Från mitt fönster

GOTT NYTT ÅR 

kära läsare!

 

Vi överlevde 2012, nu är det 2013s tur.

För min del kan det bli det bästa året i mitt liv.

Kom bara ihåg:

Det blir vad man gör det till.

 

Nu ska jag snart trä på mig finklänningen

och starta firandet.

 

Kram!

 

 

 

 

Jag tycks aldrig vänja mig vid döden. Särskilt inte när någon rycks ur livet så plötsligt. Särskilt inte när det är någon som är så full av liv och glädje och kärlek, som rycks bort. Någon som hade så mycket mer att ge. Ändå var du inte bitter, trots att du visste att du skulle dö. Du grät av mina avskedsord, men jag är övertygad om att det var tårar av glädje över att få ha levat, och inte tårar av vetskapen att du skulle dö. Jeg har levet mit dejlige liv, löd dina ord till oss alla som satt i kyrkan igår. Life is beautiful, sa du också. Det var dessa ord du hade valt till din begravning, de sista orden vi skulle höra från dig. Du hade valt dem noga, och du valde så rätt. Det var så mycket du. 

Jag är så oändligt tacksam att jag hörde till de som hann säga farväl till dig, innan du försvann. Du fick mina ord såsom jag alltid har velat ge dig dem. 

Om det finns en himmel, så är jag övertygad om att du just har gjort den till en ännu bättre plats med all din sångglädje, humor och omsorg. Och inte minst din kärlek till livet, till det som är vackert.

En haiku får avsluta detta inlägg. Vila i frid, Rise. Vi kommer alla att sakna dig.

 

 

 

Vad härligt att stilla få invänta jordens undergång med någon man tycker om.

Sista dagen med klassen idag... kändes verkligen sorgligt. Jag kan inte fatta hur snabbt den här terminen har gått! Och att jag klarat mig så bra, jag trodde inte jag var en språkmänniska.. men jag har fått VG på alla tentor ändå. Något att glädja sig åt i avskedsstunden. Men kanske blir det en resa upp till Sälen i februari med hela lilla gänget. :) Något att se fram emot, trots att jag verkligen inte kan åka skidor!

Tentan är avklarad, jag och några kursarna firade detta genom att julhandla på stan och traska runt i universitetsområdena. Nu återstår bara en redovisning, och några dagars jobb på java sen far jag till Stockholm och kan njuta av ledigheten! Och grubbla över vad jag ska göra i vår, för det ser mycket oklart ut för stunden.

 

Här kommer en text ur min bok som jag skrev för ett par år sedan. Speglar väldigt bra hur jag känner mig just nu.

 

Vädret kunde inte ha speglat hennes humör bättre. Det snöade uppåt, som hennes lilla dotter så passande beskrivit det när hon öppnade ytterdörren samma morgon. Och ännu snöade det, flingorna yrde än hit än dit med en sådan fart, oförmögna att landa och vila. Hon försökte dra upp halsduken medan hon skyndade över torget, kånkandes på otaliga påsar fyllda av krimskrams, julglitter och stjärngossestrutar, hårda svindyra paket och mjuka paket, lika dyra de för den delen. 

Det verkade som att hon skulle få det hon själv önskat sig varje vinter som barn - en vit jul. Varför önskade jag det? Det föreföll henne obegripligt nu. Antagligen existerade inte överfulla parkeringar, hala vägar, oskrapade fönsterrutor, kalla köer och nariga decemberhänder i hennes dåvarande lilla värld...

Hon nådde fram till bankomaten, fiskade fram kortet med två fingrar samtidigt som hon proppade in påsarna under ena armen, slog in koden med det lediga långfingret, väntade och väntade, klart. Ut med kortet, hit med pengarna, och sedan vidare. Medan hennes raska steg hamrade mot den isiga trottoaren försökte hon med stor möda lirka fram klockan som fastnat i den stickade tröjärmen och nu åter rev upp maskorna hon lagat häromdagen. Med en trött suck såg hon på visarna. Kvart över fem. Kvart över fem!! Hämta lillan på fritids! Eller var det hämta kemtvätten? Eller nej, nej, det var parkeringen som gick ut...! Tankarna yrde, yrde som snön. Hon gjorde en tvärvändning på isgatan och plötsligt snurrade himlen till och vändes upp och ned och hon låg på rygg i ett virrvarr av luciaglitter, julgranspynt och trasiga julklappspaket. Och rätt som det var började det snöa nedåt, mjuka lugna flingor lade sig för att vila på marken... Med ens kände hon bara för att ligga kvar.

Idag är det dags för våra årliga Luciakonserter i Domkyrkan. Det blir fullt ös med fyra konserter; två idag, två i morgon. Om man inte är härifrån kan hela Luciaspektaklet tyckas minst sagt främmande, kanske rentav galet. Sjungande vitklädda flickor med ljus, varav en av dem har hela håret fullt av stearindroppande brandfarligheter. En engelsk tidning som var besök en gång beskrev tärnorna som "thirteen white virgins in a row". Hilarious.

Det sägs att det är alla flickors dröm att någon gång i livet få vara lucia. Det går an när det är plastkrona med elljus som gäller, i de lägre åldrarna. Men annars lever det upp till traditionen; att det är martyr att vara lucia. Själv var jag lucia ett par tre gånger för några år sedan, och jag kan lova att det inte bara var blåmärken i pannan man fick av den tunga strama kronan. Stearinet stänkte åt varje håll så fort man rörde huvudet en millimeter, och  jag fick även uppleva hur en stearinstrimma rann ner över ögat och längs med kinden. Efter den konserten var mina ögonbryn och fransar helt vita, outsäglig smärta att få bort det. För att inte tala om allt stearin i håret som inte gick bort på en vecka och som mot slutet snarare liknande mjäll än stearin, inte så trevligt. MEN jag har i alla fall varit lucia, och här är lite bildbevis på det.

Det är dags att ge utrymme för några iakttagelser. Snön är ju ljuvligt vacker att titta på, men än vackrare är människorna runt omkring när man väl lägger märke till dem. Det finns ögonblick att fånga överallt, vart man än vänder blicken. Det gäller bara att tänka bort från den vardagliga ögonbindeln man ständigt går runt med, och istället öppna ögonen:

 

Idag har jag sett:

 

* En pojke som hade snöbollskrig med sin mamma medan han skrattade förtjust

* En ung tjej som plötsligt log stort för sig själv, som om hon kom på att tänka på något som gjorde henne glad

* En kvinna som cyklade genom snön och gäspade stort

* En pojke på cykel som bromsade häftigt i snön och gled omkull

Den här synen mötte hela familjen (tappade hakor x 5) när vi steg upp i morse.

"St Nikolaus har varit här i natt," sa vår tyska inneboende Kristin med ett finurligt leende. "Det gör han den 6 december varje år". Minsann.