Från mitt fönster

Ett år kommer, ett år går. Det flyr med sina månader och ingen kan greppa det mellan sina fingrar. Jag tänker på vilka färger mitt år har haft, vilka händelser som har målat det. Bitvis lite för mörka färger, bitvis lite för grov pensel... Men det finns mjuka drag också, målade i skimrande, rika färger.

2010, vilket år. Vem har jag inte blivit under dess dagar, hur har jag inte förändrats. Jag var inte mer än en svag viskning när året tog sin början, och nu när jag står vid dess rand är jag en sjungande sång. Och de som stal mina färger kan se att jag har funnit nya som är hundra gånger vackrare. Så mycket har jag vunnit på mina förluster. Så mycket gott har kommit ur det som var ont. Kanske är det rentav lycka jag känner när jag ser på mina nya färger, en lugn lycka att vila tillvaron mot.

2011 vill jag själv hålla i penseln, så mycket jag förmår. Att överlåta det åt andra... det var ett stort misstag jag inte vill begå igen.


Här kommer en form av resumé av 2010

Låtar som betydde mycket för mig under året

Fiona Apple – To Your Love
Maroon 5 – Sunday Morning - Acoustic
Bon Iver – Skinny Love
Tim Christensen – As I Let You In
Olle Persson – Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha - Arr. R. Sund
Ólafur Arnalds – 3055
Nick Drake – Poor Boy
Damien Rice – Rootless Tree
David Bowie – Wild Is The Wind
Interpol – Untitled
Kamraterna – Kamrater
Pink Floyd – Wish You Were Here
Charlie Chaplin – Smile

Ett lyckligt minne





När min bror och jag rodde ut till mitten av sjön för att fiska, vilket fick ett abrupt slut! På sitt första kast med sitt spö, får han totaltrassel på linan. Tio sekunder senare ska jag göra mitt första kast, linan går av och draget slukas av vattnet. Strax därpå upptäckte vi att vi glömt draglådan hemma. Men vår totalt misslyckade, 10 sekunder långa fisketur blev ändå inte helt dum. Vi gjorde det bästa av situationen, lade oss på rygg i båten och njöt av att driva runt på vågorna. Ett gott skratt fick vi minsann också! Och fiskarna blev nog glada.

Årets sorg

Förlusten av en vän som under många år stått mig nära.

Årets mest läsvärda bok

Doktor Glas - Hjalmar Söderberg

Bästa dikt jag skrev i år (tror jag)

http://poeter.se/viewText.php?textId=1167502

Det viktigaste jag lärt mig i år

Att förstå och förlåta.

Sex ord som beskriver mitt 2010

Lärorikt, förändringar, personlighetskris, självkänsla, självinsikt, styrka.

Och så vill jag utlysa ett tack till de underbara människor som stöttade mig när jag hade det svårt. Ni är guld!


Gott nytt år, kära läsare!

Det är så konstigt när man under lång tid har haft så mycket att göra, så mycket plugg att tänka på... och så plötsligt inte ha någonting! Det är en otroligt skön känsla av befrielse, samtidigt som man täcks av en matta av tilltagande rastlöshet... Varför är det så? Varför kan man inte bara få njuta? Vad är det som gör att man känner ett behov av att konstant ha något att göra?
Jag har i och för sig skrivit en lista på saker jag tänkt göra under lovet. Jag vet att jag inte kommer fullfölja den, men det känns tryggt att ha en på något sätt. En av punkterna på listan är att läsa så många böcker jag bara kan. Min borde-läsa-lista bara växer och växer. Igår blev den ännu längre. Fick en hel trave böcker, bland annat:






En bok jag önskat mig i ett år! Fruktansvärt intressant!








Satt faktiskt i skolbiblioteket och läste i den här för någon månad sen när jag letade fakta till mitt historia-arbete. Jag kommer bli expert på Berlin och dess sista blodiga krigsdagar.


Dessa böcker ligger också på min lista:











m. fl! Bara att sätta igång!

