Från mitt fönster

Människor intresserar mig. Jag har för vana att alltid kasta en blick på personer jag passerar. Ibland uppstår rent pinsamma situationer när personen jag iakttar tittar tillbaka och får för sig att de eventuellt känner mig eftersom jag tilldelar dem en sådan uppmärksamhet. Jag kan föreställa mig hur de febrilt letar efter mig i sitt minne; har jag sett henne förut? För hon verkade känna igen mig, eller varför skulle hon annars se på mig sådär? Men när de har tänkt så långt har jag redan passerat och börjat iaktta nästa passerande.

Jag är bara nyfiken. 

Vad jag har lagt märke till är att det bara är en viss ålderskategori som tittar tillbaka. Det är till exempel sällsynt att unga tonåringar ser tillbaka, de är ofta upptagna i sina alldeles egna världar. Män i 20-30årsåldern tittar dock nästan alltid tillbaka, likaså kvinnor i den åldern. Såklart finns det undantag, men det finns en grupp som aldrig ser tillbaka, som inte ens märker att man iakttar dem: äldre personer, kvinnor som män. De går där med sina rullatorer och fokuserar på att ta nästa steg. Jag har länge undrat varför just de stirrar stint framåt. Handlar det bara om dålig syn, en omedvetenhet? Eller handlar det om att de helt enkelt inte bryr sig, och inte är ett dugg nyfikna på de unga människorna omkring dem? Jag hoppas verkligen inte det är det sistnämnda. Det skulle betyda att nyfikenhet är något som helt försvinner med åldern, och jag vill inte alls bli sådan som gammal. Jag hoppas att jag kommer att vara lika pigg på min omgivning då som nu. 

 

Det blir en liten iakttagelselista från idag:

 

* En liten flicka på cykel som tränade på att rulla tungan

* En mycket gammal farbror i tweedjacka (stilig!) som gick med sin hatt i rullatorkorgen

* Två små tjejer på cykel som kramade varandras händer innan de skiljdes åt i en korsning

 

 

Regnet piskar mot mitt fönster och jag försöker att förstå mig på människor som älskar hösten. Underbart är tyvärr alldeles för kort under hösten, och jag saknar sommaren redan trots att det bara är ett par veckor sedan jag badade i denna underbara sjö.

 

 

De som går miste om att vara med i spex, går miste om något ofattbart underbart. Nu är det ett år sen jag började i spexet och jag trivs bättre än någonsin. Alla kära, välbekanta ansikten, värmen och humorn, gemenskapen, festerna, filmkvällarna, grå måndagar får färg i AFs källare. Jag vet, det är som en sekt. Faktiskt uppfyller vi nästan samtliga kriterier för en sekt:

 

 

 

 

Du hade alltid förmågan
att krydda dina lögner,
så min tilltro
förfördes 
av den ljuva smaken

När du sedan bjöd mig
på den bittra sanningen
kunde jag omöjligt
svälja

Solen strålade under den föreläsningsfria dagen igår och jag snörde på mig skorna och vandrade iväg till universitetsbiblioteket i hopp om att min förbeställda bok om Mary Bell fanns att hämta. Till min stora glädje hade den kommit, och jag kryssade mellan cyklister, lyktstolpar och barnvagnar med näsan djupt begraven i boken, hade inte tålamod att leta reda på en bänk att slå mig ner på... Varför så intresserad?

 

I somras gick det en serie om Engelska mord som Leif GW Persson var programledare för (man måste ju tycka att han är för skön, snacka om att inte vara tv-förskönad där han går med sin väst, käpp och snusdosa som ständiga resekamrater). I alla fall, Engelska mord hette serien, och bestod av Leif GW som vandrade runt i London med sin käpp och utredde/berättade om gamla beryktade, ibland ouppklarade engelska mord. Ett av de fall han berättade om var Mary Bell, 11-åringen som på 60-talet mördade två 3-åriga pojkar. Det kan tyckas bestialiskt, ett barn som mördar två andra barn. Det förnekar jag inte att det är, men alla sådana fall har en bakgrund, en förklaring. Och det är därför jag intresserar mig så för detta mord och mord i övrigt. Inte för de blodiga detaljerna, den skrämmande situationen eller spänningen. Jag är intresserad av människan, vad som händer i dennas huvud när den begår ett sådant fasansfullt brott. Varför gick det så fel, vad var det som gick sönder däruppe och spårade ur?

Jag tror inte på att det finns onda människor. Jag tror på att deras förutsättningar och omgivning i livet har förgripit sig på dem mentalt och styrt dem åt helt fel håll.

Författaren till Ohörda rop som jag lånade igår, var Gitta Sereny som gick bort för några månader sedan. En fantastisk kvinna som inte skydde att prata med varken nazistiska massmördare, våldtäktsmän eller barnamördare. En kvinna som alltid strävade efter att finna en sanning och i den förståelse.

