Från mitt fönster

Plötsligt blir jag så oändligt trött. Ikväll är det valborgsmässoafton. När jag var liten betydde det stor, häftig brasa, varmkorv och massa barn att leka med – glädje, kort sagt. Och nu? En enorm rastlöshet, som verkar prägla alla i min ålder. Allt detta drickande, jag fattar inte grejen. Fick just höra att det redan nu befinner sig 25 000 pers i Stadsparken, bara det avskräcker mig. Allt jag känner för är en mysig hemmakväll. Men det får bli en mysig middag med mina päron på en bjudning hos bekanta istället. Ja, jag går hellre på en middagsbjudning med vuxna än umgås med min fulla generation... Och ärligt talat känns det inte som att jag går miste om något roligt. Varför känner jag då som om det vore jag som är den tråkiga i sammanhanget? Men det "roliga" lockar helt enkelt inte längre, det kan inte hjälpas.

Efter att ha vantrivts med min bloggdesign i evigheters evigheter, tog jag mig idag samman, snodde delar av en stilmall från http://www.snyggareblogg.se och snickrade ihop en egen. Bilden, eller headern, är skapad av broder Johannes. Den föreställer människor från mina iakttagelselistor som jag publicerar här med jämna mellanrum. Illustrationerna är faktiskt från omslaget på min bok som jag så ivrigt väntar på ännu!

Den senaste veckan har jag utvecklat en ganska skum vana. Jag har spenderat ohälsosamt mycket tid vid datorn – googlandes recept. Som det ser ut nu är jag medlem på både www.tasteline.com och www.matklubben.se där jag samlar recept till nätbaserade kokböcker. Jag tittar på matlagningsfilmer som No reservations, Julie & Julia och Ratatoiulle (ha!) Alla tre högst sevärda faktiskt. Och min familj får stå ut med att jag bakar olika sorters bröd till dem, och lagar till köttgrytor och pajer... Det är väldigt roligt att laga mat. Jag skulle verkligen vilja bli bättre på det!

Idag har jag njutit av att det äntligen är lov, och dessutom ett lov där jag kan unna mig att ta det lite lugnt och slappna av. Flera gånger idag har insikten svept förbi, att jag är klar. Det är bara så härligt! Firade lite idag genom att göra lite påskgodis. Delar med mig av ett nyttigare recept här, det behöver ju faktiskt inte vara onyttigt för att det ska vara gott!

Idag har jag dansat runt med min bror tills vi blev alldeles yra. Anledning? Min bok är klar! Äntligen, äntligen har jag den färdiga tryckfilen, och snart har jag förhoppningsvis min alldeles egna bok i handen! Vilken känsla, det går knappt att förstå. Ett års arbete... över! Där går en människa av Ida-Maria Hansen. Jag kan inte se mig mätt på omslaget... min bror är förträfflig layouter!

"Tanken på att man en dag skulle kunna betrakta sitt liv, och inte upptäcka någonting som man vill förändra eller förbättra, är för mig fasansfull. Det är då, föreställer jag mig, som den verkliga livsledan träder in. Så länge vi strävar efter fullkomningen har våra liv en mening. Då är vi som trädgårdsmästaren som sköter sina odlingar och spänt väntar på resultatet. Men vad händer den dagen när vi vandrar genom vår trädgård och konstaterar att vi har nått vårt mål, och att det inte kan bli bättre än så här? Vad har man då för anledning att stiga upp på morgonen?"

Det finns så många vinklar man kan se det ur. Länge var jag besatt av att endast se det från mitt perspektiv, och det är väl inte så underligt egentligen. Det är först nu jag är förmögen att vända och vrida på det. Men jag började faktiskt med att rikta blicken mot dig. Hur kunde jag låta bli, jag såg ju hur du led... Men jag kämpade med min inre röst och vilja, det ska du veta. Det var en röst som sa att jag skulle bli tvungen att lämna dig, att jag bara skadade dig genom att stanna kvar. Och att jag själv också tog skada av det. Ja. Du var allt jag tänkte på, och jag oroade mig så över hur du skulle ta det. Du tog det inte bra. Jag förorsakade dig än mer lidande än jag skulle ha gjort ifall jag lurat dig med falsk kärlek... Ovissheten kan vara befriande skön, jag vet att den hade varit det för dig med. Men jag hade inte orkat vara skådespelare, inte inför dina havsdjupa ögon. Jag kunde inte bedra dig med lögnen, även om jag i efterhand har förstått att det var precis det du önskade att jag hade gjort. Om jag hade sluppit såra dig, det hade varit det bästa. Vill man någonsin såra en människa man en gång hållit kär? Åh, jag plågades av din sista röst i luren, den förvridna, vredgade, förkrossade. Och jag kände mig som ett svin när jag öppnade dörren och gick ut i frihetsgrönskan, medveten om att jag lämnade dig kvar i ett slukande mörker. Ja, jag tänkte bara på dig. Att jag hade skadat dig, skjutit av dina vingar. Mina ögon var riktade mot ditt lidande, och jag byggde upp ett dåligt samvete som var för tungt för mig att bära. Det är först i efterhand som jag inser hur illa du gjorde mig. För det gjorde du. På ett sätt som är oåterkalleligt, som får mig att skämmas varje gång mina tankar vidrör det... Och ändå är det inte min skam som bör vara störst, det är din. Man gör inte så. Stundens hetta blir aldrig så het. Nej, det är först nu, efter att månaderna blivit till år, som jag kan se tillbaka, som jag kan se saker inte bara ur min synvinkel, utan också ur din. Vi höll en liten tid, du och jag. Du formade mig, och jag formade dig, vare sig vi ville det eller inte. Det är mycket jag ångrar, mycket som jag skulle ha ändrat. Men jag vill minnas att vi hade fina stunder också. Även om jag länge försökte förtränga dem, och nådde en punkt där jag lyckades. Antagligen var det därför jag aldrig kunde förmå mig att lyssna på cdn du brände åt mig medan vi fortfarande var - jag visste att minnena skulle komma tillbaka, minnen jag ville bli kvitt. Den står orörd än.
Och jag vet att du inte kommer att läsa det här, av samma anledning som du inte trodde jag skulle läsa det du skrev... Ikväll går du i ovisshet, en ovisshet om att jag riktar min blick mot dig.