2 dagar kvar till julafton. Det märks. Mamma har yrt runt i hela huset under dagen, fixat och donat, tjatat och gnolat. Själv gömde jag mig på mitt rum med en god bok, en halvfull burk russin och en hög hederliga cd-skivor (Ja, jag lyssnar på cds fortfarande). Då och då smög sig en doft av nygräddade kakor sig över min tröskel, och då och då hörde jag mammas hastande steg närma sig min dörr. Då gällde det att sitta musstilla, min fåtölj är nämligen så lägligt placerad i mitt rum att om man tittar snabbt in, så tror man att rummet är tomt på Idor. Mamma brukar sticka in huvudet i mitt rum, ägna det en enda blick och 9 av 10 gånger vänder hon sedan i dörren. Förutsatt att jag sitter tyst och stilla i min fåtölj då. Vilket jag gör, för jag vet att om hon skulle upptäcka mig så är det bara Ida-Maria, ska du inte städa ditt rum?? som gäller. Missförstå mig inte nu, jag har inget emot att städa mitt rum. Till skillnad från den genomsnittliga tonåringen håller jag ganska god ordning i mitt rum, om jag får säga det själv. Det är bara det att min ömma moder och jag har olika definitioner på vad ett "städat rum" är för något. Olyckligt nog. Jag kan komma hem från skolan, kliva in i mitt rum och tänka: Oj, jag behöver nog städa lite... Varpå jag plockar upp de saker som behöver plockas upp, slänger det som ligger och skräpar, bäddar min säng... Och när jag är klar för stunden, företar jag mig andra roligare saker. Ironiskt nog kan mamma komma hem en halvtimme senare, stega in i mitt rum och ändå säga: Ida-Maria, ska du inte städa ditt rum?? Svaret på den frågan är givet, jag har ju redan städat. Ett ej godtagbart svar för min mor dock, det vet jag på förhand. Så jag svarar helt enkelt inte. Det är ju ändå mitt rum, min "svinstia" så att säga, och det är bara jag som ska vistas i mitt rum.

Följande brukar hända när en sådan situation uppstår mellan min mor och mig. Hon drar på sig hårdhandskarna, bakom min rygg. Och när jag är ute passar hon på. Några timmar senare kommer jag hem, intet ont anande, stövlar in på mitt rum och stönar till. Hela rummet är nitiskt städat och alla saker ligger på fel plats. Och jag vet att jag kommer ägna minst två veckor åt att leta efter exempelvis mitt fickminne, varefter jag inte kommer hitta det, varefter jag efter ytterligare en vecka kommer att hitta det av en slump, instoppad i min strumplåda.

Jag städade mitt rum igår. Tre gånger idag fick jag höra Ida-Maria, ska du inte städa ditt rum??. Farligt, farligt. Det gäller alltså att vara på sin vakt. Inte lämna huset om det inte är ett absolut nödfall. Borde placera en Gandalf utanför min dörr i så fall, så han kan stå vakt och hojta "You shall not pass!" när mammas hastande steg hotfullt närmar sig mitt stackars redan städade rum.

Det svider i mitt bröst. Sådär halsbränneaktigt som det kan göra när jag är stressad. Förvånansvärt nog har jag ingen egentlig anledning att känna mig stressad för tillfället, jullovet startar i morgon och jag har två skolgrejer kvar att fixa, det är ju inte så mycket. Jag känner mig dock trött, sliten, sjuk. Bror min sitter på våningen över mig, och honom är det än mer synd om. De senaste dagarna har han lidit av yrsel, på sjukhuset sade de att det också var stressrelaterat, även om han själv inte upplever att han är stressad nu. "Det känns som om jag vore på en båt − hela tiden." Måste vara sjukt jobbigt.

Jag sitter som vanligt vid mitt fönster och tittar ut på den vita vintermysiga snön. Det är tur att den är vit, mjuk och vacker, annars hade väl alla totalt avskytt den. Så mycket problem den vållar för oss ynkliga små människor. Det är egentligen inte klokt. Lärde vi oss ingenting av vintern förra året? Det var lika mycket snö då, men kaoset tycks vara värre i år. Min pappa stövlade just innanför dörren, hemkommen efter sin resa i Danmark. Han skulle egentligen kommit hem halv åtta. Min kusin sitter på ett hotellrum i Kastrup och håller tummarna för att hon ska kunna flyga till London i morgon istället.

Knäppte lite bilder idag, på Lund the winter wonderland! Känner att jag behöver försvara snön lite, den ger ju mycket glädje också.





En extremt fin snöskulptur mina grannar gjort i sin trädgård. Fina hästen!





Och så en bild på vår trädgård. (Min utsikt från mitt rum.)

Klockan är 00.00 och jag undrar var den här dagen har tagit vägen. Tiden flyr, dagarna vill inte stanna hos mig. Månaderna sinar som sand mellan mina fingrar. Men jag sörjer inte att tiden går så fort, nej det känns som om jag har mycket gott framför mig. Jag räds inte vad som komma skall. Jag är säker på att det blir bra.