Jag återkommer till detta ämne när jag har läst ut boken och kommit lite mer till insikt om vad det hela verkligen handlade om.

Skolan har varit igång i en vecka nu och jag känner mig glad, ja nästan lycklig. Jag var ju så nervös vid skolstarten, skulle jag klara att plugga på heltid den här gången? Förra terminen fick jag ju avbryta mina studier pga sjukdomen, det var ett under att jag ens klarade av att lämna in uppsatsen. Det har ju trots allt inte gått så lång tid sedan dess... men jag känner mig mycket bättre. I alla fall; nervositeten höll i sig tills jag tog de första stegen in i klassrummet och såg en ledig plats bredvid en tjej. Det blir vad man gör det till, tänkte jag för mig själv och satte mig bredvid henne. Det visade sig vara ett bra val av plats, jag skulle nämligen komma att ägna flera timmar åt att sitta vid ett cafébord med henne efteråt, fördjupad i diskussion.

 

Ikväll har jag ägnat nära en timme åt att adda samtliga kurskamrater på facebook och organisera dem i en grupp. Jag är numera känd i klassen, som den sociala, den initiativtagande, den allmänt tokiga och oblyga. Känns skönt! Jag pratar mycket för att de andra ska våga komma igång, hittills har energin inte sinat och läxorna är rysligt lätta. I morgon är första träffen med spexet, och jag har lyckats dra med min nya tyska inneboende till dekorgruppen! Det ska bli SÅ kul!! 

 

PS. Kommer snart att ladda upp bilder från min Batmankarriär i somras, så häng kvar!

Smörkräm, chokladglasyr, jordgubbsnyckelpigor och blompinnar. När jag smsade Anna och sa att jag kunde ge "två hjälpande händer och ett moraliskt stöd" insåg jag inte vad jag hade gett mig in på, och vilket härligt uppdrag det faktiskt skulle bli.

MinStoraDag kallas stiftelsen som uppfyller svårt sjuka barns önskedrömmar. Det kan handla om allt ifrån att åka luftballong till att bada med delfiner, och det hela drivs med hjälp av bidrag och volontärer. Denna lilla 8-åriga tjej hade önskat sig en maskeradfest och Anna hade fått i uppdrag att baka tårtorna till festen.

Det var kaos i köket när jag anlände till Annas lilla lägenhet. Överallt låg spritsar, sockerkakor, nersmetade skålar och jordgubbar. Planen var att bygga tre våningstårtor dekorerade med smörkräm och nyckelpigor gjorda av chokladglasyr och jordgubbar. Att spritsa tårtor är en hel konst i sig, och eftersom jag aldrig har varit ett cupcake-fan så hade jag aldrig testat på att hantera spritsar, munstycken och luftbubblor. Jag fann mig dock tillräckligt snabbt för att tårtorna skulle hinna växa sig högre och högre, och bli klara i tid till avfärden till Kristianstad där festen skulle äga rum.

Resan dit var hemsk och nervös, varje sväng kändes som en mardröm för oss och inte minst för tårtorna. Skulle de klara sig? Den största tårtan var närmare en halv meter, föreställ er katastrofen om den välte i bilen! Det skulle inte bli någon tårta till festen då.
Som tur var höll de ihop, tack vare den bastanta mängden smörkräm och florsocker som senare skulle komma att sockerchocka barnen.
Volontärerna, utklädda som ett gäng Musse och Mimmi Pigg, hade rest upp ett stort gult tält mitt i Tivoliparken. Anna och jag skaffade bärhjälp och spritsade på de sista nyckelpigorna innan vi lämnade festen. Utanför tältet tågade blå smurfar, vampyrer, trollkonstnärer och prinsessor i en skur av gigantiska såpbubblor som reflekterades i solen. Och vi log när vi gick tillbaka mot bilen, med känslan av att det verkligen skulle bli ett fantastiskt kalas för den lilla flickan, och att vi hade bidragit till att uppfylla hennes önskedröm.

Månens gulbleka ansikte kikar fram mellan svarta spökgrenar. Klockan närmar sig den mytomspunna midnatten. En ensam lampa skiner i mitt rum, mörkret lurar bakom min rygg. 
Jag suktar efter... massage. Och där bröt jag väl förtrollningen jag byggt upp i detta hittills så korta och obetydliga inlägg. Men allvarligt talat, efter att ha släpat runt på en kasse med kurslitteratur i några timmar på stan så är jag rätt slutkörd i axlarna. Nej, nu måste jag stoppa mig själv. När jag startade den här bloggen svor jag en ed för mig själv att jag inte skulle tvinga mina läsare att lyssna till mitt tjat om odiskad disk, såsfläckar, nya shoppinginköp, pluggstress, sömnbrist eller annat som kan tänkas kallas för grå torr vardag.

Så det är bäst att jag håller tyst, och går och lägger mig under månens bleka panna och lutar mitt huvud mot nattens skuldra. Godnatt kära läsare, vilka ni nu än är.