Dagen då skräcken tog makten
Idag är det 80 år sedan Hitler tog makten i Tyskland. Min mormor var då 6 år gammal. Vad hon minns av den dagen vet jag inte. Men det hon minns bäst från själva krigstiden är den oerhörda, ständigt närvarande rädslan. Kommer de hit? Kommer vi att få gå trygga?
Det är något särskilt med spårvagnar. På något sätt trodde jag att skräcken i pappas ansikte hade ett samband med att de inte släppte fram spårvagnarna.
"Sieg heil! Sieg heil!" skanderade de bruna därnere på gatan, hundratals, tusentals i bruna uniformer.
"Det kan inte vara länge", sade mamma medan hon dukade frukostbordet.
Jag minns de blommiga kopparna och den emaljerade skålen där mamma brukade servera äggröran. Surt bröd och vitt bröd, ibland fanns det också svenskt knäckebröd och svensk sillinläggning. Den stora blå kaffepannan som min far brukade servera ur. Över den blå kaffekannan satt kaffevärmaren, den vadderade mössan sydd av färggranna lappar. På bordet stod också burkar med mammas marmelader, hallon och körsbär, plommon, aprikos. Smör fanns där också, gult smör skuret i skivor. Salami och skinka, ättiksgurka och saltgurka.
(...) Minnesbilderna och lukterna har etsat sig fast. De följde mig under hungeråren 1943-47 dag som natt. De var i maskopi med den hungrande kroppen, fettbristen frammanade minnet av smör, vitaminbristen frammanade frukter och grönsaker. Hur man kunde gå upp mitt i natten, försöka döva hungersmärtorna med lite vatten, vanka av och an och tänka på smör.
(---) När jag strax skulle fylla elva år hade jag ingen aning om att man kunde längta efter smör. Jag kände rädslan kring min far som en ny lukt i rummet.
"Det kan inte vara länge", upprepade min mor.
(...) Hur flyr jag inte i mina tankar från denna morgon 1933? Jag närmar mig den där morgonen, det kalla golvet under fötterna, skräcken som pappa utstrålade, mamma sysslade med frukosten och med kaminen, heil-ropen på gatan. Jag flyr till funderingar över järnvägsstationer och till minnet av mat. Jag flyr från den där morgonen 1933, därför att jag nu vet vad som låg framför mig. Som ett smärtande sår ligger den där, den där morgonen, och jag slingrar mig runt den.
Ur Molnfri Bombnatt av Vibeke Olsson, s 15-17
Till minne av Förintelsen
Jacques och Robert Wisniak föddes i Paris, Jacques 26 Mars 1933, och Robert 18e augusti 1938. De levde på 21 passage Dumas i Paris. De deporterades tillsammans med deras mor, Rose, till Sobibor 25 mars 1943. Ingen överlevde.
Ur Yad Vashems bildarkiv.
Snabbguidning!
Jag lutar mina tankar mot solskenet. Försöker att smälta... att plugget är över. Då och då flammar en jagad känsla upp, känslan av att jag måste plugga något, att jag måste göra det och det... Men så släcks elden av insikten; det finns ingenting. Jag måste ingenting. Det är som att jag har burit något tungt i mina händer under alla dessa månader – och nu plötsligt befriats från den bördan. Det är otroligt.
Att 300 holsteinare blev brutalt nedsablade i kyrkan av skåningar under ett uppror? Tänk på det nästa gång ni går där.
Att man bakom korstolarna från 1370-talet (längst upp i kyrkan) hittade Nordens äldsta bäst bevarade kortlek under en renovering på 1800-talet? Man hittade även tärningar och kärleksbrev på pergamentlappar. Där satt de blivande prästerna när de övade gudstjänster. Ungdomen är sig lik...!
Att golvet i hela kyrkan bestod av gravstenar på text på? Och att liken låg under golvet... Stanken gjorde att man fick riva upp allt. Kropparna grävdes upp och begravdes bakom kyrkan där det nu finns en stor gräsmatta. En osynlig kyrkogård alltså.
Ändå fick jag plugga längre än resten i min klass. Igår hade jag min sista grej för skolan; jag skulle guida Domkyrkan. Inte fick jag betyg för det, för de sattes redan i tisdags. Men jag läser (läste! läste!) ju historia c och har ett visst ansvar för de kära historia b-elever som jag skulle hålla lektion inför. Det dök upp sju stycken, vilket var fler än jag väntat mig eftersom deras betyg ju också var satta. Men de kom för att de var intresserade. Sånt gör en glad.
