Från mitt fönster

Jag läste i DN idag att bokförsäljningen minskat markant de senaste åren. Allt färre unga läser, datorn lockar istället. Somliga säger att böckerna kommer att försvinna i framtiden. Allt kommer digitaliseras, lusten för läsandet kommer att konkurreras ut.
Jag tror inte på det.
Känslan av en bok... hur ska jag beskriva den? För det första, hur den känns att hålla i. Jag älskar böcker med tyngd i, det är som om varje ord hade sin egen vikt. För det andra, doften. Att slå upp boken och begrava ansiktet i den... känna dess unika doft. Alla böcker har sin egna doft, nästan som en personlighet. Och så det tredje förstås, innehållet. Åh, det finns böcker som har slukat mig, som förfört mig med sin charm. Böcker som öppnat dörrar till nya världar och bjudit mig att stiga in, och böcker som öppnat mina ögon inför den värld vi lever i. Böcker som jag verkligen, verkligen har älskat och som jag hyser en evig kärlek till.
Att tvingas skiljas från en bok när sidorna vaggat in en ordentligt, att tvingas lägga ifrån sig den och ta hand om disken eller vad det nu kan vara – det är näst intill smärtsamt. Och avsluta en bok som varit fantastisk, att nå till dess sista sida, det är sorg. Det är som att skiljas från en kär vän. När jag var liten klarade jag inte av att läsa ut böcker som jag verkligen höll av. Men så kom jag på att jag kunde läsa den igen, och igen... Och det är det som är det underbara med böcker – de tar aldrig slut. Man kan när som helst fly tillbaka till den där världen, och vandra längs sidorna med vännen sin. Och den vänskapen, när den väl har grott fast, varar livet ut.

Kärleken till en bok dör aldrig. För boken överger en inte, den finns alltid där närhelst man behöver den eller saknar den. När allting annat faller en ur händerna – pojkvännen dumpar en, vännerna överger en, allting vänder en ryggen – då finns boken kvar. En bok kan aldrig säga; jag vill inte ha din kärlek. Kan aldrig såra... Den kan bara ta emot kärlek, och låta sig bli älskad...

Kanske längtar inte
bara jag
efter beröring
utan också du
som sitter så nära mig,
men inte vågar flytta dig närmare




Tina Holmberg

Det är alltid lite speciellt att vakna kl 5 på morgonen. Och man undrar litegrann varför man vaknade just då, när man inte ska iväg någonstans. Kan det vara för att ljuset redan är så starkt där ute och sipprar in mellan persiennerna? Kan det vara på grund av småfåglarnas ivriga sång utanför ens fönster? Eller kan det händelsevis ha att göra med att nässprayen har slutat verka och man är så där underbart täppt som man bara kan bli en måndagsmorgon klockan 5 när man bara vill sova.
Jag tar tillfället i akt och snubblar upp ur sängen för att hämta ett glas vatten. Gör halvhjärtade försök att smyga, men i mitt febriga tillstånd lyckas jag ändå stöta till en enorm badbalja som någon placerat bakom min ena fot, och väcker därmed hela huset. Fortsätter ändå smyga fram till badrummet och möter i badrumsspegeln en till synes mycket höggradigt drogad tjej. Det bleka ansiktet, de svullna ögonen, den sönderklippta Kent-tröjan som köptes in inför en popparfest i höstas och nu får agera som nattlinne har halkat ner och blottar olovligt mycket av ena axeln. Provar, inte mycket hoppfull, stämbanden och kommer fram till att jag även låter som en nerknarkad gammal kråka. Hmm. Fyller vattenglaset, bälgar i mig det, återvänder till sängen, sover en timme till efter noggrant bruk av nässpray.
Vaknar en timme senare, haltar upp till köket, finner min ömma moder sittandes vid köksbrodet med en skål fil.
Är du uppe gumman? Jag kunde inte heller sova.
Jag slår mig ner med en skål yoghurt, kraxar litegrann som svar på hennes frågor.
Det knakar i parketten och plötsligt står pappa i dörren. Kunde visst inte heller sova.
Familjefrukost klockan 6 en måndagmorgon. Jag älskar timad sömnlöshet.

