Från mitt fönster

En av anledningarna till att jag vill bli äldre (en handfull år hade inte skadat) är att jag vill kunna skriva. Skrivandet måste man växa i, man måste uppleva de där åren för att ha något att bita i. Visst finns det unga debutanter, unga produktiva författare, men de är ofta exceptionella.
Jag tror på Selma Lagerlöf. Hon sa att man skriver bäst om det man själv upplevt, det man känner till. Jag har inte upplevt tillräckligt, jag kan inte skriva rejäla saker. Det stör mig. För viljan finns där. Som det är nu får jag vänja mig vid de små sakerna, som dikter, och noveller som inte klarar av att omfamna hela världen. Jag har bråttom. Jag vill skriva feta romaner, jag vill kunna kunna om ni förstår vad jag menar.
Men erfarenheter kommer inte bara sådär hux flux, det har jag lärt mig av erfarenhet.
Jag skulle ju kunna försöka att ge mig på det. Men jag vet att det kört på förhand. Det skulle inte bli bra. Den som vill äta allt blir aldrig mätt. Och jag kan inte hålla på att producera hungriga texter, hur skulle de kunna tillfredsställa läsaren? Som det är nu vill jag äta allt. Jag måste ner på marken, märker jag. Jag får nöja mig med mina små dikter, mina halvfilosofiska noveller (jag har aldrig varit mycket för tonårsdialoger) och mina patetiska blogginlägg. Jag får ge mig till tåls, gammal nog kommer jag ju bli så småningom. Och det finns fördelar med att vara ung också. Man kan till exempel gå i galna kläder utan att verka alltför störd. Bara för det får ni ett bildexempel som avslut på detta kluddiga inlägg:





(Ja det är jag på bilden)

Jag har fått ett brev. Ett brev med mitt namn på, nedkrafsat av någons hand. Ingen avsändare. Jag har ingen aning om vem det kan vara från. Det är ett mystiskt brev. Det ligger på mitt skrivbord nu, jag sneglar på det medan jag skriver. Vem kan det vara från? Jag är så nyfiken. Men öppna det då! tänker ni säkert. Ja jag ska, jag vill bara suga lite till på denna spännande känsla, detta pirret över att jag har fått ett brev med okänd avsändare. Någon har skrivit till mig bara sådär. Någon har tänkt på mig. När jag öppnat det kommer alla sådana känslor försvinna, hemligheten kommer vara avslöjad, jag kommer veta vad det är för brev, och vem som skickat det. Snart ska jag slita upp det. Eller nej, varsamt sprätta upp det med en kniv från köket. Sånt här händer ju inte varje dag, det är bäst att omsorgsfullt ta hand om ögonblicket.
Nu ska jag ta brevet i min hand, och öppna det. Veckla ut innehållet och läsa det. Och bli glad... eller besviken.

Det finns dom som gjort dig illa,
det finns dom som inget vet,
det finns dom som gjort en grej av
att skrika ut din hemlighet.
Det finns dom som stal din stolthet.
Det finns dom som tog ditt mod.
Och dom som ingenting förstod.


Dig som ingen känner,
dig som ingen ser.
Du som saknar vänner
och knappt vill andas mer.
Hör på mig min kära,
hur ska jag få dig att förstå:
Du måste resa dig och gå!


Men det finns nåd för nya världar
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som blir och är.
Och alla deras lögner
betyder ingenting.
Tro mig när jag säger:
Skammen var aldrig din.

Idag hade jag min första lektion i Historia C. Jag hade fått reda på att de slagit ihop C-gruppen med Historia B, eftersom så få hade valt C-kursen. När jag kom till klassrummet bad läraren oss att sätta oss i B- respektive C-grupperna. När alla satt sig, visade det sig att jag var den enda Historia C-eleven där.
Men det löste sig, jag kommer få gå i den gruppen i alla fall, med mer individuell undervisning. Men vad gör det! Gruppen är helt underbar. För första gången i mitt liv kände jag mig totalt hemma i ett klassrum. Här fanns folk - och därtill underbart glada människor - som valt historia av rent intresse. Och vilken skillnad det var! Vi fick sätta oss i smågrupper och berätta om varför vi var intresserade av historia. Det var helt underbart! Min grupp var så otroligt nördiga att jag blev alldeles lycklig! En prenumererade på tre historietidningar, en annnan kunde räkna upp Napoleons alla generaler och lekte med tennsoldater som liten... och jag själv, ja ni som känner mig bra vet hur nördig jag är. Att sitta där bland dem och känna hur ögonen, liksom deras, tindrade av entusiasm över detta intresse - det var en sådan känsla! Det var så fulländande, och jag bara visste: Jag har hittat rätt.