Jag tänkte jag skulle dela med mig lite av spännande kuriosa om Domkyrkan för er också. Eftersom jag använt mig av 1700-talslitteratur har jag saker som ni garanterat inte hört. Visste ni till exempel:
Att 300 holsteinare blev brutalt nedsablade i kyrkan av skåningar under ett uppror? Tänk på det nästa gång ni går där.
Att man bakom korstolarna från 1370-talet (längst upp i kyrkan) hittade Nordens äldsta bäst bevarade kortlek under en renovering på 1800-talet? Man hittade även tärningar och kärleksbrev på pergamentlappar. Där satt de blivande prästerna när de övade gudstjänster. Ungdomen är sig lik...!
Att golvet i hela kyrkan bestod av gravstenar på text på? Och att liken låg under golvet... Stanken gjorde att man fick riva upp allt. Kropparna grävdes upp och begravdes bakom kyrkan där det nu finns en stor gräsmatta. En osynlig kyrkogård alltså.
Att Domkyrkans torn såg helt annorlunda ut för lite mer än 200 år sedan? Tornen revs på 1870-talet, tidigare såg de ut så här:
Snart kommer bilder från min bal!
En ros föll, en ros höll
Såg filmen Sophie Scholl - De sista dagarna häromdagen. Det var längesen jag blev så illa berörd av en film, jag mådde verkligen dåligt efteråt. Jag antar att ni alla vet vem som Sophie Scholl var, men skriver lite kort om henne ändå.
1942 bildade Sophie och hennes äldre bror Hans motståndsgruppen Vita Rosen i Tyskland. De fick en del medlemmar och tillsammans började de trycka upp flygblad som de delade ut i olika tyska städer. De propagerade för icke-våldsmotstånd mot nazismen.
Medlemmarna var alla studenter vid Münchens universitet. Vita Rosen hann trycka upp sex upplagor av flygbladen innan syskonen Scholl greps av Gestapo i februari 1943. En annan av ledarna, Christoph Probst, greps i samma veva. Ungdomarna var häktade i fyra dagar och avrättades därefter, redan samma dag som domen föll. Senare samma år halshöggs resten av ledarna för gruppen; Alexander Schmorell, Karl Huber och Willi Graf.
Sophie Scholl blev 21 år, Hans Scholl 24, Cristoph Probst 23, Willi Graf 24, Alexander Schmorell 25. Kurt Huber, som var lärare vid universitetet, blev 53.
Filmen baserades på utförliga Gestapoförhör av Sophie. Först trodde man att hon var oskyldig, men när Hans erkände tvekade hon inte med att själv erkänna. På så sätt hoppades hon kunna skydda resten av medlemmarna i Vita Rosen, men förgäves. I rätten stod de upp för sina åsikter och sade saker som "Ni vet lika väl som vi att kriget är förlorat. Varför är ni sådana ynkryggar att ni vägrar inse det?"
Det som kanske berörde mig mest med filmen var den nära relation syskonen Scholl hade till varandra. Att verkligen vara beredd att följa någon i döden, att verkligen våga tillsammans... Att finna en sådan styrka i orden fastän man står framför en uppenbar död – just för att man är tillsammans. Det var starkt. Och jag vet att hade någon av mina bröder stått upp och sagt rakt ut vad han tänkte, beredd att offra livet för sina åsikter, ja då hade jag inte tvekat med att också göra det. Av stolthet, av styrka, av kärlek.
"Idag är det vi som står här, i morgon är det ni," sa Hans Scholl när dödsdomen föll. Han hade försökt byta sin dom så att Christoph Probst – som hade familj och tre små barn – skulle kunna gå fri, men förgäves.
"Die Sonne scheint noch" (Solen skiner ännu) var Sophies sista ord när hon lämnade sin bror och gode vän för att gå giljotinen till mötes. "Es lebe die Freiheit!" (Länge leve friheten) skrek Hans innan giljotinen föll. Denna sista scen var näst intill makaber och gjorde mig väldigt illa berörd.
