Från mitt fönster

Låt mig presentera min nya arbetsplats:

 

Idag tjuvstartade jag med julbaket (längtar ju så!) genom att sno ihop några pepparkaksmuffins. Det är aldrig för tidigt!

 

 

De flesta har säkert inte undgått att det är 30 år sedan HIV och AIDS kom till Sverige, och många av er har säkert sett Jonas Gardells uppmärksammade Torka aldrig tårar utan handskar. Själv höll jag på att missa den, men tack vare svtplay kunde jag se hela i efterhand. Nu i dagarna försvinner den även därifrån så de som vill se den får lägga på ett kol. 

Innan jag berättar hur denna berättelse grep mig om hjärtat, måste jag bara klargöra hur lite jag visste om HIV/AIDS. Det fanns en liten spalt i biologiboken i åttan vill jag minnas, bland alla andra könssjukdomar. Mycket mer än vad som stod där visste jag inte. Att den sprids via blod och sexuella kontakter. Att Freddie Mercury dog av den. Att den fortfarande är obotlig. Jonas Gardells serie sätter dock fokus på allt det jag inte visste; den ofattbara rädslan för "pesten" både i samhället och bland de som levde med HIV tätt inpå, föraktet för homosexuella särskilt i samband med sjukdomen, fördomarna, och inte minst det hemska sjukdomsförloppet. Och vid sidan av, runt omkring och i det hela finns kärleken, den äntligen befriade kärleken, den som vågade komma ut ur garderoben en gång för alla och le mot världen. Men världen mötte inte leendet, nej, en sjukdom mötte leendet som snart förvreds i plågor och tynade bort. Så många unga människor. Så många skövlade, vackra liv. Och det hemska, att det fanns människor som såg sjukdomen som ett argument, ett straff, "det är rätt åt dem att de blir sjuka, de homosexuella som lever i synd". Så lite man visste, och så rädd man var. 

Serien är baserad på verkliga händelser och personer, i vissa fall flera personer som är sammansatta till en person (som gestaltas av överraskande talangfulla skådespelare). Men överlag är det sant. Huvudpersonen Benjamin, som slits mellan sin sexualitet och sitt medlemskap i Jehovas vittnen, är en sådan karaktär som bygger på flera verkliga personers erfarenheter. Jag läste en intervju med en av dem som ni kan läsa här. Scenen när Benjamin tvingas välja mellan sin homosexualitet och sin egen familj var en av de mest hjärtskärande scenerna. Den största skillnaden, som är ganska tänkvärd, är att den verkliga historien inte utspelade sig på 80-talet – utan för bara tre år sedan. 

 

Serien har också medfört att många har gått och testat sig för HIV, vilket är mycket bra. Idag finns det bromsmediciner vilket gör att ett sjukdomsbesked inte är en dödsdom till skillnad från förr, men detta blir i värsta fall bara en ursäkt för många människor att inte bry sig så mycket om smittorisken som de borde. Om folk inte bryr sig kommer sjukdomen fortsätta att spridas tills ett botemedel kommer. För det finns inget botemedel, och döden väntar för de flesta som drabbas, om än efter lite längre tid. Därför är det bra med ögonöppnare.

 

Det enda dramatiseringen om AIDS som jag har sett är musikalen Rent. Som tittare blir man berörd bara av det faktum att musikalens skapare Jonathan Larson själv dog i AIDS, endast 36 år gammal – dagen innan hans verk hade premiär. Sjukdomen genomsyrar musikalen och går som en röd tråd genom hela, skövlandes liv på vägen. Sångerna är fantastiska och karaktärerna likaså. Ingen kan låta bli att gripas av handlingen, men på något sätt hamnar sjukdomen ändå lite i skymundan. Kanske för att den blir så förskönad. Här ser man inte människor som bryts ner, som lider till döds... snarare graciösa svettpärlor i pannan och stilla insomnande. Och det är väl just här Torka tårar utan handskar överträffar med sin råa ärlighet, det svarta på det vita, det kalla på det varma. 

Om jag nu ska runda av med ett betyg på serien? Jag kan säga så här: jag grät. Det krävs ganska mycket för att jag ska gråta framför en tv. Men den var helt enkelt så himla bra. Bara slutorden, som jag inledde detta inlägg med, räcker för att inte lämna ett öga torrt. 

 

 

När jag var liten var jag ett stort Bamse-fan, den snälla björnen fanns alltid vid min sida och moralpredikade på sitt oskyldiga sätt. I ett nummer skrevs det om en igelkott som hade svart huvud istället för brunt, och han fick snabbt öknamnet "kalle svartskalle" av de jämnåriga, brunhövdade igelkottarna. Bamse räddade såklart situationen, och slutet gott allting gott för lille Kalle. Snipp snapp snut, så var sagan slut. Men i verkligheten finns ingen sådan saga. Rasism finns överallt, (och särskilt i Sverige, vilket vi under de senaste dagarna blivit starkt påminda om), och Bamses världsbild skulle säkert slås sönder i tusen bitar om verklighetens ondska trängde in till hans skimrande lilla bamsevärld.   

