Från mitt fönster

Har precis återvänt från landsarkivet i Lund där jag grävt fram olika källor till en artikelserie jag ska göra ihop med två killar som också läser historia c (okej, de enda förutom jag som läser historia c.). Olyckligt nog måste jag samarbeta med dessa två under detta arbete och det krävs tålamod, mycket tålamod.

Det finns två sorters nördar. Den ena nörden är nördig på ett coolt sätt, han brinner för sitt intresse på ett sätt som mer eller mindre smittar av sig på andra egentligen ickeintresserade. Den andra nörden är bara nördig. Han är tråkig (sett från andra människors synpunkt, inte från hans egen), vill helst sitta för sig själv i ett hörn och inte dela sitt intresse med andra människor. Dessutom är han dålig på att samarbeta med andra nördar, antingen för att han anser att de inte uppnår hans nördstatus eller för att han inser att de faktiskt har större kunskap än vad han har och det kan han inte tolerera.
Mer fakta: Jag är en cool nörd. De andra två på historian är inte det. Komplikationer i samarbetet uppstår alltså. Jag tänkte i början att jag skulle komma att känna samhörighet med de som hade intresse nog att söka till historia c, men när jag satt där – inträngd mellan dessa två i baksätet på en bil på väg tillbaka till Spyken, medan de diskuterade hur många råttor och möss de sett de senaste åren – insåg jag hur lite jag hör ihop med dem. Fast när jag tänker efter rör det sig nog snarare om insikt vid första ögonkastet... I knew it at once. Om 2 veckor ska samarbetet vara över. Måtte det inte bli fler.