Gruppens motstånd fortsatte dock även efter avrättningarna. Det sjätte flygbladet smugglades nämligen ut till England där de masstrycktes, för att sedan släppas ner i miljontals över Tyskland av de allierades plan.
Idag är gruppens medlemmar några av Tysklands största hjältar och det finns åtskilliga monument för dem.
Jag hedrar medlemmarna i Vita Rosen med några bilder.
Hans, Sophie och Christoph 1942
Hans Scholl : Sophie Scholl : Prof. Kurt Huber
Christoph Probst : Alexander Schmorell : Willi Graf
Hans, Sophie, Christoph 1943 dagarna före avrättningarna
Christoph Probst
Christoph Probst med sin fru Hertha och ett av sina barn
Hans Scholl 1934 ca 15 år då
Hans Scholl
Sophie
Sophie. Den här bilden vållar en sådan sorg. Så ung, så vacker. Hon hade ju hela livet framför sig.
1942 bildade Sophie och hennes äldre bror Hans motståndsgruppen Vita Rosen i Tyskland. De fick en del medlemmar och tillsammans började de trycka upp flygblad som de delade ut i olika tyska städer. De propagerade för icke-våldsmotstånd mot nazismen.
Medlemmarna var alla studenter vid Münchens universitet. Vita Rosen hann trycka upp sex upplagor av flygbladen innan syskonen Scholl greps av Gestapo i februari 1943. En annan av ledarna, Christoph Probst, greps i samma veva. Ungdomarna var häktade i fyra dagar och avrättades därefter, redan samma dag som domen föll. Senare samma år halshöggs resten av ledarna för gruppen; Alexander Schmorell, Karl Huber och Willi Graf.
Sophie Scholl blev 21 år, Hans Scholl 24, Cristoph Probst 23, Willi Graf 24, Alexander Schmorell 25. Kurt Huber, som var lärare vid universitetet, blev 53.
Filmen baserades på utförliga Gestapoförhör av Sophie. Först trodde man att hon var oskyldig, men när Hans erkände tvekade hon inte med att själv erkänna. På så sätt hoppades hon kunna skydda resten av medlemmarna i Vita Rosen, men förgäves. I rätten stod de upp för sina åsikter och sade saker som "Ni vet lika väl som vi att kriget är förlorat. Varför är ni sådana ynkryggar att ni vägrar inse det?"
Det som kanske berörde mig mest med filmen var den nära relation syskonen Scholl hade till varandra. Att verkligen vara beredd att följa någon i döden, att verkligen våga tillsammans... Att finna en sådan styrka i orden fastän man står framför en uppenbar död – just för att man är tillsammans. Det var starkt. Och jag vet att hade någon av mina bröder stått upp och sagt rakt ut vad han tänkte, beredd att offra livet för sina åsikter, ja då hade jag inte tvekat med att också göra det. Av stolthet, av styrka, av kärlek.
"Idag är det vi som står här, i morgon är det ni," sa Hans Scholl när dödsdomen föll. Han hade försökt byta sin dom så att Christoph Probst – som hade familj och tre små barn – skulle kunna gå fri, men förgäves.
"Die Sonne scheint noch" (Solen skiner ännu) var Sophies sista ord när hon lämnade sin bror och gode vän för att gå giljotinen till mötes. "Es lebe die Freiheit!" (Länge leve friheten) skrek Hans innan giljotinen föll. Denna sista scen var näst intill makaber och gjorde mig väldigt illa berörd.
Gruppens motstånd fortsatte dock även efter avrättningarna. Det sjätte flygbladet smugglades nämligen ut till England där de masstrycktes, för att sedan släppas ner i miljontals över Tyskland av de allierades plan.
Idag är gruppens medlemmar några av Tysklands största hjältar och det finns åtskilliga monument för dem.
Jag hedrar medlemmarna i Vita Rosen med några bilder.
Hans, Sophie och Christoph 1942 Hans Scholl : Sophie Scholl : Prof. Kurt Huber
Christoph Probst : Alexander Schmorell : Willi Graf
Hans, Sophie, Christoph 1943 dagarna före avrättningarna
Christoph Probst Christoph Probst med sin fru Hertha och ett av sina barn
Hans Scholl 1934 ca 15 år då
Hans SchollSophie
Sophie. Den här bilden vållar en sådan sorg. Så ung, så vacker. Hon hade ju hela livet framför sig.