(Sista blogginlägget om Israel, jag lovar!)

På tisdagen, dag fyra i Israel, skulle vi på Pauls bröllop. Ack, ni skulle bara veta hur mycket tid mamma och jag hade lagt ner på att hitta "modesta" kläder. Till slut tog jag en blå klänning som slutade ungefär vid knäna och en kavaj ovanpå. Det visade sig fungera bra, vi var mer modest klädda än många andra där. Annat var det när vi tidigare på dagen (bröllopet var klockan halv åtta på kvällen) skulle ta oss in i Mea Sherim, det gettoliknande område där de allra mest religiösa judarna i Jerusalem bor. De är mycket strikta där. Kör någon bil genom området på shabbat (vilket är strängt förbjudet) drar invånarna sig inte för att stena bilen. Stora skyltar på olika språk stod vid ingången. "To women and girls who pass through our neighborhood, we beg you with all out hearts Please do not pass through our neighborhood in immodest clothes" Och lite mer finstilt: "Modest clothes include: closed blouse, with long sleeves, long skirt. No trousers, no tight, fitting clothes." Ord och inga visor. Mamma och jag tog till drastiska åtgärder för att komma in. Först och främst: mamma hade glömt att ta strumpor på sig, så en bit av hennes smalben syntes. Jag tog av mig mina dojjor och gav henne mina strumpor. Själv hade jag ju byxor, så mina smalben syntes ändå inte... Byxor! Attans, det får man ju inte heller ha! Besvikna började vi gå därifrån, men så kom jag på att mamma ju köpt en långkjol som hon bar i en kasse... Så jag hoppade in bakom en container och drog kjolen över huvudet. Byxorna fick vara kvar under, så jag blev allt extra modest jag! Jag kan garantera att jag inte såg klok ut haha.

Bröllopet, ja. När vi kom till stället de hade hyrt hade de flesta gäster redan kommit. Det första som hände var att en del av de judiska männen och Paul inledde tish, som ordagrant betyder "bord". Jag skulle vilja kalla det svensexa, för det upplevde jag att det var. De satt runt det där bordet för sig själva, skrålade, skålade och sjöng. Två rum bort pågick brudens kabalat panim, en motsvarande grej som jag då skulle vilja kalla möhippa. Här fanns det dock inget bord, istället satt Cori, bruden, på en slags tron som var klädd i vitt tyg... likt en pärla i ett vitt snäckskal. Och hon var omringad av kvinnorna som sjöng sånger till kalla, bruden. Tish avslutas med att Paul undertecknar ketuban, ett kontrakt där han lovar att ifall han separerar från bruden senare ska han underhålla henne ekonomiskt. Bruden undertecknar inte detta. Därefter leds brudgummen ner till bruden där hon sitter på tronen. Enligt traditionen har paret inte träffats på en vecka innan bröllopet, och så var det även nu. Efter att ha klätt bruden i slöja, fördes de en och en, under mycket sång, fram till chuppahn, den vita "tältduk" som de ska vigas under. Åh, så mycket folk det var! Man kunde nästan inte se någonting. Och eftersom bruden var så kort, kunde vi inte se henne alls. Detta skedde i alla fall, även om vi inte kunde se det: Under chuppahn gick bruden sju gånger runt brudgummen, (sju betecknar fullkomlighet i Bibeln). Brudgummen trädde sedan en ring på hennes finger. Så sjöngs det en hel del sånger, varpå rabbinen läste sju välsignelser, Sheva Brachot, över paret. Ceremonin avslutades med att brudgummen, enligt traditionen, krossar ett glas under sin fot (ingen vet riktigt varför) och alla gästerna ropar mazel tov!

Under mycket sång tågade paret ut. De skulle dra sig tillbaka i en halvtimme för att äta, båda hade nämligen fastat hela dagen. Under tiden fick gästerna slå sig ner i middagsrummet där maten serverades. När som helst kunde man dock lämna bordet och gå till dansrummet där män och kvinnor dansade vilt på varsin sida om mehitzan. Det inhyrda bandet spelade hela tiden och det var alltid folk som dansade. 

Efter ett tag kom Cori och Paul tillbaka, de skulle nu gå borden runt och tala med gästerna. De var vitklädda båda två. Cori hade en vacker bröllopsklänning på sig, medan Paul var enkelt klädd i ett vitt skjortliknande plagg. Och så kipan förstås. Alla männen (även ickejudarna) hade en på huvudet. Härefter var ritualerna över och festen fortsatte.

 

Cori under kabalat panim

Vigseln. Paret befinner sig under chuppahn till vänster.

 

Vigseln. Paul i vit kipa under chuppahn.

 

Vild dans på männens sida.