Från mitt fönster

 

 

De flesta har säkert inte undgått att det är 30 år sedan HIV och AIDS kom till Sverige, och många av er har säkert sett Jonas Gardells uppmärksammade Torka aldrig tårar utan handskar. Själv höll jag på att missa den, men tack vare svtplay kunde jag se hela i efterhand. Nu i dagarna försvinner den även därifrån så de som vill se den får lägga på ett kol. 

Innan jag berättar hur denna berättelse grep mig om hjärtat, måste jag bara klargöra hur lite jag visste om HIV/AIDS. Det fanns en liten spalt i biologiboken i åttan vill jag minnas, bland alla andra könssjukdomar. Mycket mer än vad som stod där visste jag inte. Att den sprids via blod och sexuella kontakter. Att Freddie Mercury dog av den. Att den fortfarande är obotlig. Jonas Gardells serie sätter dock fokus på allt det jag inte visste; den ofattbara rädslan för "pesten" både i samhället och bland de som levde med HIV tätt inpå, föraktet för homosexuella särskilt i samband med sjukdomen, fördomarna, och inte minst det hemska sjukdomsförloppet. Och vid sidan av, runt omkring och i det hela finns kärleken, den äntligen befriade kärleken, den som vågade komma ut ur garderoben en gång för alla och le mot världen. Men världen mötte inte leendet, nej, en sjukdom mötte leendet som snart förvreds i plågor och tynade bort. Så många unga människor. Så många skövlade, vackra liv. Och det hemska, att det fanns människor som såg sjukdomen som ett argument, ett straff, "det är rätt åt dem att de blir sjuka, de homosexuella som lever i synd". Så lite man visste, och så rädd man var. 

Serien är baserad på verkliga händelser och personer, i vissa fall flera personer som är sammansatta till en person (som gestaltas av överraskande talangfulla skådespelare). Men överlag är det sant. Huvudpersonen Benjamin, som slits mellan sin sexualitet och sitt medlemskap i Jehovas vittnen, är en sådan karaktär som bygger på flera verkliga personers erfarenheter. Jag läste en intervju med en av dem som ni kan läsa här. Scenen när Benjamin tvingas välja mellan sin homosexualitet och sin egen familj var en av de mest hjärtskärande scenerna. Den största skillnaden, som är ganska tänkvärd, är att den verkliga historien inte utspelade sig på 80-talet – utan för bara tre år sedan. 

 

Serien har också medfört att många har gått och testat sig för HIV, vilket är mycket bra. Idag finns det bromsmediciner vilket gör att ett sjukdomsbesked inte är en dödsdom till skillnad från förr, men detta blir i värsta fall bara en ursäkt för många människor att inte bry sig så mycket om smittorisken som de borde. Om folk inte bryr sig kommer sjukdomen fortsätta att spridas tills ett botemedel kommer. För det finns inget botemedel, och döden väntar för de flesta som drabbas, om än efter lite längre tid. Därför är det bra med ögonöppnare.

 

Det enda dramatiseringen om AIDS som jag har sett är musikalen Rent. Som tittare blir man berörd bara av det faktum att musikalens skapare Jonathan Larson själv dog i AIDS, endast 36 år gammal – dagen innan hans verk hade premiär. Sjukdomen genomsyrar musikalen och går som en röd tråd genom hela, skövlandes liv på vägen. Sångerna är fantastiska och karaktärerna likaså. Ingen kan låta bli att gripas av handlingen, men på något sätt hamnar sjukdomen ändå lite i skymundan. Kanske för att den blir så förskönad. Här ser man inte människor som bryts ner, som lider till döds... snarare graciösa svettpärlor i pannan och stilla insomnande. Och det är väl just här Torka tårar utan handskar överträffar med sin råa ärlighet, det svarta på det vita, det kalla på det varma. 

Om jag nu ska runda av med ett betyg på serien? Jag kan säga så här: jag grät. Det krävs ganska mycket för att jag ska gråta framför en tv. Men den var helt enkelt så himla bra. Bara slutorden, som jag inledde detta inlägg med, räcker för att inte lämna ett öga torrt.