Trapped between the nerd-nerds
Har precis återvänt från landsarkivet i Lund där jag grävt fram olika källor till en artikelserie jag ska göra ihop med två killar som också läser historia c (okej, de enda förutom jag som läser historia c.). Olyckligt nog måste jag samarbeta med dessa två under detta arbete och det krävs tålamod, mycket tålamod.
Det finns två sorters nördar. Den ena nörden är nördig på ett coolt sätt, han brinner för sitt intresse på ett sätt som mer eller mindre smittar av sig på andra egentligen ickeintresserade. Den andra nörden är bara nördig. Han är tråkig (sett från andra människors synpunkt, inte från hans egen), vill helst sitta för sig själv i ett hörn och inte dela sitt intresse med andra människor. Dessutom är han dålig på att samarbeta med andra nördar, antingen för att han anser att de inte uppnår hans nördstatus eller för att han inser att de faktiskt har större kunskap än vad han har och det kan han inte tolerera.
Mer fakta: Jag är en cool nörd. De andra två på historian är inte det. Komplikationer i samarbetet uppstår alltså. Jag tänkte i början att jag skulle komma att känna samhörighet med de som hade intresse nog att söka till historia c, men när jag satt där – inträngd mellan dessa två i baksätet på en bil på väg tillbaka till Spyken, medan de diskuterade hur många råttor och möss de sett de senaste åren – insåg jag hur lite jag hör ihop med dem. Fast när jag tänker efter rör det sig nog snarare om insikt vid första ögonkastet... I knew it at once. Om 2 veckor ska samarbetet vara över. Måtte det inte bli fler.
Det finns två sorters nördar. Den ena nörden är nördig på ett coolt sätt, han brinner för sitt intresse på ett sätt som mer eller mindre smittar av sig på andra egentligen ickeintresserade. Den andra nörden är bara nördig. Han är tråkig (sett från andra människors synpunkt, inte från hans egen), vill helst sitta för sig själv i ett hörn och inte dela sitt intresse med andra människor. Dessutom är han dålig på att samarbeta med andra nördar, antingen för att han anser att de inte uppnår hans nördstatus eller för att han inser att de faktiskt har större kunskap än vad han har och det kan han inte tolerera.
Mer fakta: Jag är en cool nörd. De andra två på historian är inte det. Komplikationer i samarbetet uppstår alltså. Jag tänkte i början att jag skulle komma att känna samhörighet med de som hade intresse nog att söka till historia c, men när jag satt där – inträngd mellan dessa två i baksätet på en bil på väg tillbaka till Spyken, medan de diskuterade hur många råttor och möss de sett de senaste åren – insåg jag hur lite jag hör ihop med dem. Fast när jag tänker efter rör det sig nog snarare om insikt vid första ögonkastet... I knew it at once. Om 2 veckor ska samarbetet vara över. Måtte det inte bli fler.
Tillbaka vid tangentbordet!
Ojoj, ni måste undrat var jag har hållit hus! Jag gjorde mig ett besök i vår vackra huvudstad som för nuläget är en enda röra av blötsnö, takskottare och knaggliga istrottoarer. Jag har mest kikat i second hand-affärer, traskat runt i diverse museum och undvikit att få istappar i nacken. Har faktiskt gått genom riksdagshusets mattbeklädda korridorer också och tittat in i plenisalen (att ha en morbror som jobbar på Ekot har sina fördelar, och nyckel till riksdagshuset är en av dem).
Under de många museibesöken upptäckte jag en ny idol, Wilhelmina von Hallwyl heter hon. Hon föddes i en förmögen familj år 1844 och hennes far, Wilhelm Kempe, hade varit en framgångsrik affärsman. Wilhelmina och hennes make Walther lät bygga Hallwylska palatset i slutet av 1800-talet och bestämde redan från början att testamentera huset till svenska staten så att det kunde bli museum. Det skedde 1920 och huset ser idag ut precis som när makarna bodde där, ändå väldigt modernt med telefon, elektricitet, hiss och badrum.
När Wilhelmina gifte sig med Walther hade hon redan nobbat en rad friare. Alla dessa friare hade vetat om hennes bakgrund och totala förmögenhet och just därför hade hon tackat nej. Hon ville inte att pengarna skulle ligga till grund för frieriet. När hon sedan träffade Walther, berättade hon inte om sin förmögenhet. När han friade tackade hon ja. Han fick sig nog en chock när sanningen kom fram.
