Tisdag.
Livet leker inte precis. Under min sjukdomstid har läkarna många gånger stuckit nålar i mig. Igår bestämde läkaren sig för att sticka nålen i ögat på mig... det var det värsta hittills, och jag tänker bespara er från de vidriga detaljerna.
Det får bli en liten dikt istället. Av Karin Boye.
Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.
Du ska tacka dina gudar,
om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer
reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,
vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskog
ser med nyfödd syn på allt,
och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar,
när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna
blir ditt enda val.
var är drömmarna nu
Om natten slingrar sig tankarna. De vrider sömnen ur mig. Mörkertimmarna släpar sig fram, jag kämpar med trassliga lakan och trasiga drömmar.
Oron håller om mig, nästan ömt. Ingen är lömskare än den.
Oron håller om mig, nästan ömt. Ingen är lömskare än den.
Till minne av Förintelsen
Jacques och Robert Wisniak föddes i Paris, Jacques 26 Mars 1933, och Robert 18e augusti 1938. De levde på 21 passage Dumas i Paris. De deporterades tillsammans med deras mor, Rose, till Sobibor 25 mars 1943. Ingen överlevde.
Ur Yad Vashems bildarkiv.
En sanning.
Någon gång kommer vi alla att falla och slå bakhuvudet i den hårda verkligheten.
Från och med nu
"Är det bra annars då? Om man försöker se bort från sjukdomen (jag vet att den påverkar allt, men ändå)"
Jag kämpade för att kunna svara på den frågan. Försökte febrilt leta efter en liten vrå av mitt liv som inte totalt överskuggas av sjukdom, en liten ö av ljus som ligger i lä någonstans inom mig... Men den fanns överallt; I mitt studentliv, i mitt kärleksliv, i mitt uteliv, i mitt skrivarliv, i mitt vardagsliv, i mitt nattliv, i mitt musikliv, i mitt vänskapsliv.
Frustrationen svämmade över. Jag är så trött på det hela, så trött att jag bara vill skrika.
Jag är trött på att hitta sjukdomen vart jag än vänder mig, trött på att leva i skuggan av den, trött på att inte kunna styra min kropp och leva. Trött på att vara den alla tycker synd om, trött på att sova oroligt på natten för att jag måste cykla två gånger till stan dagen efter och jag inte vet hur jag ska orka det, trött på att inte orka festa, trött på att inte kunna träffa vänner, trött på att sitta hemma, trött på att vänta, trött på att behöva bli skjutsad av mamma överallt som om jag vore ett litet barn, trött på att gråta, trött på att tappa håret, trött på att vara fånge i mitt eget liv. Trött på att vara trött.
Min blogg håller på att bli en sjukdomsdagbok, ett mörker ingen vill veta av. Jag må sjunka djupare ner i mig själv, till en plats där sjukdomen slukar mig helt och hållet och där demonerna härjar över mitt liv, men jag vill inte dra med er dit ner. Från och med nu kommer ni inte att behöva läsa så mycket om min sjukdom. Vill ni veta hur jag mår, så är det bara att fråga. Jag är så glad att jag har vänner som hör av sig och sveper om mig i sin omtanke, och till dem vill jag rikta ett stort tack. Det är ni som får mig att fortsätta kämpa, och ert stöd är oumbärligt för mig.
Tack.
Timmar i de döendes väntrum
Jag fick en kallelse till onkologiska kliniken och gick dit på onsdagen. Mamma var som vanligt med som moraliskt stöd. Det var den viktigaste undersökningen hittills, jag skulle dricka flytande jod och röntgas och hålla tummarna för att läkarna inte hittade det de letade efter; tumörer. Cancer.
Väntrummet låg i källaren, bortom allt. Det var så vackert. Rummet var öppet och ljust. I hörnet stod ett piano, och längs ena väggen porlade en stor fontän kantad med en djungel av växter. Och jag tänkte: de döendes väntrum. Under jordytan, under verkligheten sitter människor som ska dö, och väntar på sin tur. Nu satt jag där ibland dem. Kände deras blickar, kände min ungdom. Hörde mitt namn ropas upp. Tunga blickar följde mig ut.
Det visade sig att jag inte skulle dricka jod. Istället skulle de injicera ett annat radioaktivt ämne, teknetium. Nålar i huden. Igen, och igen. Varför lyckas de aldrig på första försöket? Smärta.
Ut i väntrummet igen, blödande arm, blickar.
Inkallad igen, ligga under stor summande apparat ett tag, räkna prickarna i taket, svälja oro.
Läkaren lade sina stora händer runt min hals, tryckte och kände, jag kämpade mot kvävningskänslor och bad honom sluta. På datorskärmen var min sköldkörtel, brinnande av färger i lila rött och gult. Inga tumörer funna. En liten sköldkörtel, sa doktorn. Kanske har den krympt? Eller inte utvecklats ordentligt. Nu ska du få din medicin i alla fall, sa han.
Äntligen, äntligen, äntligen medicin. Välsignelse i pillerform.
Inkallad igen, ligga under stor summande apparat ett tag, räkna prickarna i taket, svälja oro.
Läkaren lade sina stora händer runt min hals, tryckte och kände, jag kämpade mot kvävningskänslor och bad honom sluta. På datorskärmen var min sköldkörtel, brinnande av färger i lila rött och gult. Inga tumörer funna. En liten sköldkörtel, sa doktorn. Kanske har den krympt? Eller inte utvecklats ordentligt. Nu ska du få din medicin i alla fall, sa han.
Äntligen, äntligen, äntligen medicin. Välsignelse i pillerform.
De fina inre blödningarna teknetiumsprutan gav mig...
Sjung vackert i skorrande strängar
Timmarna suckar, dagarna går. Jag åldras. Mitt tillstånd av stillastående börjar bli akut, väggarna lutar mörkt och jag blundar för att stänga ute min destruktivitet.
Jag ägnar mig åt mina kärlekar; musik och böcker. Vid randen av ingentinget kommer de att vara allt jag har kvar. En smak av toner, en doft av ord.
Böckerna är ju det bästa jag har, sa mormor och ändå gav hon mig den. Den vackra, vackra boken med sin inre tyngd och halvfranska pärmar. Morfars bok. Morfars och min, numera. De finaste sakerna går i arv, det är värdefullt. Sådant som har älskats, som ges speciellt till någon man vet kan uppskatta det.
Jag har ärvt tre saker i mitt liv: ett gulddroppe-halsband från min farmor. En kristallvas från morfars syster. Och nu denna bok, Svensk Dikt. Det bästa man kan få i julklapp.
Tack fina lilla mormor. En dikt ur:
En kärleksvisa - Gustaf Fröding
Jag köpte min kärlek för pengar
för mig fanns ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar
sjung vackert om kärlek ändå
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
Jag har ärvt tre saker i mitt liv: ett gulddroppe-halsband från min farmor. En kristallvas från morfars syster. Och nu denna bok, Svensk Dikt. Det bästa man kan få i julklapp.
Tack fina lilla mormor. En dikt ur:
En kärleksvisa - Gustaf Fröding
Jag köpte min kärlek för pengar
för mig fanns ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar
sjung vackert om kärlek ändå
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
