Från mitt fönster

Idag är det dags för våra årliga Luciakonserter i Domkyrkan. Det blir fullt ös med fyra konserter; två idag, två i morgon. Om man inte är härifrån kan hela Luciaspektaklet tyckas minst sagt främmande, kanske rentav galet. Sjungande vitklädda flickor med ljus, varav en av dem har hela håret fullt av stearindroppande brandfarligheter. En engelsk tidning som var besök en gång beskrev tärnorna som "thirteen white virgins in a row". Hilarious.

Det sägs att det är alla flickors dröm att någon gång i livet få vara lucia. Det går an när det är plastkrona med elljus som gäller, i de lägre åldrarna. Men annars lever det upp till traditionen; att det är martyr att vara lucia. Själv var jag lucia ett par tre gånger för några år sedan, och jag kan lova att det inte bara var blåmärken i pannan man fick av den tunga strama kronan. Stearinet stänkte åt varje håll så fort man rörde huvudet en millimeter, och  jag fick även uppleva hur en stearinstrimma rann ner över ögat och längs med kinden. Efter den konserten var mina ögonbryn och fransar helt vita, outsäglig smärta att få bort det. För att inte tala om allt stearin i håret som inte gick bort på en vecka och som mot slutet snarare liknande mjäll än stearin, inte så trevligt. MEN jag har i alla fall varit lucia, och här är lite bildbevis på det.