Makarna hade ett mycket lyckligt äktenskap och det finns många brev bevarade då de ofta reste på olika håll. Upprepade gånger skrev de att när de möttes igen skulle de "göra något vackert tillsammans" – deras kodord för att ha sex, har man kommit fram till.
Wilhelmina var en dam som starkt ogillade tebjudningar och andra inslag i societetslivet. Hon tog bara del av det för att leva upp till sin ställning. Inte heller ville hon lägga sina pengar på dyra klänningar, och brydde sig inte så mycket om att förnya sin garderob. Nej, istället använde hon sin förmögenhet till att bygga upp ett eget museum. Hon reste världen runt och samlade på sig föremål som idag har ett oersättligt värde. I hennes samling (som har en egen våning i huset) ingår, bland mycket annat, en uppsättning av 4000 år gamla kinesiska speglar av brons. Stockholms nationalmuseum hade inte råd att köpa de ovärderliga speglarna, men det hade Wilhelmina.
Hon dog 1930.
Jag råder er alla att besöka det fantastiska Hallwylska palatset ifall ni har vägarna förbi Stockholm!
Den nyfikne (om någon av mina läsare nu delar mitt stora intresse) kan läsa mer på
http://www.hallwylskamuseet.se
Wilhelmina von Hallwyl år 1895. Ett mycket ledigt porträtt, om jag var säga det själv. Hennes klänning var vid tillfället 10 år gammal, ett exempel på hennes ovilja att köpa nya kläder.
Väl hemma i is-slaskiga Lund. Jag vill tillbaks. Här kan man inte vara, inte gå, inte stå. Såvida man inte vill bryta nacken av sig måste man hasa sig fram på gatorna. Jag känner starkt att jag redan gjort mina vurpor i vinter, jag vill inte att de ska bli fler.
Under de många museibesöken upptäckte jag en ny idol, Wilhelmina von Hallwyl heter hon. Hon föddes i en förmögen familj år 1844 och hennes far, Wilhelm Kempe, hade varit en framgångsrik affärsman. Wilhelmina och hennes make Walther lät bygga Hallwylska palatset i slutet av 1800-talet och bestämde redan från början att testamentera huset till svenska staten så att det kunde bli museum. Det skedde 1920 och huset ser idag ut precis som när makarna bodde där, ändå väldigt modernt med telefon, elektricitet, hiss och badrum.
När Wilhelmina gifte sig med Walther hade hon redan nobbat en rad friare. Alla dessa friare hade vetat om hennes bakgrund och totala förmögenhet och just därför hade hon tackat nej. Hon ville inte att pengarna skulle ligga till grund för frieriet. När hon sedan träffade Walther, berättade hon inte om sin förmögenhet. När han friade tackade hon ja. Han fick sig nog en chock när sanningen kom fram.
Makarna hade ett mycket lyckligt äktenskap och det finns många brev bevarade då de ofta reste på olika håll. Upprepade gånger skrev de att när de möttes igen skulle de "göra något vackert tillsammans" – deras kodord för att ha sex, har man kommit fram till.
Wilhelmina var en dam som starkt ogillade tebjudningar och andra inslag i societetslivet. Hon tog bara del av det för att leva upp till sin ställning. Inte heller ville hon lägga sina pengar på dyra klänningar, och brydde sig inte så mycket om att förnya sin garderob. Nej, istället använde hon sin förmögenhet till att bygga upp ett eget museum. Hon reste världen runt och samlade på sig föremål som idag har ett oersättligt värde. I hennes samling (som har en egen våning i huset) ingår, bland mycket annat, en uppsättning av 4000 år gamla kinesiska speglar av brons. Stockholms nationalmuseum hade inte råd att köpa de ovärderliga speglarna, men det hade Wilhelmina.
Hon dog 1930.
Jag råder er alla att besöka det fantastiska Hallwylska palatset ifall ni har vägarna förbi Stockholm!