Och så var skolan igång igen. Sista året. Sen kan livet börja.
För så känns det.
En artikel i Sydsvenskan idag hävdar att så många som 72 % av gymnasietjejerna går till första skoldagen med ont i magen. (Killar 44 %) Vi är det oroade könet, utan tvekan. Prestationsångesten härjar.
Denna tjej skuttade inte direkt till skolan heller, men på vägen tillbaka släpade hon på ett ton av nedstämdhet.
Det här året kommer bli svårt.
Men jag ska klara det.
Jag är åtminstone inte ensam om det här,
bara en bland de där 72 procenten.

Dagens sommarpratare var Annika Östberg. Missade någon av er det, rekommenderar jag att ni lyssnar på reprisen 22:12 ikväll. Jag garanterar att hennes program är gripande, intressant och tankeväckande, och att det väcker diskussionslystnaden hos lyssnaren. Och visst väckte hon diskussionslystnaden inom mig också, men det var inte det jag tänkte skriva om här. Nej, snarare om en insikt hon väckte inom mig.
Hon berättade i slutet av sitt program hur mycket hon uppskattar alla dessa små saker som vi andra kallar vardag. Hur lycklig hon är som får uppleva dessa, som för oss är små, obetydliga saker.
Kanske kopplade jag helt fel. Det var antagligen inte det här hon ville säga, men jag insåg i alla fall att här, här är nyckeln till lycka; Att uppskatta de små sakerna och känna glädje över dem.
Kan vara svårt, eftersom vi är så bortskämda och framför allt värdesätter de stora sakerna. Men lyckas man med detta får man mest utav den rena lyckan, i alla dess kontraster. Det är jag övertygad om.
Man behöver bara öppna ögonen lite extra.

Rädsla kan man inte skyddas från. Den tränger över alla murar, under alla tjocka täcken. Minsta spricka i fasaden och rädslan tar sig igenom. Men det fanns en tid då man fortfarande kunde skyddas. Så fort något otäckt hände kunde man lita på att mammas hand lade sig framför ens ögon som en skyddande barriär. Även om det bara var ett otäckt inslag i en film, (och jag som oftast nyfiket försökte sträcka på mig och komma undan handen, utan att förstå att den fanns där för att skydda mig) - handen fanns alltjämt där.
Det var längesen nu.
Jag har prövat att blunda på egen hand, men det fungerar inte. Man behöver den där trygghetsvakten vid ens sida, som i god tid vet att det läskiga väntar, och kan lägga fram den skyddande barriären innan det är för sent.
Men så är det att bli stor. Rädslan är ens ständiga bäddkamrat, ständigt förnekad, men inte desto mindre där.
Vissa lär sig tygla den, vissa lär sig aldrig hantera den.

Du står i frontlinjen igen, allt allt allt kommer till den som vågar vara rädd
sjunger Kent i låten med den passande titeln "Våga vara rädd". Ja, i rädslan är man utsatt, men den är ändå viktig, för den får oss att instinktivt hålla oss borta från det skrämmande och farliga. Från det som kan skada oss. (Somliga dras till just det, men det är en annan femma.)
Rädslan varnar, helt enkelt. Man skulle kunna säga att rädslan i sig är den där skyddande handen, fast det skyddar mot det verkligt farliga, och ser till att man drar sig tillbaka in i tryggheten.

