Från mitt fönster

Det finns så många vinklar man kan se det ur. Länge var jag besatt av att endast se det från mitt perspektiv, och det är väl inte så underligt egentligen. Det är först nu jag är förmögen att vända och vrida på det. Men jag började faktiskt med att rikta blicken mot dig. Hur kunde jag låta bli, jag såg ju hur du led... Men jag kämpade med min inre röst och vilja, det ska du veta. Det var en röst som sa att jag skulle bli tvungen att lämna dig, att jag bara skadade dig genom att stanna kvar. Och att jag själv också tog skada av det. Ja. Du var allt jag tänkte på, och jag oroade mig så över hur du skulle ta det. Du tog det inte bra. Jag förorsakade dig än mer lidande än jag skulle ha gjort ifall jag lurat dig med falsk kärlek... Ovissheten kan vara befriande skön, jag vet att den hade varit det för dig med. Men jag hade inte orkat vara skådespelare, inte inför dina havsdjupa ögon. Jag kunde inte bedra dig med lögnen, även om jag i efterhand har förstått att det var precis det du önskade att jag hade gjort. Om jag hade sluppit såra dig, det hade varit det bästa. Vill man någonsin såra en människa man en gång hållit kär? Åh, jag plågades av din sista röst i luren, den förvridna, vredgade, förkrossade. Och jag kände mig som ett svin när jag öppnade dörren och gick ut i frihetsgrönskan, medveten om att jag lämnade dig kvar i ett slukande mörker. Ja, jag tänkte bara på dig. Att jag hade skadat dig, skjutit av dina vingar. Mina ögon var riktade mot ditt lidande, och jag byggde upp ett dåligt samvete som var för tungt för mig att bära. Det är först i efterhand som jag inser hur illa du gjorde mig. För det gjorde du. På ett sätt som är oåterkalleligt, som får mig att skämmas varje gång mina tankar vidrör det... Och ändå är det inte min skam som bör vara störst, det är din. Man gör inte så. Stundens hetta blir aldrig så het. Nej, det är först nu, efter att månaderna blivit till år, som jag kan se tillbaka, som jag kan se saker inte bara ur min synvinkel, utan också ur din. Vi höll en liten tid, du och jag. Du formade mig, och jag formade dig, vare sig vi ville det eller inte. Det är mycket jag ångrar, mycket som jag skulle ha ändrat. Men jag vill minnas att vi hade fina stunder också. Även om jag länge försökte förtränga dem, och nådde en punkt där jag lyckades. Antagligen var det därför jag aldrig kunde förmå mig att lyssna på cdn du brände åt mig medan vi fortfarande var - jag visste att minnena skulle komma tillbaka, minnen jag ville bli kvitt. Den står orörd än.
Och jag vet att du inte kommer att läsa det här, av samma anledning som du inte trodde jag skulle läsa det du skrev... Ikväll går du i ovisshet, en ovisshet om att jag riktar min blick mot dig.