Från mitt fönster

Jag lyssnade lite förstrött på dagens sommarpratare, Pär Johansson, när han sa något som fick mig att stanna upp i en rörelse och skärpa hörseln. Han pratade om sitt arbete med utveckligsstörda och huruvida han är nöjd med det han gör och vad han gjort av sitt liv. Jag citerar:

Jag bestämde mig för att jag inte ville bli en bitter martyr som efter 20 år skulle säga att "jag fick aldrig chansen" För jag tycker vi lever i världens bästa land. Det faller inte bomber på oss, vi kan äta oss mätta. Vi har alternativ. Tar man inte chansen att bo i Sverige, då får man fasiken skylla sig själv.

Och jag insåg att han hade rätt. Det var så bra sagt. Vi bor i ett land som för många är ett drömland. Ett idealland. Vi har förutsättningarna till en bra chans, ett bra liv. Det är vår plikt att ta vara på det, att leva ut livet till fullo och komma någon vart. För vi ska leva för dem som aldrig någonsin kommer få den chansen. Att slarva bort den vore ett hån mot dem.

Mamma påstår att jag har bollsinne. Kanske ligger det något i det, jag är ju trots allt inte helt hopplös. Men varje gång mamma säger det, vandrar mina tankar tillbaka till en idrottslektion i 8an, då handboll var på schemat.
Tänk er det klassiska scenariot när 19 elever halvhjärtat jagar runt efter en röd boll, som kastas runt över deras huvuden av klassens "äkta" handbollsspelare (de med blodigt allvar). I mitt likgiltiga handbollstillstånd hade jag av någon anledning hamnat framför motståndarens mål, när bollen plötsligt kom susande, och jag fångade upp den i min famn. Alla klasskamrater var långt bakom mig. Det tomma målet tornade upp sig framför mig, som en stor öppen käft. Bollen i min famn gjorde sig påmind och plötsligt vaknade hjälteinstinkten i mig och jag började springa mot målet. När jag tänker tillbaka på det ser jag allt som i slow motion, gärna med lite actionmusik i bakgrunden. Inuti mig vrålade triumfen när jag hoppade och satte ett solklart mål.
Glädjen varade dock inte länge. Till min förlägenhet upptäckte jag att jag i mitt förvirrade hjältetillstånd hade glömt att man måste studsa bollen när man springer med den, inte stuva in den under armen och kuta, som jag hade gjort. Därefter är mitt bollsinne ganska ifrågasatt (av mig själv) och jag slutade helt enkelt bry mig. Sport är inget för mig, så är det bara. Men haha, nog kan jag skratta åt det där, och det gjorde jag då också. Folk fick sig i alla fall ett gott skratt!

Jag hade nästan somnat när jag kom på vad jag hade glömt. Jag satte mig upp i sängen, sparkade av mig täcket. Det var ännu inte mörkt ute, och jag rusade ut i min rosa-randiga pyjamas. Vad hade jag glömt? Jo, att plocka sju sorters blommor. Jag minns att jag fuskade lite. Mamma sa att det var okej, hon sa att två likadana blommor fick räknas som två sorter när det var över läggdags och plockaren egentligen skulle sova. Sen fick jag skynda mig i säng. Jag somnade gott, men mindes inte vem jag drömt om.
Det här var cirka 12 år sen. I år plockar jag inga blommor. Sist jag gjorde det drömde jag om en som för tillfället var lämpligast för mig att gifta mig med - min dåvarande pojkvän. Han är nu ute ur mitt liv, och jag inser hur fånigt det är att lita på blommor. Jag vill inte riskera att drömma om honom igen, det hade varit så ironiskt.

I min familj älskar vi böcker. Vi har 42 fyllda bokhyllor, jag har räknat dem. Två av dessa är mina, och står på mitt rum. Böcker är något av det bästa som finns. Någon bättre verklighetsflykt finns inte, och alla människor behöver fly från sin vardag av och till.
När jag går in i någon jämnårigs rum tittar jag alltid efter 1. Om personen har några böcker 2. Hur många böcker personen har 3. Vilka böcker personen har (Det säger ju något om dem, eller hur?)
Inte i någon jämnårigs rum har jag sett två bokhyllor fyllda med böcker. Om det finns en fylld bokhylla, så är den mestadels ockuperad av icke bokaktiga föremål. Jag säger inte att jag nedvärderar, jag säger inte heller att jag anser mig vara bättre för att jag har två bokhyllor fyllda med böcker. Nej, jag tycker bara det är sorgligt, denna brist på böcker. Jag hoppas bara att människor i min ålder läser mer än det verkar.

