Från mitt fönster

Hela min uppväxt har jag fått höra att jag är undernärd, att jag väger för lite. Jag har alltid legat under kurvan för vad som anses vara normalt. Men jag har följt min egen viktkurva och det som har klassats som "onormalt" har varit fullt normalt för mig. Det var dock inte roligt i högstadieåldern när man som mest klankade ner på sig själv, och var extra mottaglig för skitsnack och pikar. Kul var det till exempel inte när biologiläraren skulle definiera en anorektiker utifrån en viss längd och en viss vikt, och han tog upp exakt min vikt och längd som definition...

Det fick ett slut för två år sedan när min vikt pga en hormonrubbning rusade upp 4-5 kg. Sedan dess har jag velat gå ner det där, för jag ville ha tillbaka min "normala" vikt, men jag kan inte säga att jag försökt seriöst. Men så bestämde jag mig, i början av april satte jag på mig hårdhandskarna. Idag, 44 dagar senare, vågade jag äntligen ställa mig på vågen.
Min första tanke var att det inte kunde stämma, så jag sprang upp för trappan och testade mammas våg också. Samma resultat: jag hade gått ner 4 kg på 1,5 månad. 4 kg på 1,5 månad! Det är nästan skrämmande. Jag trodde det rörde sig om max 2 kg. Men jag måste säga att det inte har varit lätt. 

För den som vill gå ner i vikt finns det bara en metod som garanterat fungerar: ät mindre, motionera mer. Knepet är att lära sig att inte vara rädd för hungern. Se den inte som något som måste bort illa kvickt, vänj dig vid den istället. Jag talar som en anorektiker, jag märker det. Och jag förnekar inte att jag under den här perioden har utvecklat ätstörningar, och drivit mig själv längre än vad jag borde ha gjort. Men jag är på väg åt rätt håll, nu äter jag mig mätt igen. Någon anorektiker kommer jag inte att bli, det försäkrar jag. Men jag måste bara säga att jag är stolt över mig själv! Och det är otroligt härligt att kunna ha alla kläder igen, somliga har jag inte kunnat ha på år. Ni bryr er antagligen inte ett skvatt, men jag kände ändå att jag ville dela med mig av detta. :)