Den nyfikne (om någon av mina läsare nu delar mitt stora intresse) kan läsa mer på
http://www.hallwylskamuseet.se
Wilhelmina von Hallwyl år 1895. Ett mycket ledigt porträtt, om jag var säga det själv. Hennes klänning var vid tillfället 10 år gammal, ett exempel på hennes ovilja att köpa nya kläder.Väl hemma i is-slaskiga Lund. Jag vill tillbaks. Här kan man inte vara, inte gå, inte stå. Såvida man inte vill bryta nacken av sig måste man hasa sig fram på gatorna. Jag känner starkt att jag redan gjort mina vurpor i vinter, jag vill inte att de ska bli fler.
Anna Odell gjorde en Nellie Bly
Jag undrar om det finns någon i Sverige som undgått att höra om Anna Odell - kvinnan som låtsades vara psykiskt sjuk och lät sig bli "tvångsinlagd" på psykiatriska akutmottagningen, allt för ett konstprojekt. Där var personalen tvungna att tvångsmedicinera och binda fast henne för att få henne lugn.
När det sedan blev känt att hon var fullt frisk väckte hennes agerande enorm kritik och debatt. Många var arga, men en del beundrade henne, däribland en del i min umgängeskrets.
Jag kände mig irriterad. Just för att händelsen inte var något nytt, och ingen verkade känna till det. Nej, ingen verkade känna till Nellie Bly och den - till skillnad från Odell - verkliga bedrift hon gjorde.
Våld och brutalitet var vanliga inslag i psykiatriska vården i slutet av 1800-talet. Men i USA såg den blott 23-åriga journalisten Nellie Bly (eller Elizabeth Cochran, som hon egentligen hette) till att det blev en ändring. Som anställd på tidningen The New York World bestämde hon sig 1887 för att låta sig skrivas in på sinnesjukhus. Målet var att bli inlagd på den ökända kvinnoasylen på Blackwell Island, och för att komma dit spelade hon sinnesförvirrad. Hon lyckades lura både sin omgivning och domaren, som sände henne till ön.
Bly spenderade tio dagar på hospitalet där hon flitigt skrev ner citat och iakttagelser i en anteckningsbok hon noga höll gömd under sin madrass. Hon konstaterade att våld, såsom strypning, brukades ivrigt mot patienterna och att personalen roade sig med att förnedra dem. Patienterna tvingades bl. a. ta iskalla vattenbad och sitta på hårda bänkar från klockan sex på morgonen till klockan åtta på kvällen, båda metoder ingick i "behandlingen."
Grundlösa bestraffningar skedde titt som tätt, patienten Mrs Cotters berättade för Bly om hur sjuksköterskorna slagit henne med kvastskaft och hoppat på henne tills hon gick sönder inuti. Därefter hade de bundit hennes händer och fötter och knuffat ner henne i ett badkar med kallt vatten. De höll henne under ytan tills hon svimmade.
Efter tio dagar hämtade två vänner ut Bly, och väl ute skrev hon en artikelserie som ledde till ramaskri i hela USA. Offentliga förhör genomfördes och nästan all personal på sinnessjukhuset avskedades. Stadsrådet avsatte en miljon dollar extra per år till förbättringar inom området.
Tack vare Nellie Bly, som anses vara den första grävande journalisten. Med sin seger bevisade hon också att kvinnor dög till riktiga journalister, och inte bara till att skriva i mode - och kulturspalter.
Vem är Anna Odell i jämförelse?
Och ändå, nu när fler har upptäckt och uppmärksammat Nellie Bly, ja ändå försöker media lyfta upp Odell till Blys nivå, och till och med högre än så. "Nellie Bly gjorde en Anna Odell" får 83 träffar på google, medan verkligheten - det motsatta - inte får en enda.
Nellie Bly
När det sedan blev känt att hon var fullt frisk väckte hennes agerande enorm kritik och debatt. Många var arga, men en del beundrade henne, däribland en del i min umgängeskrets.
Jag kände mig irriterad. Just för att händelsen inte var något nytt, och ingen verkade känna till det. Nej, ingen verkade känna till Nellie Bly och den - till skillnad från Odell - verkliga bedrift hon gjorde.
Våld och brutalitet var vanliga inslag i psykiatriska vården i slutet av 1800-talet. Men i USA såg den blott 23-åriga journalisten Nellie Bly (eller Elizabeth Cochran, som hon egentligen hette) till att det blev en ändring. Som anställd på tidningen The New York World bestämde hon sig 1887 för att låta sig skrivas in på sinnesjukhus. Målet var att bli inlagd på den ökända kvinnoasylen på Blackwell Island, och för att komma dit spelade hon sinnesförvirrad. Hon lyckades lura både sin omgivning och domaren, som sände henne till ön.
