Från mitt fönster

Varför måste pengar ligga till grund för vår lycka? Varför måste de spela så stor roll? Hur många gånger hör man inte att pengar, de ger ingen lycka. Det bästa i livet kan inte köpas för pengar. Men i fattigdom är livets bästa ändå svagt och grått, utan pengar finns ingen tillvaro. För hela vårt samhälle är uppbyggt av pengar, det är pengar vi lever av, pengar som får oss att våga... Den som inte har pengar kan inte vara lycklig. Och ja, det är väl ett handikapp. Men det går inte att komma ifrån; pengar styr vår lycka. Hur många ligger inte vakna på natten och vrider sig till tidiga timmar, när sömnen slaktas av just dessa orostankar... den oifrånkomliga och ständiga bristen på pengar, pengar, pengar... hur ska jag få det att gå ihop? Åh, hur ska det gå? För pengar ger frihet, de vidgar människans rörelserum, de sätter färg på tillvaron, gör det lättare att andas. Bara det att ha råd att vila, att ha råd att kunna lägga ifrån sig arbetet en stund och ta upp en god bok. Att ha tid att ta en promenad i solen utan att behöva tänka; jag borde jobba, måste egentligen... Vetskapen att varje minut man lägger på arbetet bidrar till att tillvaron i slutändan går ihop, att kostnaderna täcks precis... räddningen blir ofta att avstå från semestern. Att arbeta med neddragna persienner för att slippa se människorna som har råd att sitta i solen med halvslutna ögon.

Jag har varit på besök i de rikas värld, jag har sett deras frihet. Men jag längtar inte efter deras rikedom. Mycket pengar gör människor naiva, blinda för andras världar. Det är en slags medveten naivitet; de vet inte hur de ska hantera att just de har belönats med så mycket pengar medan andra arbetar ihjäl sig utan att få ett öre extra. Så de vänder andra kinden till, tränger bort de mörka tankarna, och lever sina lätta liv.

Mrs Hepburn: We don't care about money here. 
Howard Hughes: That's because you have it.

The Aviator (2004)

Det största målet i livet är inte rikedom, människor som endast strävar efter detta är sorgliga. Men för att en människa ska kunna vara lycklig måste hon vara lite friare, fri från de tunga tankarna som håller henne vaken om nätterna... Och hon skulle äntligen kunna ha råd att läsa den där boken utan att ha dåligt samvete, och kunna sitta i solen när den första vårvärmen drar fram...

Och kunna känna glädje, att kunna säga "åh, tack vad fin!" när hon får en present som hör till det dyrare slaget av sin make. Att inte få den där ängslan i blicken istället, den som hon borrar ner i golvet när hon svagt yttrar orden; "... hur ska vi ha råd med den här?"

Vad vill jag säga med denna dikt? Vad har den med mig att göra? Kanske inget, kanske allt.

Vi såg bara andra halvan av konserten med dessa musiker i världsklass, men det vi såg var helt fantastiskt. 
Det slog mig dock att trots att inträdet var gratis för ungdomar så fanns det nästan inga där förutom jag. Jag såg en som var i min ålder, resten var 40-50 +. What a waste! Förstår inte hur ett sådant arrangemang inte kan tilltala eller locka unga. 

Själv har jag vuxit upp med jazz, och mammas cd-skivor med Chet Baker, Stan Getz, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald är fortfarande magiska för mig. När jag blev äldre skaffade jag egna plattor, Monica Zetterlund, Bill Evans, Rigmor Gustafsson... Då och då får man frågan: Vad lyssnar du på? Jag lyssnar på mycket, i olika genrer, så man får prioritera i svaret. Ofta har jag svarat: 60, 70-talsmusik, typ Pink Floyd, Beatles... Eller om jag vill nämna några nutidsband, kanske Radiohead eller Tingsek. Men på senare tid har jag lagt till: "Och så gillar jag jazz också." Och det är vid detta uttalande jag får flest positivia reaktioner. Fler än man kunde tro har lyst upp och sagt "Nämen, det gör jag också!" Intresset är större än man kan tro.

När jag var 16 år var jag ihop med en kille som inte alls brydde sig om jazz. Men en dag då jag satt i hans rum och han satt vid datorn och gjorde något, så fick jag höra Billie Holidays stämma leta sig in genom dörröppningen. Jag smög ut ur rummet och följde sången. Den kom från pappans rum, och jag kunde bara inte låta bli, jag var tvungen att gå in till honom. Sedan fastnade jag där. Vi talade om jazz, förhörde varandra om olika artister och lyssnade på olika låtar. Tiden flög iväg, och plötsligt stod min dåvarande pojkvän i dörröppningen och undrade vart jag hade hållit hus, vad vi höll på med. Jag kollade på klockan. Det hade gått 40 minuter, bara sådär. Det är något väldigt uppslukande med jazz. "Jag hoppas att du får ett bra inflytande över min sons musiksmak!" sade pappan innan vi lämnade rummet. (Tyvärr blev det inte så.)

Okej, här är ett klipp med några av artisterna vi såg igår (gårdagens konsert hade dock ingen sångare) Lyssna, det svänger!