Från mitt fönster

Allt jag vill göra just nu är att krypa upp i min fåtölj och läsa. Jag vet att jag borde ägna all tid åt tentaplugget, men ju mer jag tänker det desto mer gör jag något annat. Men jag har så många böcker som inte har tid att vänta på mig... och världen utanför börjar klampa in i den tid då solskenet har försvunnit och lövens färger har fallit och jag vill bara begrava mig själv i bok efter bok tills snön är här med sitt vinterljus, adventstjärnorna hänger i fönstren och värmeljusen sprider sin doft.. Jag avskyr denna tid... mellan höst och vinter, när novembermörkret sänker sig över var och en, och färgar alla ansikten grå...

Lyssna lite på kören min, vacker höststämning! (Jag ryser alltid när herrarna börjar sjunga...)

 

Okej, Ida. Plugga nu då. Ja jag ska.

Som tack för vår tårtbakarinsats fick Anna och jag biobiljetter av MinStoraDag. Efter lite betänketid beslöt vi oss för att se Intouchables (En oväntad vänskap). Det visade sig vara ett bra beslut. Ett riktigt, riktigt bra beslut. De första tonerna av filmen var underbara Ludovico Einaudis Fly, och jag var såld direkt. Feel good-andan i filmen var uppenbar och konceptet minst sagt vinnande; en förortskille (nyligen frisläppt ur fängelset) blir oväntat anställd som personlig assistent åt en rik man vars handikapp är att han är förlamad från halsen och neråt. En oväntat vänskap växer fram, (men som tittare tycker man inte den är så oväntad med tanke på alla – för tittarna – skrattkrampframkallande skämt som flödar mellan dessa två). Rå humor går hem, och pricken över i är att filmen är baserad på en sann historia. Jag kom på mig själv med att sitta där i biomörkret och önska att filmen aldrig skulle ta slut. Den var den bästa bioupplevelse jag har haft på år och dar, kanske någonsin. Och jag har aldrig skrattat så mycket i en biosalong förut. Så se den! 

 

(För övrigt sägs den vara Frankrikes mest framgångsrika film någonsin.)

 

Ni får en trailer också. Även om den absolut inte ger rättvisa åt filmen (den är faktiskt inte alls så smörig som trailern framställer den). 

Jag spenderar mina paniktomhetefterspex-dagar med att plöja igenom Nick Hornby-böcker fastän jag redan har läst dem. Plugga? Sch, säg inte ett så hemskt ord. Tentan då, om en vecka? Schhh!

Nick Hornby är fantastisk. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har läst High Fidelity, och jag skrattar fortfarande lika högt åt mina favoritstycken. Ett geni, det är vad han är.

Jag ska göra en lista på saker jag hellre gör under dessa dagar, istället för att plugga:

 

1. Läsa ut About a boy för femte gången. 

2. Se ikapp saker på svtplay som jag missat under veckorna. 3-timmarsdokumentären om George Harrison är något riktigt saftigt att se fram emot.

3. Gå långa höstpromenader och upptäcka nya teer och ta varma bad och gå i raggsockor inomhus när det regnar och känna sig mysig

4. Hänga på café sandkakan

5. Baka! 

 

(Haha, Nicks topp 5-listor har verkligen smittat mig! Tänkte inte ens på det när jag skrev den.. för er som inte har läst High Fidelity så gör huvudkaraktären topp 5-listor över allting.)

 

Baka slår aldrig fel. Det är sällan jag inte känner för att baka, och sällan som bakandet inte får mig på bättre humör . Igår började jag baka något så satsigt att det tar två dar att baka det (Det gör i och för sig de flesta bakverk, om man lyder receptböckerna nitiskt och låter kakan, degen, smeten safta till sig i kylskåpet över natten för ett godare resultat, men vem har tid att vänta på det?). Vad för bakverk satte jag igång med då? Jo, Karlsbaderlängd med lime och kokos! Var förvånansvärt enkelt att göra, även om det tog sin tid. Nästa gång ska jag peta in lite mandelmassa så blir det pricken över i! Nedan får ni lite bildbevis också.

 

 

(Har för övrigt introducerat rulltårta på café Sandkakan! Kom och smaka, ni som råkar bo i Lund och som råkar ha tid över på tisdagar 15-18 och onsdagar 15-19!)



 

Ni vet den där känslan när man bara vill skrika men så går man ut och tar bilder på underbara saker istället?

 

 

 

Man träffar inte på någon äldre vuxen person som inte hävdar att ungdomstiden har gått snabbt. Att de unga åren var förbi innan de knappt hunnit blinka och än mindre tänka efter. Och många av dem önskar att de hade tagit tag i sina liv mycket tidigare när de fortfarande hade råd att göra misstag och tid att korrigera dem. Samtidigt som jag har panik över att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv, försöker jag intala mig själv att jag faktiskt inte har all tid i världen. Man måste prioritera vad man vill göra. I mångas ögon har jag redan "kastat" bort ett år på historia, ett ämne som många inte anser vara nödvändigt för att komma någonvart i livet. Jag ångrar inte mitt val där, men jag måste fortfarande tänka framåt. Vad fasen ska jag göra i vår? Har tre dar på att bestämma mig nu.

 

Säg att jag vore medelålders eller äldre nu, vad skulle jag då önska att jag hade gjort med mitt liv i 20-årsåldern? Jag vet svaren (om vi bortser från utbildningen): jag hade önskat att jag 

1. hade skrivit mer, poesi noveller och allt möjligt

2. hade lagt ner mer krut på att komponera musik (de som lyssnar säger att jag har potential)

3. läst en massa böcker ("efter 20 hinner man aldrig läsa böcker mer", som min kära mor säger så ofta) 

4. lärt mig flera nya instrument (jag har ju saxofon och munspel och allt möjligt här hemma), och utvecklat min sångröst

5. lärt mig andra användbara saker, eller upptäcka en ny förmåga hos mig själv som jag kan utveckla... typ som att fota, eller måla eller dansa...

 

Vad väntar du på då? Sätt fart! Men var ska jag börja?

 

 

 

 

Jag tror att ilska är den mest förgörande känslan. Den stannar kvar länge, och skaver. Den gör illa. Den kan slå kil mellan de närmaste vänner och skapa sprickor som aldrig helas.

Men ilskan behövs, det är bara den som kan komma en till undsättning när man är utsatt, och vara en sköld mot slagen, ett vapen att hugga tillbaka med. 

Förgörande i sin existens är den, men också i syfte att försvara och bevara.

 

 

 

 

(Jag tror också på förlåtelse för den som söker den, driven av ånger och inte av moraliska pliktkänslor – inte i syfte att gottgöra sitt skavande dåliga samvete, utan i syfte att läka den person man sårat.)