det är lite skumt det där, jag skulle ju åka till Israel i morgon. Nu blir det på fredag istället. Ett Tel Aviv i ösregn/hagel/typlikakalltsomhär lät inte särskilt lockande, nästa vecka väntar 25 grader, desto mer lockande! Och det kanske inte är så himla skoj för mamma att släpa runt på ett litet sjukvrak där nere i bibellandet. Så det bidde ombokning! Ska bara släpa mig igenom två skoldagar till, och sen semester! Och förhoppningsvis ska dennahär bli frisk innan dess.
Vi fick oss varsin tankeställare igår, jag och min ömma moder, efter att ha gått igenom samtliga garderober i huset på jakt efter något "blygsamt" som passar att ha på ett judiskt ortodoxt bröllop som vi ska på... men klum, som man säger på hebreiska, dvs inget! Man borde tycka att vi skulle ha något enda plagg som a) inte är urringat b) inte slutar ovanför knäna c) inte är för genomskinligt d) inte visar axlarna. Men ingenting! Inte ens bland mammas gamla 90-talskläder! Vi är verkligen inte pryda av oss, vi västerlänningar. Det blir ut på stan och köpa något.
Jag ser fram emot att äta äkta falafel.
Jag bakar mina dagar med endast tre ingredienser:
10 liter plugg
3 dl sjukling-hosta
3 msk tupplur
Smarrigt recept, va? Kryddar med lite resplaner också. Haha, det är lite skumt det där, jag skulle ju åka till Israel i morgon. Nu blir det på fredag istället. Ett Tel Aviv i ösregn/hagel/typlikakalltsomhär lät inte särskilt lockande, nästa vecka väntar 25 grader, desto mer lockande! Och det kanske inte är så himla skoj för mamma att släpa runt på ett litet sjukvrak där nere i bibellandet. Så det bidde ombokning! Ska bara släpa mig igenom två skoldagar till, och sen semester! Och förhoppningsvis ska dennahär bli frisk innan dess.
Vi fick oss varsin tankeställare igår, jag och min ömma moder, efter att ha gått igenom samtliga garderober i huset på jakt efter något "blygsamt" som passar att ha på ett judiskt ortodoxt bröllop som vi ska på... men klum, som man säger på hebreiska, dvs inget! Man borde tycka att vi skulle ha något enda plagg som a) inte är urringat b) inte slutar ovanför knäna c) inte är för genomskinligt d) inte visar axlarna. Men ingenting! Inte ens bland mammas gamla 90-talskläder! Vi är verkligen inte pryda av oss, vi västerlänningar. Det blir ut på stan och köpa något.
Jag ser fram emot att äta äkta falafel.
Tid för färg
Jag tittar i min kalender. Och det är oundvikligt, det är där, svart på vitt. Ett år har gått. Ett år har gått och jag inser hur rubbad min tidsuppfattning är. Bara ett år? För det är ju en evighet sedan, eller hur? Tiden flyr, den är en enda kedja av namnlösa dagar, blanka fält i mitt minne. Jag skrev mitt liv med den svagaste blyerts, och nu när jag bläddrar tillbaka till våren ser jag att tiden helt blekt bort skriften. Två utsuddade månader, tre. På sommarens sidor kan jag läsa vad jag skrivit, blyertsen är skarpare och tiden har inte suddat ut. På hösten började jag skriva med bläck och från slutet av september anar jag ett stråk av färgpenna... Och nu.. Jag är en helt annan nu. En jag tycker om. En jag vill vara. En som inte är svag, en som inte skriver med blyerts. Jag har kastat mina blyertspennor, ja varenda en! Och jag har glitter i mitt leende. Och färgpennor i massor. Blanka dagar ligger framför mig, dagar jag ska fylla. Snart är våren här, den kommer att sjunga av färger.
En låt som alltid gett mig hopp
En låt som alltid gett mig hopp
I bokvimlet
Åh, jag kan verkligen gå runt mellan hyllorna inne på akademibokhandeln hur länge som helst. Jag älskar det – och likväl finns det inte många platser som fyller mig med så pass mycket ångest som där. Det finns så mycket jag vill läsa! Och jag har så lite tid, jag hinner aldrig! När jag går där inser jag hur mycket jag faktiskt går miste om, att jag bara hinner med att läsa en bråkdel av det jag vill läsa... "Fram tills att man är 20 hinner man läsa, sedan hinner man aldrig" brukar mamma säga. Tack mamma, det hjälper ju så mycket! Jag är 18 och känner redan att jag aldrig har tid.
Och så spinner jag vidare på mina författardrömmar där i bokvimlet. Nu var det dock inga muntra tankar. Det enda jag kunde tänka var: Finns det verkligen plats för mig bland alla dessa böcker och författare? Det känns som att mina böcker skulle drunkna i bokhavet och försvinna lika snabbt som de sjösatts... Mina böcker kommer att bli de där slitna gamla bokryggarna på biblioteken som ingen någonsin läser, som bara står där år efter år och samlar damm... Men är dessa tankar tillräckliga för att lägga mina drömmar på hyllan? Nej, det är de givetvis inte.
Och så spinner jag vidare på mina författardrömmar där i bokvimlet. Nu var det dock inga muntra tankar. Det enda jag kunde tänka var: Finns det verkligen plats för mig bland alla dessa böcker och författare? Det känns som att mina böcker skulle drunkna i bokhavet och försvinna lika snabbt som de sjösatts... Mina böcker kommer att bli de där slitna gamla bokryggarna på biblioteken som ingen någonsin läser, som bara står där år efter år och samlar damm... Men är dessa tankar tillräckliga för att lägga mina drömmar på hyllan? Nej, det är de givetvis inte.