Tänk, jag lyckades ta mig hit. Lyckades släpa mig upp ur fåtöljen fastän mitt huvud hotade med att trilla av, men min lust att skriva drev på... Jag har drabbast av Korallsnuvan, hehe. Nästan hälften av Korallerna insjuknade i Krakow, och jag trodde att bara jag lyckades ta mig hem utan att bli sjuk (vilket jag också gjorde) så skulle jag komma undan. Tji fick jag.

Rent praktiska saker om resan: Tävlingen hette Cracovia Cantans, och deltagarna tävlar inom sju olika kategorier som körerna själva anmäler sig till. Det fanns alltså ingen final, eller ett grand prix. Deltagarna kom lite överallt ifrån, fyra var från Sverige, de flesta var, hör och häpna, från Polen, men en kör hade kommit ända från Singapore.

Vi tävlade i tre kategorier som sagt. Så här gick det för oss:


Kategori Lika röster: Endast två körer hade anmält sig, och vi var överlägset bättre än den andra. Kanske var det pga det bristande deltagandet, att det faktiskt handlade om en större summa pengar och att styrelsen var snål – första pris delades inte ut i denna kategori, meddelades det under prisutdelningen. Vi blev minst sagt upprörda – var vår insats i kategorin så pass dålig att vi inte var värda ett första pris och att det måste strykas därav? Eller var de bara snåla? Efter att ha diskuterat fram och tillbaka har vi i efterhand kommit fram till att det hade varit orimligt lätt för oss att ta första pris, eftersom konkurrensen var i princip obefintlig, och att vi dessutom hade vunnit första pris i en annan kategori gjorde att vi inte "behövde" vinna det här. Men det var väldigt förnedrande att sitta där på helspänn och få veta att vi kom på andra plats, den andra kören på tredje, utan att få en förklaring till varför första pris inte delades ut. Enligt min åsikt skulle de ha strukit kategorin från början.

Kategori Kammarkör: Här kom vi på delad andra plats, de måste ha haft beslutsångest. Här segrade kören från Singapore – kanske ett tröstpris för att de kommit så långt, för så pass duktiga var de faktiskt inte... i alla fall inte när vi lyssnade på dem, de kan ju ha gjort ett bättre framträdande inför juryn när det gällde. Men vi var absolut nöjda med vår insats, och andra plats är ju inte dåligt.

Kategori Sacred Music: När den kostymklädde speakern rättade till slipsen lite och proklamerade att vi nu hade nått fram till tävlingens sista och största kategori, satt vi alla på helspänn. 10 körer deltog i denna kategori, vi visste att vi hade gjort bra ifrån oss med starka kort som Xavier Bustos Alma Redemptoris Mater, Alice Tegnérs Ave Maria och Zoltan Kodalys Angyalok. Men vi hade många värdiga motståndare här, däribland Härlanda Kammarkör från Göteborg som vi tvivlade på att vi skulle slå; själva hade de dock sagt till oss "Ni är våra värsta konkurrenter." Det höga deltagandet och den svåra konkurrensen gjorde Sacred Music till tävlingens största och svåraste kategori. Vi satt som på nålar. Tredje priset delades ut till någon tjeckisk kör... Dags för andra priset, vi höll andan... Härlanda Kammarkör! Jag tror alla kippade efter andan där. En tanke hann svischa förbi i mitt huvud; vi kan inte gjort så pass dåligt ifrån oss i denna kategori att vi inte får någon prisplats, det finns en chans, det finns en chans...!
"Korallerna!"
Vi bara skrek. Vi jublande. Vi grät. Vi kramades. Jag tror aldrig jag har känt en så euforisk glädje! På scenen höjde dirigent Bosse den gyllene statyetten mot oss, han fullkomligt strålade. Att sedan sätta sig ner igen och försöka frammana tillräckligt med lugn för att lyssna på den följande konserten, det var svårt kan jag säga!

Av sju kategorier plockade svenskarna till sig tre av förstaplatserna – heja Sverige! Vi är ett av Europas mest framstående körländer. I förrgår satt en av Korallerna och lyssnade på radio, och plötsligt kommer det ett inslag om oss och de andra svenska körerna! Storslam för tre svenska körer i Krakowtävling, gå in och lyssna!


Jag hade tänkt skriva mer, men jag är helt förstörd. Måste tillbaka till fåtöljen, däcka framför brasan...