Bly spenderade tio dagar på hospitalet där hon flitigt skrev ner citat och iakttagelser i en anteckningsbok hon noga höll gömd under sin madrass. Hon konstaterade att våld, såsom strypning, brukades ivrigt mot patienterna och att personalen roade sig med att förnedra dem. Patienterna tvingades bl. a. ta iskalla vattenbad och sitta på hårda bänkar från klockan sex på morgonen till klockan åtta på kvällen, båda metoder ingick i "behandlingen."
Grundlösa bestraffningar skedde titt som tätt, patienten Mrs Cotters berättade för Bly om hur sjuksköterskorna slagit henne med kvastskaft och hoppat på henne tills hon gick sönder inuti. Därefter hade de bundit hennes händer och fötter och knuffat ner henne i ett badkar med kallt vatten. De höll henne under ytan tills hon svimmade.
Efter tio dagar hämtade två vänner ut Bly, och väl ute skrev hon en artikelserie som ledde till ramaskri i hela USA. Offentliga förhör genomfördes och nästan all personal på sinnessjukhuset avskedades. Stadsrådet avsatte en miljon dollar extra per år till förbättringar inom området.
Tack vare Nellie Bly, som anses vara den första grävande journalisten. Med sin seger bevisade hon också att kvinnor dög till riktiga journalister, och inte bara till att skriva i mode - och kulturspalter.
Vem är Anna Odell i jämförelse?
Och ändå, nu när fler har upptäckt och uppmärksammat Nellie Bly, ja ändå försöker media lyfta upp Odell till Blys nivå, och till och med högre än så. "Nellie Bly gjorde en Anna Odell" får 83 träffar på google, medan verkligheten - det motsatta - inte får en enda.
Nellie BlyEn historienörds bekännelser
Idag hade jag min första lektion i Historia C. Jag hade fått reda på att de slagit ihop C-gruppen med Historia B, eftersom så få hade valt C-kursen. När jag kom till klassrummet bad läraren oss att sätta oss i B- respektive C-grupperna. När alla satt sig, visade det sig att jag var den enda Historia C-eleven där.
Men det löste sig, jag kommer få gå i den gruppen i alla fall, med mer individuell undervisning. Men vad gör det! Gruppen är helt underbar. För första gången i mitt liv kände jag mig totalt hemma i ett klassrum. Här fanns folk - och därtill underbart glada människor - som valt historia av rent intresse. Och vilken skillnad det var! Vi fick sätta oss i smågrupper och berätta om varför vi var intresserade av historia. Det var helt underbart! Min grupp var så otroligt nördiga att jag blev alldeles lycklig! En prenumererade på tre historietidningar, en annnan kunde räkna upp Napoleons alla generaler och lekte med tennsoldater som liten... och jag själv, ja ni som känner mig bra vet hur nördig jag är. Att sitta där bland dem och känna hur ögonen, liksom deras, tindrade av entusiasm över detta intresse - det var en sådan känsla! Det var så fulländande, och jag bara visste: Jag har hittat rätt.
Men det löste sig, jag kommer få gå i den gruppen i alla fall, med mer individuell undervisning. Men vad gör det! Gruppen är helt underbar. För första gången i mitt liv kände jag mig totalt hemma i ett klassrum. Här fanns folk - och därtill underbart glada människor - som valt historia av rent intresse. Och vilken skillnad det var! Vi fick sätta oss i smågrupper och berätta om varför vi var intresserade av historia. Det var helt underbart! Min grupp var så otroligt nördiga att jag blev alldeles lycklig! En prenumererade på tre historietidningar, en annnan kunde räkna upp Napoleons alla generaler och lekte med tennsoldater som liten... och jag själv, ja ni som känner mig bra vet hur nördig jag är. Att sitta där bland dem och känna hur ögonen, liksom deras, tindrade av entusiasm över detta intresse - det var en sådan känsla! Det var så fulländande, och jag bara visste: Jag har hittat rätt.
