En tid för två, en tid för en.
Man vet aldrig vad livet har att bjuda en. En dag kanske det bestämmer sig för att ge, och lägger något fint och underbart i ens evigt utsträckta händer (för man hoppas ju alltid att givandets stund ska komma).
För några månader sedan lades också något i mina händer, något som jag fick hålla om och lära känna, något som gjorde mig gladare än jag varit på länge. Något som jag lärde mig kalla mitt.
Men det livet en gång gav, kan livet lika väl ta tillbaka igen. Den stunden är kommen. Det som var mitt är inte längre mitt. För att livet tog tillbaka det som det en gång gav, för att man aldrig kan sluta händerna tillräckligt hårt om det man en gång fick. När livet vill slita det ur händerna på en, då kan man inget göra. Och höstregnet ruskar träden utanför mitt fönster, och jag tänker på hur du stängde dörren bakom mig för sista gången.
Det känns så tomt i mina händer...
Kommentarer
Trackback
