Ett år, ett liv
Om tre dagar fyller jag 22 år. Jag har andats och levt i ett helt år till och nu är fantastiska 21 snart över. Jag har älskat och skadat, känt mig gammal och ung, rest och stannat, förändrats och förnyats, insett och glömt. Sårat och blivit sårad. På många sätt har det varit ett helt liv i detta år. Och snart är det ett år sedan jag flyttade till Danmark och Grundtvigs. Var flyger tiden när man ser åt ett annat håll?
Jag tydde mig åt 21, lade mina drömmar där, mina förväntningar, min tro på en förändring, mitt hopp om en minnesvärd tid. Jag har bäddat tills jag kunde ligga skönt, och förhoppningsvis blir förutsättningarna för nästa år bra. Jag har ju valt utbildning och hittat en stor lägenhet att börja på nytt i. Det borde bli bra. Men jag känner ingenting för 22. Det är som ett tomt ark, som jag inte vet om jag kommer att fylla, om jag ens bryr mig om att fylla det. Det känns... som en mellanålder, meningslös.
Jag vill så gärna kunna fokusera på nuet, för annars flyger man rotlös i vinden, och tiden sipprar som sand mellan fingrarna på en. Det är i nuet upplevelserna finns. Jag vill inte se tillbaka på mig själv och ångra allt det jag aldrig gjorde.
Jag vill inte bli gammal alltför snart.
