Från mitt fönster

Wow, nu är jag hemma igen efter att ha haft några underbara månader i Danmark. Tiden har bara flugit förbi! Jag visste att 21 skulle bli något alldeles speciellt. Under sista veckan skrev vi flitigt i varandras minnesböcker - ungefär som man skriver i folks studentmössor, fast mycket mer. Jag har suttit uppkrupen i soffan med en paradisask (jag kan unna mig, har knappt gått upp i vikt under dessa matiga månader), och bara lett och skrattat av pur glädje. Hade aldrig trott att folk skulle skriva så fantastiska saker om mig, även de som jag inte talat så mycket med. Jag antar att jag har haft turen att möta några underbara människor som har tyckt om mig för den jag är. Nu blir det en utmaning att hålla kontakten, men jag känner verkligen att jag har fått några vänner för livet, som dessutom bara bor på andra sidan sundet, så det ska nog bli en hel del möten framöver. Här kommer några underbara minnen:

 

Det närmar sig slutet. Idag var päronen här och hämtade mina grejer. Mitt underbara rum har plötsligt blivit ett avpersonifierat tomt ett. Känns så främmande. Nu när jag inte har något rum längre, så längtar jag mest hem så jag kan vara i hemtrevligheten. Men Berlin väntar i morgon! Snart bär det av.

 

 

 

 

I morgon är min sista dag här på Grundtvigs, innan hela skolan åker på avslutningsresa till Berlin. Jag kan inte förstå hur fyra månader kan kännas som så lång tid, och samtidigt gå så snabbt. De senaste dagarna har sorgen hunnit ikapp oss; det är snart dags för oss att lämna platsen som vi har kallat vårt hem de senaste månaderna. För ett par timmar sedan vinkade jag av den sista av mina amerikanska vänner, starkt medveten om att vi kanske aldrig kommer att ses igen. Och hela helgen har varit full med avsked. Idag åkte också fem danska elever hem, eftersom de inte kan följa med till Berlin. Vi hade ett riktigt gråt-och kramkalas i morse efter vår sista brunch. Avskedssorg smittar, så även om jag inte är typen som gråter vid sådana tillfällen, så hade jag också nära till tårarna.

 

Det finns så mycket där hemma som jag har saknat, inte minst tillgången till privatliv och bekvämlighet, men också familj, vänner, pojkvän. Men jag har ju alltid vetat att de sakerna finns kvar när jag kommer tillbaka, medan denna upplevelse - att bo och leva på en folkhögskola - aldrig kommer att komma tillbaka. Inte här, på grundtvigs, inte med de här människorna. Vi blir aldrig en helhet igen, även om vi lyckas hålla kontakten. Och det är sorgligt. Vidare vet jag inte riktigt vad jag vänder hem till, som kan ersätta all den underhållning och det noga schemalagda liv jag hade här på skolan. Jag har aldrig blivit matad med så mycket kultur i hela mitt liv. Det har varit så fantastiskt att gå på konserter som skolan ordnat eller hållit i, att se teaterföreställningar, att lära sig dansa samba och charleston, att se otaliga filmer. Det blir svårt att komma hem och sköta matandet själv. Något säger mig att jag inte kommer att uppleva lika mycket kultur hemma, som här. Mamma tror att rastlöshet väntar mig. Det är mycket möjligt. Jag kommer inte längre att ha ett liv som är inrutat med spännande och utmanade saker. Jag måste utmana mig på egen hand. Starta något projekt som kan hålla mig igång. Vi får se hur det går.

 

Om en vecka är jag hemma för gott. Men först en tur till Berlin.

Wow, känslan att ha vaknat upp och vara lite ledig. Tro det eller ej, men sista lektionsveckan på Grundtvigs har varit rejält stressig. Vi i filmproduktion har kämpat på med att färdigställa våra filmer som vi har hållit på i några veckor med. Det var ett lite för stort projekt på lite för lite tid, något vi alla fick erfara. Christina, Tea och jag skapade dock ett riktigt bra team, trots förutsättningarna - ingen av oss kände varandra särskilt väl. Vi kläckte idéerna tillsammans, filmade tillsammans och redigerade tillsammans. Vår film kom att heta "Mirror mirror" och handlar om en prinsessaktig tjej som blir besatt av en punkartjej. Hon börjar stalka henne och när filmen tar sin början har hon redan tapetserat sitt rum med bilder av henne. Kameran följer henne ut i den riktiga världen där hon stalkar, och sedan in i hennes privata värld där hon gör brutalt våld på sig själv för att likna tjejen hon är så besatt av. I sista scenen lyckas hon, och hennes spegel, som varit en röd tråd genom filmen, visar plötsligt tjejen hon vill vara. Hon vänder sig om och går lycklig ut, omedveten om hur förfärlig hon ser ut efter alla skador hon har förvållat sig med piercings, ärr och hårklippning.

 

Filmen visades i helgen på familjedagen. Mina fina föräldrar och pojkvän kom hit, och alla elever ställde ut allt de gjort under den senaste halvan av terminen. Dagen blev helt fantastisk, våra filmer fick mycket beröm och jag fick ha mina nära och kära hos mig i över ett dygn. En bild från helgen, när vi körde svenskt fika tillsammans med Danielle och Julie. :) Ännu ett fint minne.

 

 

... så att jag kan tala om för dig hur mycket jag håller av dig, och hur mycket jag älskar att du är min.