Från mitt fönster

Solen strålade under den föreläsningsfria dagen igår och jag snörde på mig skorna och vandrade iväg till universitetsbiblioteket i hopp om att min förbeställda bok om Mary Bell fanns att hämta. Till min stora glädje hade den kommit, och jag kryssade mellan cyklister, lyktstolpar och barnvagnar med näsan djupt begraven i boken, hade inte tålamod att leta reda på en bänk att slå mig ner på... Varför så intresserad?

 

I somras gick det en serie om Engelska mord som Leif GW Persson var programledare för (man måste ju tycka att han är för skön, snacka om att inte vara tv-förskönad där han går med sin väst, käpp och snusdosa som ständiga resekamrater). I alla fall, Engelska mord hette serien, och bestod av Leif GW som vandrade runt i London med sin käpp och utredde/berättade om gamla beryktade, ibland ouppklarade engelska mord. Ett av de fall han berättade om var Mary Bell, 11-åringen som på 60-talet mördade två 3-åriga pojkar. Det kan tyckas bestialiskt, ett barn som mördar två andra barn. Det förnekar jag inte att det är, men alla sådana fall har en bakgrund, en förklaring. Och det är därför jag intresserar mig så för detta mord och mord i övrigt. Inte för de blodiga detaljerna, den skrämmande situationen eller spänningen. Jag är intresserad av människan, vad som händer i dennas huvud när den begår ett sådant fasansfullt brott. Varför gick det så fel, vad var det som gick sönder däruppe och spårade ur?

Jag tror inte på att det finns onda människor. Jag tror på att deras förutsättningar och omgivning i livet har förgripit sig på dem mentalt och styrt dem åt helt fel håll.

Författaren till Ohörda rop som jag lånade igår, var Gitta Sereny som gick bort för några månader sedan. En fantastisk kvinna som inte skydde att prata med varken nazistiska massmördare, våldtäktsmän eller barnamördare. En kvinna som alltid strävade efter att finna en sanning och i den förståelse.

Jag återkommer till detta ämne när jag har läst ut boken och kommit lite mer till insikt om vad det hela verkligen handlade om.