A love that never dies
Jag läste i DN idag att bokförsäljningen minskat markant de senaste åren. Allt färre unga läser, datorn lockar istället. Somliga säger att böckerna kommer att försvinna i framtiden. Allt kommer digitaliseras, lusten för läsandet kommer att konkurreras ut.
Jag tror inte på det.
Känslan av en bok... hur ska jag beskriva den? För det första, hur den känns att hålla i. Jag älskar böcker med tyngd i, det är som om varje ord hade sin egen vikt. För det andra, doften. Att slå upp boken och begrava ansiktet i den... känna dess unika doft. Alla böcker har sin egna doft, nästan som en personlighet. Och så det tredje förstås, innehållet. Åh, det finns böcker som har slukat mig, som förfört mig med sin charm. Böcker som öppnat dörrar till nya världar och bjudit mig att stiga in, och böcker som öppnat mina ögon inför den värld vi lever i. Böcker som jag verkligen, verkligen har älskat och som jag hyser en evig kärlek till.
Att tvingas skiljas från en bok när sidorna vaggat in en ordentligt, att tvingas lägga ifrån sig den och ta hand om disken eller vad det nu kan vara – det är näst intill smärtsamt. Och avsluta en bok som varit fantastisk, att nå till dess sista sida, det är sorg. Det är som att skiljas från en kär vän. När jag var liten klarade jag inte av att läsa ut böcker som jag verkligen höll av. Men så kom jag på att jag kunde läsa den igen, och igen... Och det är det som är det underbara med böcker – de tar aldrig slut. Man kan när som helst fly tillbaka till den där världen, och vandra längs sidorna med vännen sin. Och den vänskapen, när den väl har grott fast, varar livet ut.
Kärleken till en bok dör aldrig. För boken överger en inte, den finns alltid där närhelst man behöver den eller saknar den. När allting annat faller en ur händerna – pojkvännen dumpar en, vännerna överger en, allting vänder en ryggen – då finns boken kvar. En bok kan aldrig säga; jag vill inte ha din kärlek. Kan aldrig såra... Den kan bara ta emot kärlek, och låta sig bli älskad...
Jag tror inte på det.
Känslan av en bok... hur ska jag beskriva den? För det första, hur den känns att hålla i. Jag älskar böcker med tyngd i, det är som om varje ord hade sin egen vikt. För det andra, doften. Att slå upp boken och begrava ansiktet i den... känna dess unika doft. Alla böcker har sin egna doft, nästan som en personlighet. Och så det tredje förstås, innehållet. Åh, det finns böcker som har slukat mig, som förfört mig med sin charm. Böcker som öppnat dörrar till nya världar och bjudit mig att stiga in, och böcker som öppnat mina ögon inför den värld vi lever i. Böcker som jag verkligen, verkligen har älskat och som jag hyser en evig kärlek till.
Att tvingas skiljas från en bok när sidorna vaggat in en ordentligt, att tvingas lägga ifrån sig den och ta hand om disken eller vad det nu kan vara – det är näst intill smärtsamt. Och avsluta en bok som varit fantastisk, att nå till dess sista sida, det är sorg. Det är som att skiljas från en kär vän. När jag var liten klarade jag inte av att läsa ut böcker som jag verkligen höll av. Men så kom jag på att jag kunde läsa den igen, och igen... Och det är det som är det underbara med böcker – de tar aldrig slut. Man kan när som helst fly tillbaka till den där världen, och vandra längs sidorna med vännen sin. Och den vänskapen, när den väl har grott fast, varar livet ut.
Kärleken till en bok dör aldrig. För boken överger en inte, den finns alltid där närhelst man behöver den eller saknar den. När allting annat faller en ur händerna – pojkvännen dumpar en, vännerna överger en, allting vänder en ryggen – då finns boken kvar. En bok kan aldrig säga; jag vill inte ha din kärlek. Kan aldrig såra... Den kan bara ta emot kärlek, och låta sig bli älskad...
Kommentarer
Trackback