Jag tänker lite på saker som har hänt mig i år. Människor som klivit in över min tröskel, och människor som gått ut och stängt min dörr bakom sig. Jag tänker lite på dig, undrar vad du gör just nu... Säkert är du också vaken ännu, kanske sitter du liksom jag och klottrar i ett ritblock. Jag kan nästan se dig framför min blick, men bilden är väldigt diffus. Jag minns helt enkelt inte längre. Tiden har gjort sitt där med. Ingenting jag sörjer, det heller.

Från mitt fönster ser jag hur snöflingorna yr. Den aggressiva vinden ömsom lyfter upp dem, ömsom piskar dem mot marken. Jag är glad att jag sitter tryggt bakom min fönsterruta.

Funderar lite på drömmar och så här. Det finns människor som aldrig minns vad de drömmer. Jag hör inte till dem. Jag drömmer mycket, och jag kommer nästan alltid ihåg vad jag drömt när jag vaknar. Vilket kan vara väldigt irriterande. Vad är det som mitt undermedvetna viskar i mina drömmar, och varför? Hur kan någon jag inte skänker en tanke i vaket tillstånd, ständigt vandra i mina drömmar, natt efter natt? Jag blir inte klok på mig själv. Jag har ingen lust att rota i mitt förflutna just nu, jag vill ju vara här i nuet. Nuet är bra, alldeles utmärkt. Varför viskar mitt undermedvetna då till mig, formar dessa drömmar i mitt huvud? Må jeg være fri, som man säger på danska.

Jag är sjuk fortfarande, och har just inget bättre för mig än att titta ut genom fönstret och lyssna på mysmusik på spotify. När mina klasskamrater skriver psykologiprov, oh me poor thing. Ett litet bildbevis på det.

Och så en av låtarna jag lyssnar på idag, som jag varmt vill tipsa om (speciellt till Maj! Lyssna!)


Sébastien Tellier – La Ritournelle

Skulle på teater i måndags, men när jag efter iskalla vedermödor tagit mig dit fick jag reda på det var inställt pga sjukdom. Magsjuka, tydligen. Surt och synd, tänkte jag, men än mer synd om den magsjuka. Gud har humor, idag är det jag som är magsjuk! Mamma har satt mig i karantän på mitt rum och jag roar mig med att läsa Elin Bommenels avhandling om sockerförsöket på Vipeholm, samt studera psykoser och bipolär sjukdom.

Men mitt jämrande är inte det enda jag tänkt dela med mig av! Har laddat upp vår (Korallernas) vackra version av Laudi Alla Vergine Maria (som vi framförde i Domkyrkan den 16/10), på youtube. Något av det finaste jag har sjungit... (jag står längst till vänster och sjunger sopran − ljusaste stämman)

När jag skulle gå till bussen idag såg jag robotmannen. Jag har inte sett honom på flera år. Han är en väldigt udda person, och om ni såg honom skulle ni förstå varför jag kallar honom för robotmannen. När jag gick i lågstadiet gick han varje dag (på ett visst klockslag) förbi utanför vårt fönster. Alltid iklädd en vit jacka och stora dunkla glasögon, med en sådan här freestyle och hörsnäckor i öronen (något man inte såg ofta på den tiden). Blicken alltid rakt fram (aldrig ner i marken), som om han var målsökande. Han gick visserligen inte som en robot, men ändå med raka målmedvetna steg. Jag tyckte han var oerhört läskig, hade jag mött honom på gatan hade jag gått över till andra sidan trottoaren.
Sedan försvann han. Och jag glömde bort honom.

Men nu, nu såg jag honom igen! Efter alla dessa år, som om han dykt upp från ingenstans. Och han såg rakt på mig med sin skumma blick. Och jag låtsades att jag ändå skulle gå över till andra sidan trottoaren, varpå jag låtsades ha bråttom till bussen, för säkerhets skull.

"Varning för istappar" står det överallt i hela Lund. Och varje gång jag ser en sådan skylt vänder jag blicken upp mot hustaken. Jag tycker istapparna är så vackra, jag kan inte sluta titta på dem. Det känns som ett naturfenomen, även om det är väldigt logiskt egentligen. Jag är i alla fall helt fascinerad av de där istapparna. En lång stund stod jag vid Domkyrkan och såg på dem. De är så häftiga precis där, långa, sylvassa, farliga och vackra. Och jag sörjer att de är på väg att försvinna.