Nu sitter jag i min fåtölj bredvid min ena bokhylla. Jag sitter här sällan, men när jag gör det tittar jag på mina böcker, studerar deras pärmar, drar ut en och läser lite i den... En del av dem är gamla. Gamla som i att man måste sprätta upp sidorna för att kunna läsa dem... Jag vet inte riktigt var jag har dem ifrån. Flera är sådana som mamma vill att jag ska läsa.
Många böcker har med andra världskriget att göra, 26 stycken när jag räknar efter...
Många älskar jag, eller så har jag älskat dem när jag var yngre och kan nu inte förmå mig till att ställa undan dem.
Men det jag älskar mest med mina böcker, är inte vad som finns mellan deras pärmar. Nej det är alla minnen jag har med dem. Vilket tillfälle jag fick dem, var jag befann mig när jag läste dem första gången, vad som hände i mitt liv just då, ja jag minns sådant. Mestadels.
Som Molnfri Bombnatt av Vibeke Olsson. Jag fick den på min födelsedag för något år sedan, och min kusin började gapskratta när jag hade fått av pappret, för precis innan hade hon sagt: "Det är säkert en krigsbok, jag slår vad!!" (Hon tyckte det skulle vara typiskt mig att önska mig en sådan bok. Och ja, hon hade ju rätt!)
Lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder, läste mamma alltid för mig när jag var liten och skulle sova.
Bilbo av J.R.R Tolkien. Sist jag läste den var jag lyckligt kär.
Kärlek & Uppror, antologi av Anna Artén och Siv Widerberg. Den fick jag av min hemska lärare när jag slutade 6an. "Den kommer ni ha med er och ha nytta av hela livet". Hur rätt hade hon inte, vilken nytta har jag inte haft av den bara tills nu? Tack vare den boken började jag skriva själv.
Åh jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, ta bok för bok... Men det ska ni få slippa. Jag avslutar med ett citat av Marcus Tullius Cicero (106 f.Kr - 43 f.Kr)
"Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ."

Jag trodde aldrig på nattpuman under sängen. Jag tillät aldrig min fantasi att springa så långt. Men ändå var jag snabb som en vessla vid läggdags, så snabb att inga käftar fick tag om mina vrister, inga klor hann rispa mina fötter. Bara ifall att. Man kunde ju inte veta.
Att vara liten var att vara rädd. Men att vara liten var också att få vara rädd. Och fanns där rädsla fanns där alltid tröst. Alltid fanns en famn att krypa upp i, en hand att hålla. En lugnande röst som blåste bort allt skrämmande.
Hela världen var en enda skräckhistoria, hela livet var en vandring i ett spökhus.
Att vakna på natten var det läskigaste som fanns. Då härjade mörkret, det hade mördat alla färger, slukat alla mina ägodelar. Då klättrade demonerna på väggarna och mardrömmarna lurade i alla hörn. Hela själen skrek av skräck, och jag visste att det bara fanns en räddning. Vägen till mammas och pappa sovrum var alltid lång. Då förvandlades de välbekanta rummen till en svindlande labyrint och nattpumor väntade under varje stol. Och sedan lättnaden. Att krypa ner mellan varma lakan, mellan två andandes kroppar. Mammas hand på min arm och jag somnade direkt i tryggheten.
Men nu. Vem blåser bort rädslan, nu när man är stor? Vågar man vara rädd, nu när man inte längre är barn? Vad har man egentligen att frukta nu? Finns det ens något att frukta!
Men rädsla överlever alla åldrar, den finns inte mindre för att det inte längre finns en trygg föräldrasäng att krypa upp i. Den finns lika mycket som förr, men tryggheten ska man stå för själv. Och när demonerna väcker en på natten, ska man vända sig på andra sidan och somna om.

Nej, jag trodde aldrig på nattpuman under sängen, inte egentligen. Nu hör jag käftarna smälla ihop och klorna rispa i natten.

Vissa låtar är så vackra att man inte vet var man ska ta vägen. Man klamrar sig fast vid musiken, och tonerna flödar rakt in i en. Dessa låtarna är aldrig tillräckligt långa, de glider alldeles för snabbt undan, som vatten mellan fingrarna. Så jag spelar dem om och om igen. För vissa låtar tål att spelas om och om igen, och blir faktiskt vackrare för varje gång.
En sådan låt är Nu har jag fått den jag vill ha
För er som har spotify, lyssna!:

Orphei Drangar – Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha - Arr. R. Sund

Och varför är denna låt så vacker? Jo, först och främst texten, eller snarare dikten. Den rör något i mig... Så vacker och ljus, men ändå sorglig... "Tystnaden smyger som en katt, genom rummet och där ute är luften redan blå"
Och så är det något med manskör som får det att krypa i kroppen på mig. Det är något jag har vuxit upp med, och alltid har haft runt mig. Jag skulle vilja vara kille bara för att få sjunga i manskör...
Som sagt, lyssna gärna

