Från mitt fönster

Eftersom jag i sista stund gav upp mina arbetsplaner i höst för att istället studera i Danmark, blev det så att jag plötsligt stod i behov av sommarjobb. Till min glädje dök det upp en artikel i Sydsvenskan om att Sus skulle anställa ungdomar för att underlätta för personalen. Ungdomarna behövde inte ha någon tidigare erfarenhet av vården. Perfekt, tänkte jag, och satte mig för att ringa runt. Jag ringde till sjukhusväxeln för att ta reda på var jag kunde vända mig. Jag fick ett par nummer, som jag ringde till. Inget svar på flera av dem, men en svarade och förklarade att jag kommit till vuxenpsykiatrin. Personen gav mig sedan ytterligare två nummer som båda ledde till en telefonsvarare som berättade att linjen skulle öppnas kl 8 på måndag, den 10 juni. I artikeln stod det att "beslut tas den 10 juni", så jag var övertygad om att jag hade fått rätt nummer och var på hugget att ringa kl 8 på måndagen. Det visade sig att numren fortfarande gick till vuxenpsykiatrin. Efter ännu ett samtal till växeln, och så ännu ett, blev jag kopplad till rätt person, nämligen Sus kompetensförsörjningschef Anita Andersson. "Ooh, det är fullsatt", fick jag höra till min stora besvikelse. "Det gick som tåget!!". Inte särskilt konstigt, avslöjar Sydsvenskan idag, med tanke på att Anita Andersson sett till att hennes eget barn fick plats på det där tåget, tillsammans med ett tjog andra barn till sjukhusanställda föräldrar. 

"En av sommarjobbarna är barn till en av de rekryterare som skötte anställningarna. Hur lämpligt är det?

– Jag vill inte kommentera det."

Vidare betonar Andersson att det varit "svårt att välja just dessa som vi valde". Säkert ohyggligt svårt.

Det är inte för inte som vårdförbundets ordförande Mats Runsten kallar Sus rekrytering för svågerpolitik. Man kan ju faktiskt undra vem det var som kom med den här idén att anställa ungdomar utan erfarenhet. Kanske en sjukhusanställd mamma vars tonåring klagade över att han/hon inte fått tag på något sommarjobb. Det skulle inte heller förvåna mig om damerna i växeln hade ett finger med i spelet eftersom samtliga gav mig falska nummer. Jag har sällan sökt jobb på en så hycklande arbetsplats. Sus har lyckats sjunka ännu lite djupare.

I dagens DN slår man ett slag för läsningen. Artisten Yohio intervjuas (i ett försök att främja läsning hos sina fans) och talar om sin irritation över att barn inte längre kan stava, eftersom de inte läser böcker längre. Det där känner man igen allt för väl. Eldsjälar har försökt bromsa denna litterära katastrof under årens lopp, allt eftersom varningsklockorna ringde allt starkare. Men nu behövs det både draksjälar och glödsjälar för att det ska få någon verkan. Jag har länge irriterat mig på fantasy, som hör till de böcker Yohio rekommenderar, eftersom jag tycker att den sortens genre i längden inte är speciellt lärorik i jämförelse med exempelvis Söderberg, Ingalls Wilder eller Orwell, och att unga går miste om så mycket när de bara läser fantasy. Nu inser jag att vad som helst duger. Det spelar inte så stor roll hur allmänbildande en bok är – det är nästa steg på vägen – när prio ett är att få barn att läsa överhuvudtaget. Ärligt talat har jag svårt att förstå hur man inte kan vilja läsa. Få saker slår läsningens njutning, don't get me started on that one. Inte heller förstår jag hur man inte kan vilja sträva efter att lära sig att stava och skriva – vem vill framstå som korkad? För det är så det blir, tyvärr. Den som inte kan stava betraktas per automatik som mindre intelligent, såvida personen inte lider av dyslexi, för det är en helt annan femma. Men, som det skrivs i artikeln, alla kan inte lida av dyslexi. Det finns ingen ursäkt för att så många stavar så dåligt, inget man kan gömma sig bakom.

