Jerusalem, dag 2
Jag sträcker ut handen och lägger den med viss möda mot den lena, solvarma stenen. Det är trångt vid Klagomuren, många vill fram, men de flesta väntar tålmodigt på sin tur. Till vänster om mig står en kvinna i 20-årsåldern med en bönebok, hennes läppar rör sig frenetiskt och oupphörligt, de obegripliga hebreiska tecknen på bokens sidor formas till ljudlösa ord i hennes mun. Trångt är det också bland lapparna som fyller varje åtkomlig spricka i muren, varje år töms muren på 1 miljon lappar som sedan grävs ner i helig mark. Längre till vänster är en stor mehitza uppspänd, sträcker jag lite på halsen kan jag skymta männen på andra sidan. Mehitzan är till för att skilja män och kvinnor åt, den finns i alla högtidliga och större sammanhang, såsom på shabbatgudstjänsten i synagogan. Jag drar tillbaka handen och rör mig tillbaka till torget. Där strömmar människor, en del turister, men de flesta judar. Jag betraktar en chassidisk familj; en mamma med sina tre små barn – två flickor och en pojke. Mamman rättar till sin svarta schal, kvinnorna ska enligt de judiska lagarna täcka håret. Hennes svarta kjol når nästan ner till fötterna, likaså på de små flickorna. Hon tar den lilla pojken i handen, hans långa tinninglockar svajar i vinddraget när de skyndar vidare. Tinninglockarna, peyes, odlas från första början, i många fall låter föräldrarna pojkarnas hår växa ut tills det blir långt som en flickas (ungefär fyra års ålder), varpå de klipper av allt hår förutom vid tinningarna.
På bara några minuter kan man ta sig mellan gamla Jerusalems tre olika världar; judendomens, kristendomens och islams. "It's like entering another country", säger vår guide Mordechai, en liten men ivrigt högröstad kille med amerikansk accent. Och han har rätt. Vi går nerför en trappa, runt ett hörn och så plötsligt befinner vi oss bland otaliga arabiska stånd och arabiskan klättrar längs skyltarna. En doft av vattenpipa ligger tung över de trånga gränderna, och vi passerar snabbt medan säljarnas Hello! Madame, madame, ten shekels, only ten, very very cheap! haglar över oss från alla håll.
Chassidism är den mest extrema grenen av judendomen, och chassiderna lever enligt den judiska lagen, Halacha. De betraktar sin tro som den enda korrekta; liberalare riktningar inom judendomen erkänns inte. Medan mamma är sysselsatt med att fotografera, betraktar jag en grupp chassidiska män som står och diskuterar något. Jag tycker att de ser likadana ut; alla har långa svarta rockar, hattar i samma färg med breda brätten, långa skägg, tinninglockar och glasögon. Antingen blekt magra och eller stormagade. Nästan all deras tid går åt att studera Torah och Talmud, medan kvinnorna sköter hushållet och barnen, samt ofta arbetar ihop till det dagliga brödet.
På bara några minuter kan man ta sig mellan gamla Jerusalems tre olika världar; judendomens, kristendomens och islams. "It's like entering another country", säger vår guide Mordechai, en liten men ivrigt högröstad kille med amerikansk accent. Och han har rätt. Vi går nerför en trappa, runt ett hörn och så plötsligt befinner vi oss bland otaliga arabiska stånd och arabiskan klättrar längs skyltarna. En doft av vattenpipa ligger tung över de trånga gränderna, och vi passerar snabbt medan säljarnas Hello! Madame, madame, ten shekels, only ten, very very cheap! haglar över oss från alla håll.
Precis ovanför Klagomuren ligger muslimernas gyllene moské, men sedan 17 år tillbaka släpps inga icke-muslimer in, så vi nöjer oss med att se den på håll.
En liten bit av Via Dolorosa, smärtans väg, hinner vi också gå. Det sägs att Jesus gick här med korset (i själva verket är markytan flera meter högre än den var på hans tid). De sandfärgade gatstenarena är alldeles hala, finslipade av de miljontals fötter som passerat här. Här finns också Gravkyrkan, där det sägs att Jesus är begravd, men ingen kan enas om var. Sex olika kyrkor - i en och samma byggnad - strider om den "riktiga" platsen och kyrkan har rum som är inredda efter alla inriktingar. Oenighet har alltid rått, och redan år 1192 hade tvisten nått så långt att nyckeln till kyrkan lämnades över till de neutrala muslimerna, som än idag har hand om den. Efter ett blodigt tumult mellan inriktningarna år 1834 där 300 dog, införde sultanen ett dekret som sade att ingenting fick förändras. Sedan dess har ingenting ändrats vid Gravkyrkan. Till och med en liten stege som just då stod under ett av de höga fönstren i samband med renovering, blev kvar och står fortfarande där.
Och jag kan inte låta bli att tänka; vilken stad. Världens heligaste, utan tvekan. Denna urgamla stad som med sina sandfärgade hus och slipade gatustenar rymmer tre helt skilda världar – och förenar dem.
Kommentarer
Postat av: Robin Gunnar
Hej Ida allt bra där borta? det hoppas jag allt (:
hörde något på radion, blev lite orolig. lever du?
Postat av: ida
Var inte orolig, Robin. Jag är hemma. Ja det var otäckt, jag var på platsen där bomben detonerade för bara några dagar sen...
Postat av: Robin Gunnar
ohh skönt det förstod att ni hade klarat er, hörde ju inget om några svenskar som omkom eller som skadades men ja var ju tvungen att kolla ialla fall. jag hoppas din resa var trevlig ialla fall (:
Trackback