En bödels kärlekshistoria
I sex generationer, 200 år, var familjen Sanson Frankrikes främsta bödlar. Yrket gick i arv från fader till son, och även om det var ett bra betalt så fick bödlarna betala ett mycket högre pris - extrema psykiska påfrestningar och omvärldens totala förakt.
Charles Sanson de Longeval blev den förste i bödeldynastin. Hans historia är verkligen tragisk. Som ung soldat föll han av sin häst och skadade benet allvarligt. En av traktens män, Pierre Jouanne, tog med honom hem, lade om hans sår och lät honom bo där tills han kunde sitta i sadeln. I huset bodde också Marguerite, Jouannes enda dotter - en skönhet som Charles blev djupt förälskad i. Han förklarade henne sin kärlek, men hon avvisade honom med förklaringen att det inte skulle fungera. Charles förstod inte varför - tills en avrättning ägde rum på stadens torg. Insikten gjorde honom alldeles kall: Bödeln var Pierre Jouanne, Marguerites far.
En "förnuftig" man hade gett upp tankarna på flickan, bödlarna och deras familjer blev jämt bemötta med avsky och förakt. Men Charles kunde inte sluta tänka på sin älskade. I sin dagbok skrev han: "Marguerites skönhet och ärbarhet gör henne mer värdig att vara född i närheten av en tron än nära en schavott. Trots att hennes far, mäster Jouanne, rådbråkar människor på stegel och hjul, finns det inte en droppe blod på de händer som hon har låtit mig kyssa."
Till slut gick Charles till Jouanne och bad om hans dotters hand. Men Jouanne ville bara gå med på äktenskapet på ett villkor - att Charles tog över hans yrke som bödel och på så sätt delade skam och öde med sin nya familj. Här slutar Charles föra dagbok, men i officiella protokoll kan man läsa att den unge mannen svimmade vid sin första avrättning, och blev utbuad av publiken. Oavsett tidigare drömmar slutade Charles Sanson som föraktad bödel, och kärleken han hade offrat allt för varade inte ens länge. Marguerite dog i barnsäng bara några år efter bröllopet. Sonen hon födde var dömd till att ta över faderns yrke - endast döden kunde befria Charles ättlingar från det öde som väntade dem.
Dagens historialektion. Because I'm a freak/geek
(Källa: Världens Historia nr 11/2009)
Charles Sanson de Longeval blev den förste i bödeldynastin. Hans historia är verkligen tragisk. Som ung soldat föll han av sin häst och skadade benet allvarligt. En av traktens män, Pierre Jouanne, tog med honom hem, lade om hans sår och lät honom bo där tills han kunde sitta i sadeln. I huset bodde också Marguerite, Jouannes enda dotter - en skönhet som Charles blev djupt förälskad i. Han förklarade henne sin kärlek, men hon avvisade honom med förklaringen att det inte skulle fungera. Charles förstod inte varför - tills en avrättning ägde rum på stadens torg. Insikten gjorde honom alldeles kall: Bödeln var Pierre Jouanne, Marguerites far.
En "förnuftig" man hade gett upp tankarna på flickan, bödlarna och deras familjer blev jämt bemötta med avsky och förakt. Men Charles kunde inte sluta tänka på sin älskade. I sin dagbok skrev han: "Marguerites skönhet och ärbarhet gör henne mer värdig att vara född i närheten av en tron än nära en schavott. Trots att hennes far, mäster Jouanne, rådbråkar människor på stegel och hjul, finns det inte en droppe blod på de händer som hon har låtit mig kyssa."
Till slut gick Charles till Jouanne och bad om hans dotters hand. Men Jouanne ville bara gå med på äktenskapet på ett villkor - att Charles tog över hans yrke som bödel och på så sätt delade skam och öde med sin nya familj. Här slutar Charles föra dagbok, men i officiella protokoll kan man läsa att den unge mannen svimmade vid sin första avrättning, och blev utbuad av publiken. Oavsett tidigare drömmar slutade Charles Sanson som föraktad bödel, och kärleken han hade offrat allt för varade inte ens länge. Marguerite dog i barnsäng bara några år efter bröllopet. Sonen hon födde var dömd till att ta över faderns yrke - endast döden kunde befria Charles ättlingar från det öde som väntade dem.
Dagens historialektion. Because I'm a freak/geek
(Källa: Världens Historia nr 11/2009)