Själv skäms jag när jag upptäcker stavfel i något jag publicerat, eller när jag är osäker på hur något stavas – då kollar jag upp det direkt. Kanske är det så illa att barnen inte ens vet att de stavar fel. Och i så fall ligger den stora skulden hos lärarna som inte rättade uppgifterna ordentligt, dvs lät bli att rätta stavfelen för att inte vara för sträng mot eleven – björntjänst! Eller föräldrarna som inte hade böcker hemma, eller inte läste högt för sina barn medan de ännu var helt små – björntjänst! 

Men jag kanske är orättvis. I skolorna jag har gått i kunde de flesta stava. Men även jag lade märke till att det började gå åt fel håll, särskilt hos killar. Själv har jag flera gånger kommit på mig själv att känna attraktion för killar som kan stava ordentligt, de få man träffar på i det allt mer minskande rättstavningssverige. Då har det gått långt. För långt.

Nu är det klart! I höst tar jag steget och lämnar Lund för terminen. Jag har precis blivit antagen till Grundtvig Højskole och kommer att flytta till Danmark i augusti. Det kommer att bli fantastiskt roligt och jag kommer att få ett späckat schema med musik, foto, författarverkstad, sociologi, målning, körsång och smycketillverkning! Eller ja, jag har inte riktigt bestämt ämnen till 100 % än, men de tre förstnämnda är spikade. Jag kommer givetvis att sakna Lund och människorna här, men jag är ivrig över att äntligen få bo i Danmark och träna på att vara dansk! 

Skolan ligger i en fin stad vid namn Hillerød, jag var där och tittade för någon vecka sedan och blev belåten: på skolan finns målarateljé, gymnastiksal, bibliotek, foto- och filmredigeringsrum och angränsande park. Lärarna verkar vara fantastiskt kompetenta, bland annat är min blivande musiklärare verksam artist (Tue West – En Sang Om Kærlighed). 

Så småningom kommer jag att bli sjukt nervös, men just nu är jag bara ivrig och glad! :D

För den som vill se mer om skolan: http://grundtvigs.dk

Människor är rädda för sorg. De är rädda för att möta den, för att se den i ögonen. Vad är det som skrämmer så? Är det oförmågan, vetskapen om att ord inte räcker till? Är det själen bakom sorgen, den som skakar så? Gränsen mellan medlidande och mänsklighet är hårfin. Man vill inte trampa i sorgen, slita upp sår som kanske höll på att läka. Men även sorgen behöver beröring. Utan beröring kan ingen läka. Plocka en bukett med ord, ring på själens dörr. Sorgen kommer att öppna, men du har din bukett att sträcka fram. Den kommer att tas emot. Den kommer att göra gott.

 

 

Åh, känslan av att måste plugga när solen strålar utanför... Men blott en vecka kvar innan jag slungas ut i ovissheten. 

 

Lyssnar på Tolkien ensemble, som varit en del av min uppväxt. Nej, det är inte filmmusiken jag talar om, utan en ensemble som skapar musik kring dikterna och sångtexterna i Sagan om ringen. Resultatet är ljuv musik med otroligt duktiga sångare. Jag rekommenderar dem varmt för alla som vill nås av det vackra. 

 

 

 

Om en timme är din begravning, och jag kan inte gå. Önskar att någon ville sjunga de här raderna för dig:

 

 

 

För 6 månader sedan gav du mig ett hjärta av trä. Så litet var det att det med lätthet rymdes i din ficka. Du sträckte det mot mig över cafébordet, och jag höll det en stund i min hand. 

Nu, ett halvår senare, ligger det åter i min hand. Och jag tänker på orden som flätade ihop oss, vi som förut var två främlingar för varandra. Nu är du något av det mest självklara i mitt liv. Hur stunderna med dig har blivit till dagar och månader, ja till och med till ett halvt år är svårt att förstå. Tiden har sprungit, så som den bara gör när man har det så här bra. För du är min nära vän, den stödjande axeln och den varma armen runt mitt liv. Min klippa i lä och min följeslagare i vått och torrt. Dig har jag kär.