Från mitt fönster

Oj... idag har jag stått i köket i 5-6 timmar. Men jag har också varit otroligt produktiv! Ni kanske är lite nyfikna på vad jag har sysslat med. Här är en lista på saker jag uträttat i röran mellan ingredienser och disk; 

Varför kan jag inte sova nuförtiden? I natt vaknade jag redan klockan tre, fastän jag lade mig vid tolv. Efter att ha legat och vridit mig i tre timmar, bestämde jag mig för att gå upp och plugga lite. Jag har svept in mig i min stora rutiga hemmaskjorta som på senare tid har kommit att ersätta min morgonrock.

Jag måste säga att jag är förvånad, det hade jag inte trott.

Vissa dagar behöver man ta sig friheten att ta den sista mjölken i huset för att göra en kopp varm choklad. Tappa upp ett fotbad och sätta sig i fåtöljen. Tänka över saker och ting medan Sigur Ros sjunger hittepåspråk på lagom volym. 

Jag undrar om sprickor går att laga. Vi kan i alla fall inte dölja dem längre. Till en början kunde omvärlden inte se dem, och vi var noga med att täcka dem med våra egna fötter. Borsta lite grus över och förneka att de fanns där. Men nu har sprickorna vidgat sig och gruset silar ner i avgrunden. 

Jag undrar om en sprucken familj går att laga.

I lördags introducerades jag i spexvärlden. Man skulle kalla det en liten smygpremiär (i höst planerar jag nämligen att söka till Var Glad-spexarna, där mina båda bröder är veteraner.) Jag fick i alla fall möjligheten att delta gratis på deras smokingfest och sittning – mot att jag gick ifrån och diskade ett tag. Äntligen fick jag tillfälle att använda min svarta cocktailklänning som hängt orörd i min garderob sedan nyårsafton 2009/2010. Min brors flickvän hjälpte mig med håret, och jag förnekar inte att jag kände mig riktigt tjusig. 

Jag börjar så smått önska att jag hade en pojkvän

En fet rödmyra bestämmer sig för att bestiga min nakna fot. Jag vet att han har hamnat fel och hjälper honom gladeligen ner till djungelgräset med en enkel fingerknäpprörelse. Han landar mjukt på ett maskrosblad och fortsätter sitt målmedvetna arbete. Jag konstaterar att det myllrar av arbetare där nere, ja det är fullkomlig högtrafik. De har invaderat utedasset också. Jag misstänker att de bygger på en rolig överraskning som vi blir tvungna att ta itu med så småningom.
Myror måste vara världens mest osjälviska varelser. De viger sitt liv åt att jobba och slita, och jag tvivlar på att de vet varför. Antagligen ställer de sig inte ens frågan.
Jag lutar mig tillbaka i den förfärligt fula plaststolen, jag är ju här för att vila. Solen tittar fram genom ett flämtande molndis och jag noterar att mamma har somnat ifrån sin korrekturläsning där borta i den blåblommiga vilstolen, trots att hon nyss drack en hel kopp kaffe. Jag sneglar lite åt andra hållet, i gräset ligger mitt till 97 % fullbordade historia c-arbete om de militanta suffragetterna i England. Egentligen hade jag kunnat lämna in det nu som det är, men någonting hindrar mig. Kanske är det de där 3 procenten som jag upplever inte är fullbordade, men jag misstänker att det rör sig om något annat. En vetskap om att detta är mitt sista historiaarbete, och en känsla av att det är lite sorgligt. Jag ritar lite frågetecken runt den där känslan. Vill jag ha mer arbete? Vill jag inte att dessa ändlösa gymnasieläxor ska ta slut? Vill jag vara en liten fet utarbetad rödmyra i ett högtrafikerat djungelgräs, dömd att slava för all framtid? Jag borstar bort känslan, den är alltför svåranalyserad, tänker istället på kladdkakan jag bakade tidigare idag och som ligger och myser under en kökshandduk bredvid den välfyllda kaffetermosen. Jag tror minsann att de ropar på mig.

Att börja dagen med en joggingrunda är otroligt skönt. Bäst av allt gillar jag att springa på söndagsmorgnarna. Det är så stilla då, som om hela världen höll andan inför den nalkande dagen.

Det var när ett mörker svepte förbi mina ögon som jag insåg att jag höll på att vakna. Mitt nattsvarta rum uppenbarade sig alltmer, men jag envisades med att ha kvar mitt ena ben i min lyckliga drömvärld och hade fortfarande ett leende på läpparna när verkligheten slutligen sipprade in och skoningslöst bände upp mina ögonlock. Sedan låg jag där i mörkret, med ett slocknat leende på läpparna efter lyckan som berövats mig. Det var bara inte rättvist, varför kunde jag inte få vara kvar? Jag förbannade mitt undermedvetna som vävt ihop en så realistisk lyckovärld, en värld som totalt slukat mig utan att jag ens snuddats av onda aningar... Så ondskefullt. Jag blängde ut i mörkret, förbannade det hela tyst inombords, men det behövde komma ut, och plötsligt skar min egen stämma genom mörkerrummet: "Det är inte okej! Man gör inte så!" Om det var till en högre makt jag riktade dessa ord, eller bara till mitt eget undermedvetna som diktat upp och lurat mig med lyckodrömmen, vet jag inte. Men det kändes lite bättre efteråt. Det dröjde inte länge innan jag flöt vidare in i nästa dröm, en dröm jag inte minns något av, men innan dess hann jag tänka flera gånger om: jag hatar lyckliga drömmar. Mardrömmar är hundra gånger bättre, för dem vaknar man med glädje ifrån. Där vaknar man med en lättnad – det var bara en dröm. Det var inte sant, inte sant... bara en dröm.

Händer... de är så vackra. Och inte bara för att de genom alla sina linjer och märken gör dig till den du är. Nej, de har så mycket att säga, så mycket att berätta. Bara genom att titta på någons hand, försiktigt känna och utforska den, kan man säga en hel del om personen som handen tillhör. En flaga färg under nageln, där har vi en målare. Förhårdnader på fingrarna, en gitarrist. Nedbitna naglar – en drömmare, grubblare eller en nervös person, kanske allt i ett.