Allt allt allt kommer till den som vågar vara rädd,

Ja man ska ju inte överdriva sin rädsla. Är man rädd för allt, är det svårt att leva. Jag snubblade över en lång lista över fobier i alfabetisk ordning. Det finns hur många som helst, jag publicerar här ett urval - så konstiga att man tvivlar på att de existerar;

Alliumfobi – Rädsla för vitlök
Aarachibutyrofobi – Rädsla för mat som
fastnar i tänderna
Bibliofobi – Rädsla för böcker
Chromofobi – Rädsla för färger
Dikefobi – Rädsla för rättvisa
Eosofobi – Rädsla för solnedgången
Fobofobi – Rädsla för utveckla fobier
Grafofobi – Rädsla för att skriva
Hippopotomonstrosesquippedaliofobi –
Rädsla för långa ord
Kinesofobi – Rädsla för rörelser
Levofobi – Rädsla för saker på sin
vänstra sida
Melofobi – Rädsla för att hata musik
Novercafobi - Rädsla för svärmor
Octofobi - Rädsla för talet/figuren åtta
Parthenofobi - Rädsla för oskulder
Vitricofobi - Rädsla för svärfar

 

^{Källa (och fullständig lista):}
http://kod35.se/article/veckans-ord-ergasiofobi

Från mitt fönster, så heter min blogg. Från mitt fönster ser jag världen passera. När jag startade den visste jag inte riktigt vad jag ville skriva om, men jag visste vad jag inte ville skriva om. Jag ville inte skriva om min vardag, då jag själv tycker sådana bloggar är rätt ointressanta. Skriver jag om min vardag här, så är det ofta en tankeväckande händelse eller något jag tycker är värt att reflektera över. Sedan har jag varit noggrann med att inte lämna ut min exakta identitet. Ni som läser utgår jag dock från att ni känner mig, men jag vill inte att en framtida arbetsgivare ska googla mitt namn och hitta min blogg.

Mina ord här är fria, jag har inte någon inriktning, inget ämne jag specificerar mig på. Ändå känner jag att jag har glidit ifrån vad jag ville skriva om från början - iakttagelser. Jag har mest suttit i mitt fönster och tittat in i mitt rum, men nu tänker jag vända blicken mer ut åt gatan, åt världen. Därför introducerar jag nu "Idag har jag sett"; listor jag skriver då och då med samlade iakttagelser. Inspirerad av Erlend Loes bok "Naiv. Super"

Denna första lista skrev jag ihop förra veckan. Vädret var fint, jag tog min bläckpenna och cyklade in till stan. Där köpte jag en sådan där typisk liten svart skrivbok med röda hörn. Sedan satte jag mig på en bänk på Stortorget, och bara såg mig omkring, iakttog min omgivning. Det kändes som att hela världen rörde sig åt alla håll och kanter, och att jag var den enda som stod still. Det kändes som om jag stannade tiden, som om jag frös alla ögonblick. Det var en lite kuslig känsla att sitta där och fånga ögonblick, att suga i sig insikten om att alla andra också har en vardag, och att jag för alltid skulle spara en liten liten del av denna i min bok.
Men det kändes väldigt nyttigt också, att bli medveten om andras liv och situationer. Det gjorde det lättare att sätta sig in att de också har sorger och problem, och det gör att man lättare kan stå ut med sina egna. Det gav frid.
Efter kanske en timme på bänken, hade jag fått ihop några sidor i min lilla bok. Här kommer ett urval, för er att ta del av. Här har ni en handfull fångade ögonblick.

Idag har jag sett:


* En liten blond flicka som stoppat in en Stadiumpåse innanför kragen på sin tröja
* En pytteliten hund som skällde gällt på en jättestor lugn hund som passerade
* En brunklädd kille i dreads som gick tvärs över torget med en skateboard under armen, för att tvätta händerna i fontänen
* En bunden Golden retriever som skällde oavbrutet efter att dess ägare gått in på Hemtex.
* En flicka i barnvagn som höll en brun fjäder i vardera hand.
* En liten glasögonprydd flicka som med stor möda sköt en flicka i rullstol framför sig.
* En vitklädd man som stod med en barnvagn och väntade
* Två pojkar i 9-årsåldern som gick och höll om varandras axlar
* En svartklädd kvinna som lagt sig på en bänk i solen
* En flicka som undersökte sina nya skor
* En kille som gick och studsade en tennisboll
* En kvinna som gick med en otänd cigarett i mungipan.
* En tjej som stod mitt på torget och såg sig omkring, fick sedan syn på en kille som hon rusade fram till, varpå de omfamnade varandra och kysstes.