Från mitt fönster

Fåglarna kvittrar glatt i skymningen. Fönstret står öppet, det doftar nyfallet sommarregn. Det kunde ha varit så vackert, men syrenernas klasar är tyngda av sorg.

 

Själv sitter jag och undrar varför så många unga mår dåligt, varför så många unga väljer att sluta leva. Jag försöker förstå, men jag kan inte, klarar det inte. Det är inte meningen att unga ska dö! Det är inte meningen att de ska må så dåligt så att de inte orkar leva! Och ändå. Ändå... 

Att tjejer mår dåligt hör till allmänbildningen. Vi måste stötta tjejerna heter det. Hjälpa dem att kämpa emot stressen, idealen, ätstörningarna, kraven, fördomarna, förtrycket, ångesten. Det finns Tjejjouren. Det finns Tjejzonen. Det finns tjej hit och dit, men inget för killar. På studentmässan i höstas stegade jag fram till Tjejjourens bord och frågade rakt ut: finns det en jour för killar? De skrattade lite (var det så befängt?), och svarade att nej, det gjorde det inte. Men varför inte? Killar mår också dåligt. Även om fler tjejer än killar försöker ta sitt liv (som ett desperat rop på hjälp), så är det killarna som verkligen fullbordar det. Det är också killarna som inte vågar söka hjälp sägs det, kanske pga machokulturen. Men också kanske för att det finns så lite stöd där ute, så lite uppmuntran till att berätta.

Jag blir alldeles vanmäktig när jag tänker på det hela. Varför är det så tabu? Vad är det som har gjort att samhällets blickar bara vänds mot tjejer? För att killar inte förväntas må dåligt? Men deras kamp då, mot stressen, idealen, ätstörningarna, kraven, fördomarna, förtrycket, ångesten? Det finns. Och de dör, de väljer att dö. För att ingen ser dem, för att ingen frågar om deras ensamhet, hur de egentligen mår där under ytan.

 

Jag undrar om du hade kunnat se... hade du fortfarande funnits kvar? Hade du stannat på denna jord, i detta livet om dina ögon hade varit utan fel?

 

För mig, och säkert för många andra, var du alltid framgångssagan, solskenshistorian och tapperheten själv. Redan då vi var små och du började på vår lågstadieskola beundrade vi dig. Du höll alltid de stora siffrorna i ditt huvud och kunde svara på vad som helst. Du lärde dig att känna igen alla våra röster och frågade alltid ivrigt "vem där?" när någon av oss närmade sig dig. Du log ofta och gärna. Jag minns ditt lyckliga ansikte när du cyklade tandemcykel och kände vinden mot dina kinder.

Och jag minns, när åren hade gått och vi alla hade blivit äldre, hur du tränade längdhopp. Tog sats, sprang och hoppade utan minsta rädsla att hamna fel. Vi satt i vårt klassrum och skulle lyssna på läraren, men ingen av oss kunde ta ögonen från dig där du tränade utanför fönstret. Du var så beundransvärd. Ingenting var för svårt för dig, du kunde klara allt. Långt senare fick jag höra om dina framgångar i Paralympics, och jag gladdes så å dina vägnar. Du fick mig att känna att ingenting är omöjligt.

 

I mina ögon var du en förebild, en solstråle som inga skuggor tycktes nå. Det är du fortfarande i mina tankar.

 

Vila i frid, Rickard. 

Utanför mitt fönster seglar båtar förbi på sammetsmjuka vågor. Fiskmåsarna svävar över den klarblå himlen, solen dansar mjukt längs klipporna. De röda stugorna lyser varmt. Jag visste att Göteborgs skärgård skulle vara vacker, men det här känns som en dröm. Jag är glad att jag har några dar på mig att njuta av denna plats. Att dela upplevelsen med en kär vän är inte heller fel - vissa saker måste man dela (som gigantiska kanelbullar som verkar vara en specialité här i Gbg.) 

Nu ska jag agera hemmafru åt Charlie som snart kommer hem efter ett hårt pass. Ha det gott!

Nu är jag hemma från en fantastisk resa i Berlin tillsammans med Korallerna och Cantores. Det har varit sång, både planerad och spontan, dans på dansbana, mat på restaurang, picknickar i solen, och inte minst långa promenader (som minskade min vikt med 1,5 kg! Inte dåligt på fem dar). Jag har rört vid Berlinmuren, agerat guide för kören, haft solo, talat den lilla tyska jag kunde, shoppat på loppmarknad och second hand, och fotat i oändlighet. Ni ska få se några bilder.