 

För någon vecka sedan såg jag den omtalade filmen om Olof Palme, och jag förvånades över hur aktuell den faktiskt var. Stort fokus låg nämligen på Palmes kamp mot rasismen, en rasism som verkligen var ringa då, jämfört med idag. 

Filmen avslutades med en svart ruta och Palmes legendariska röst som yttrade dessa ord:

 

"Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans."

 

Palme skulle vrida sig i sin grav om han visste vilka typer som intagit Sveriges riksdag och nu tronar som Sveriges tredje största parti, med främlingsfientlighet som krona och järnrör som spira. Men hade Palme levt idag hade han slagit näven i bordet så att hela Sverige hade skallrat. Och det är det vi alla måste göra nu. Vi måste stå samman och aldrig acceptera rasism, aldrig stå vid sidan av utan att ingripa, aldrig tolerera att sådant förekommer i vår närhet. Sverigedemokraterna har i dagarna visat sitt rätta ansikte, och det är ett ansikte av rasism. Och det får aldrig någonsin bli Sveriges ansikte utåt. 

 

Det finns en tid för skimrande höstar, en tid då inget går itu. Det är en tanke att klamra sig fast vid, när dunklet tycks övermanna en, och höstens tårar känns hjälplöst grå. Min höst har skimrat, och trots att löven har dragit färgen ur träden, finns det mycket färg kvar för mig. Jag känner det som att jag vore frisk, trots att jag aldrig kan bli det. Min kropp låter mig leva igen, och min själ ler. Jag vet att underbart är kort, men när underbart är nu - ska man inte passa på att njuta då?

Visste ni att man kan se opera live från Metropolitan på Kino i Lund? Det kan man, och det var precis vad jag gjorde igår, såg Shakespeares The Tempest, Stormen. Det var en riktigt häftig upplevelse, nästan som att man satt i publiken på riktigt, bara att man såg mycket bättre. Mellan akterna fick man följa med skådespelarna bakom kulisserna, se hur maskineriet bakom fungerade - dekoren som byttes, rekvesita som hämtades, dansarna som övade steg, lycka till-kramar och inte minst intervjuer med skådespelarna. 

Under gårdagen var jag också och såg LELs Förklädd Gud i Domkyrkan. Fantastiskt som vanligt. Pga dålig planering fick jag springa hela vägen till Domkyrkan, och när jag kommit innanför dörren och pustat fram "vad kostar en biljett?" sa de "Vet du vad, du kan få den här. Det var en dam som hade köpt en för mycket, så vi sa att nästa som kommer innanför dörren får den." Kan ni förstå den turen, den lyckan? Hur snabbt en dag kan bli bra igen.

Här är lite bilder från gårdagens föreställning, full av mystik, romantik och akrobatik.

 

Alla behöver något som sätter färg på tillvaron. Ibland räcker det bara med ett penseldrag för att det gråa ska jagas på flykt. Det kan vara en sång som smeker på djupet, ett vänligt ord från oväntat håll, en främling som kommer ur höstmörkret och lägger handen på ens axel. Att bli berörd. Så länge man kan bli berörd kan de isande krafterna inte nå en. 

Den värsta känslan är likgiltighet. När man älskat ihjäl kärleken och den ligger framför ens fötter och man känner... intet. När man har hällt ut all färg i slasken och brutit penslarna. När man sluter sig i det gråa och vänder ansiktet mot väggen istället för att se på världen. Att bara ge upp, och sänka huvudet mot marken. 

Jag tänker på dig, som en gång älskade livet. Livsglad, så minns jag dig. Du ville något, dina drömmar var knivskarpa och din spegelbild var klar. Jag var alltid rädd att du satte ribban för högt, men du brydde dig inte. Det var bara det att jag fick rätt. Din ribba föll ner över dig och knäckte ryggraden på dig. Färgen rann ur dig och jag har inte vågat möta dig sedan dess. Jag tror inte du vill att jag ska se på dig. Men jag tittar till dig ibland, i smyg. Och jag önskar dig en vän i höstmörkret, en främling som kan förgylla, en färgklick i det grå. 

Livet rullar på. Är nyss hemkommen från några dagars vistelse i Sveriges vackraste stad. Eller "tokholm" som en annan vän säger. 

I gamla stan såg jag den vackraste kvinna jag någonsin sett. Hon strövade planlöst runt mellan de små husen, långsamt som om hon hade all tid i världen. Hennes långa brunlockiga hår virvlade ner över hennes axlar, och på huvudet hade hon en nätt basker. Hennes blick vandrade över husen upp mot himlen och i hennes ansikte lekte ett leende som speglade ett förtjusat lugn. Hon såg så... lycklig ut. Som om hon var precis där hon ville vara, i en vacker stad, i den bästa tiden i livet. 

 

Jag har gjort två impulsköp. Nu gör jag ett undantag här på bloggen, för jag brukar inte höra till dem som skriver "idag har jag köpt!" "dagens klädsel!" "i morgon ska jag ha detta!" Men dessa skor förtjänar några rader i ett inlägg. De stod i skyltfönstret, och allt jag kunde tänka var: "åh." En halvtimme senare hade jag dem i min ägo. De är superfina, ljuvligt blå, den där sortens blå jag alltid har älskat. 

 

 

Mitt andra impulsköp var denna: