Föreställning.
Allt jag vill göra nu är att sitta på en bänk i höstsolen och titta på människor som går förbi. Sitta där lugnt och stilla och känna att jag har råd att göra det, dvs att jag har tid till det. Det skulle få mig att må bättre, det är jag säker på.
Jag brukar se på människors ansikten när de går förbi, särskilt de äldres, försöker göra mig en bild av hur de såg ut när de var i min ålder. Ibland är det lätt. Man kan verkligen föreställa sig hur somliga av dem har sett ut på det där gamla klassfotot, eller den där midsommardagen framför barndomsstugan... andra är svåra. För vissa tanter är så tantiga att man inte kan föreställa sig att de någonsin varit något annat än tanter. Och vissa gubbar är ohjälpligt gubbiga. Att föreställa sig dem är en riktig utmaning.
Men jag vill ha en sådan utmaning nu. Det känns som en utmaning som jag skulle klara av. Jag orkar inte ta itu med så mycket, men att sitta på en bänk och pussla ihop ansikten – det är något jag gärna skulle göra. Men tentapluggandet väntar. Jag tror att det kommer att gå bra... jag hoppas det.
I miss you most of all my darling when autumn leaves start to fall
oktober
Och hösten faller, faller över mig. Jag vandrar bland löven, söker en glänta jag inte kan finna. Snubblar, och snubblar än en gång. Återfår balansen ett ögonblick, men inom mig finns något som inte slutar vackla. Jag sjunker mödosamt ner på en sten, den är kall och hård som min insikt. Vetskapen om att jag är sjuk sticker i min hud som blodprovsnålar. Jag är bortom kontroll, vilsen, yr. Och ingen glänta syns till.
En tid för två, en tid för en.
Man vet aldrig vad livet har att bjuda en. En dag kanske det bestämmer sig för att ge, och lägger något fint och underbart i ens evigt utsträckta händer (för man hoppas ju alltid att givandets stund ska komma).
För några månader sedan lades också något i mina händer, något som jag fick hålla om och lära känna, något som gjorde mig gladare än jag varit på länge. Något som jag lärde mig kalla mitt.
Men det livet en gång gav, kan livet lika väl ta tillbaka igen. Den stunden är kommen. Det som var mitt är inte längre mitt. För att livet tog tillbaka det som det en gång gav, för att man aldrig kan sluta händerna tillräckligt hårt om det man en gång fick. När livet vill slita det ur händerna på en, då kan man inget göra. Och höstregnet ruskar träden utanför mitt fönster, och jag tänker på hur du stängde dörren bakom mig för sista gången.
Det känns så tomt i mina händer...
Is there anybody out there?
Inte ett ljud hörs i huset.
Så tyst, så stilla.
Höstmörkret trycker sin nattsvarta kropp mot
fönsterrutorna, det isar inombords.
Hon sätter på radion, bara för att
få höra några levande röster.
Tystnaden gömmer sig förskräckt
under bordet när rummet fylls av livliga skrattröster,
men ensamheten lägger ömt armen om henne, viskar
att det inte tjänar någonting till – hon är ännu
ensam,
utlämnad åt höstmörkret.
Och det blir återigen tyst.
En lördag och en söndag
Helgen var underbar, och jag behövde verkligen en underbar helg. En sådan helg som börjar med brunch med gamla kära vänner (som jag har saknat massor), och därefter en galet rolig spexkickoff-helg (som jag inte har många bilder från...) Det finns mycket att vara glad för ändå.