Med huvudet till hälften fyllt av noter och ungerska termer, till andra hälften fyllt med kom-ihåg-listor och allmän stress, rusar jag upp och ner för trapporna här hemma. I morgon åker jag till Krakow (i Polen) för att tävla med min kör, Korallerna. Det är den andra tävlingen jag gör med dem, den senaste var i Venedig för lite mer än två år sedan. 
Fredag, lördag och delar av söndagen kommer vikas till tävlingen. Vi ska tävla i tre kategorier; kammarkör, lika röster och musica sacra. Förhoppningsvis vinner vi någon av dem. Men förutom tävlingen ska det bli kul att se Krakow också, har alltid velat åka dit. Dessutom är polska ett av de vackraste språk jag vet, och jag har varit förälskad i det ända sedan jag såg Ninas Resa.

På tisdag är jag hemma igen i ett förhoppningsvis sommarvarmt Lund! Då ska jag läsa. En hel rad underbara böcker står i hyllorna och väntar på mig...! Dags att packa vidare nu!

"Ta på er mössorna... Nu har ni tagit studenten!!" Massiva glädjevrål drog genom aulan, och jag fylldes i varje vrå av total lycka. Sträckte jublande händerna mot taket tillsammans med de andra, känslan av eufori var stark. Det var ett nästan magiskt ögonblick, ett av de lyckligaste i mitt liv.
Och allting som följde... hur vi sprang nerför trapporna och ut på gården, fria fria fria, smällde våra konfettismällare och skrek av glädje glädje glädje. Hur vi vällde ut i publikhavet och jag hittade fram till min skylt, varpå jag kramades om av min familj och av vänner som kommit dit för min skull.

Eller den dansande glädjeresan på flaket när vi for genom Lunds gator och vinkade till var och en som passerade, öste oförtröttligt ut vår glädje som vackra blomblad över dem. Och varje butter taxichaufför, varje sliten gatusopare och varje gammal gumma sprack upp i glittrande leenden och höjde handen mot oss för att vinka tillbaka.

Hur jag blev hämtad av mamma efteråt, och biltaket var pyntat med ballonger. Därhemma väntade redan de första gästerna.

Och alla överraskningar därtill som förgyllde kvällen. Här är några av dem:

Det ringde på dörren vid nio-tiden, och ett bud lämnade ett olivträd i kruka, skickat från en familjevän i London som inte kunde komma. Jag tog krukan i min famn och visade upp den för alla mina gäster. Åh vad glad jag blev!

Amanda, som lämnat festen tidigare för att gå på några andra studentskivor, och sedan kom tillbaka efter några timmar, bara sådär! En fin överraskning som gjorde mig otroligt glad.

Min körledare som tog sig tid att komma och därtill arrangerade allsång bland mina gäster! Det uppskattades väldigt, och inte bara av mig.

Ett tal blev det också. Mot sena kvällen vibrerade min mobil till; Ludwig höll ett tal till mig via sms. Det finaste tal jag fått, utan tvekan. Tack!

Att det vid midnatt ringde på dörren, trots att folk droppat av och festen var på väg att avrundas. I dörren stod två vänner, som trots att timman var sen ville gratta mig.

Jag vill tacka alla som förgyllde min student och gjorde den till den roligaste dagen i mitt liv! Alla ni som tog er tid att komma, om så bara för en liten stund. Er närvaro betydde mer än någonting ni hade kunnat ge, det var guld för mig!

Lite bilder:

I morgon gäller det! Åh vad det känns overkligt. Och pirrigt. Och härligt.

Studenten närmar sig med stormsteg. Två dar kvar. Känner mig lite skakig och omtumlad. Lite för att jag är nervös inför hela dagen även om jag vet att den kommer att bli fantastisk, men också för att jag känner stressen och pressen och så vädret som hotar med att bli surmulet på studentdan, hoppas det inte regnar....

Du vände åter 
från mitt minnes ängar

Jag lutar mina tankar mot solskenet. Försöker att smälta... att plugget är över. Då och då flammar en jagad känsla upp, känslan av att jag måste plugga något, att jag måste göra det och det... Men så släcks elden av insikten; det finns ingenting. Jag måste ingenting. Det är som att jag har burit något tungt i mina händer under alla dessa månader – och nu plötsligt befriats från den bördan. Det är otroligt.