Jag undrar hur det är att ha en nära-döden-upplevelse. Eller, det kanske man inte alls vill veta. Det måste ju kännas fruktansvärt. Men jag undrar i alla fall. Att vara sådär fast, at the point of no return, att verkligen veta att nu dör jag. Vad otäckt det måste vara. Fast kanske hinner man inte ens bli rädd, man kanske inte hinner tänka någonting, men jag tror att nu dör jag-tanken kommer rent instinktivt. Ifall döden kommer plötsligt, som genom en olycka. Men döden kan ju också komma smygande sådär så att man verkligen hinner känna den, och den känslan, den undrar jag verkligen hur den är. En vän till min mormor dog förra året. Precis innan hon dog, vinglade hon till och hennes son hjälpte henne sätta sig ner. Då såg hon på honom, lugnt och stilla och sa: "Nu dör jag!"
Och så dog hon. Bara sådär.
Att hinna tänka: "Nu dör jag", är ju en sak. Men att därtill hinna säga det, då måste man verkligen veta och liksom ha identifierat känslan... Den insikten kan man inte ta miste på, den är så definitiv. Så måste det vara. Det finns ju många som är med om att de tror att de ska dö, de känner det på sig, men sedan dör de inte i alla fall. Den som tror, den vet ju inte. Man kan ju tro att det är på ett sätt, och sen visar det sig att man hade fel. Men när man väl har den "äkta" nu-dör-jag-känslan, så går den nog inte att ta fel på.

Själv har jag haft en nästan-nära-döden-upplevelse. En händelse som nu förefaller vara aningen (okej okej, väldigt) komisk.
Jag, mina bröder och mina kusiner var på väg att bestiga ett berg utanför Toscana i Italien. Det var inte så högt, men ändå ganska brant, och lövbeklätt, halt, och halkvänligt. Likväl var det bestigligt (bedömde vi) och vi hade lyckats övertala våra oroliga föräldrar om att vi nog skulle klara av att bestiga det utan att slå ihjäl oss. Det tog ett antal timmar att klättra upp, och vi var trötta och ouppmärksamma. Det blev en del skrattframkallande kommentarer som:
"Shit jag blöder!"
"... jag med!"

och väldigt goda råd som:

"Okej allihopa! Sätt INTE handen på den här busken!" (Pekar på värsta taggslaktarbusken och visar upp skadad hand).

Vi närmade oss toppen, det var faktiskt rätt långt ner och jag tittade inte riktigt var jag satte mina fötter. Plötsligt försvann marken under mig, jag tappade fotfästet totalt. Och jag tänkte medan jag gled mot en (som jag upplevde det) säker död: "Nu dör jag!" varpå jag släppte ut ett avgrundsvrål för att informera min omgivning om min döende situation.
(Jag gled en meter i 0,25 knop, rakt ner i Hennings armar där han tålmodigt stod beredd att ta emot mig). Utskrattad blev jag, helt förståeligt.

Jag var blind i princip hela oktober. Blind för alla människor som passerade mig på gatan. Jag var helt enkelt för upptagen av mitt eget liv, all stress och så. Jag såg dem inte.
I november skärpte jag till mig och öppnade ögonen. Positivt var också att det kom mycket snö, så jag blev tvungen att ta bussen till skolan och då kunde jag iaktta desto fler människor från min fönsterplats.


I förrgår såg jag:


* Två väl påklädda kvinnor på bussen som ivrigt talade spanska med varandra
* En man som skrattade åt något som hans lilla blonda dotter sa
* En tonårskille i blå jacka som halkade i snön
* En mörkhårig kille som satt på en bänk och tände en cigarett
* En glasögonprydd kvinna som matade duvor medan hon väntade på bussen
* En ung mörk kvinna som rättade till sin lila basker
* En mörkhårig tonårskille som plattade till en läskburk med sin fot
* En relativt ung man med utländskt utseende som stod och rökte i dörren till en speceriaffär
* En kille som höll om en tjej som tydligen frös
* En ung kille på bussen som gav sin plats åt en utländsk kvinna som försökte hålla reda på sina tre små barn

Är Lucia den 12e december, konserten börjar 15:30. Biljetter kan köpas på Arken bredvid Domkyrkan. Kom ni som vill! Så blir jag glad :)