Jag känner mig på somrigt humör, så idag får ni en somrig bild. :)

Jag avskyr verkligen när folk frågar mig: Vad såg du egentligen i honom?
Tre pojkvänner har jag haft, tre killar som lämnat olika djupa spår i mig. Tre förhållanden som alla haft gott och ont i sig. De har alla intagit ex-positionen, de tillhör alla något som en gång var, och har alla tre en gång spelat en stor roll i mitt liv. När jag så får frågan, den enligt mig fräcka och otrevliga: Vad såg du i honom egentligen? så blir jag alltid irriterad. Det innebär att jag måste gå tillbaka i minnet till en period då jag var nyförälskad och dels återuppleva något jag kanske inte vill tänka på, dels ifrågasätta känslorna jag hade då, analysera och kategorisera dem. Jag måste försvara både mig själv och killen jag var ihop med. Det är så nedvärderande! Vad såg du i honom är en så kritisk fråga, en fråga med avsmak, och jag tycker faktiskt personen som frågar, oavsett vem det är, inte har och med det att göra.
Sedan blir jag alltid lite ledsen när någon ställer en sådan fråga, för jag tyckte verkligen om de här killarna, och vad jag upplevde med dem är något som jag bär inom mig. Min "dåliga" smak, som frågan antyder att jag har, har trots allt (hör och häpna) gett mig mycket fint som jag inte skulle vilja välja bort.
Så tänk dig lite för, innan du ställer en sådan här fråga. Jag tror det är fler än jag som skulle ta illa upp.

Ingen är perfekt. Men det finns ändå ideal, en strävan efter perfektion. Många strävar efter att bli perfekta. Och med det menar jag inte att det är sammanställt med strävan efter att bli perfekt (ingen är ju som sagt det) - folk strävar snarare efter att bli så perfekta som dom kan bli. Och det är väl på flera sätt nyttigt. Den strävan håller många hälsomedvetna, måna om sitt beteende och annat. Men det är också nyttigt att det finns en strävan i sig. Och det får mig att tänka på något annat; Tänk om man inte hade något att sträva efter? Tänk om man inte hade några drömmar, inte ens en liten en? Eller stor, för den delen. Man har ju ända sen man var liten haft någon slags livsbild, av hur ens liv skulle bli. Jag tror inte min har förändrats mycket. Jag hade ungefär samma drömmar då som jag har nu.

Jag minns en uppsats vi skrev i femman. Vi skulle skriva om våra liv baklänges. Börja från när man har en fot i graven, till när man sprang på barnsben. Det var egentligen en enorm uppgift, vilket vår lärare knappast hade räknat med. Men vi tog den alla på största allvar, det handlade ju trots allt om våra liv, och vi ville ha dem perfekta. Mellanstadiet var ju en enda tävling om vem som var bättre än den andre och varför. Man jämförde sig helt enkelt.

Jag minns inte så mycket vad jag skrev. Att jag skulle gifta mig lyckligt med en som hette Peter och som gillade samma saker som jag, och få två flickor med honom som skulle heta Linnea och Anneli. Och så skulle jag skriva en bok om choklad. Den där boken är nog det enda jag kan tänka mig att göra i framtiden. Men den där Peter, och de där Anneli och Linnea, (som jag verkligen verkligen inte kan tänka mig att döpa mina barn till nu) vill jag inte ha. Ärligt talat, så äckligt perfekt skulle jag aldrig vilja ha det! En snobbig Peter som inte har någon fri vilja, utan gillar allt jag gillar, och två präktiga barn som heter samma sak om man kastar om bokstäverna i deras namn lite.
Jag skrev för några inlägg sen att det är tur att man inte får allt man vill ha för stunden, och jag är uppriktigt sagt glad att den 11-åriga Ida inte fick välja mitt liv åt mig.
Men när jag skriver att jag inte tror min livsbild har förändrats så mycket sen dess, så menar jag att huvudkonceptet fortfarande består. Jag drömmer fortfarande om att bli lyckligt gift och skaffa familj. Det är min strävan, eller åtminstone en av dem. Och jag är glad att jag har den. Den känns inte omöjlig att uppnå, och det känns som att det ligger någon form av mening i att uppnå den. Mening som i Meningen med livet.

De som opererar sig för att få stora bröst fattar verkligen inte vad de ger sig in på. Jag har idag spenderat 500 spänn på en bh, det går i princip inte att få billigare om jag ska ha rätt storlek. Att vara smal och ha stor byst är inte speciellt välkomnat i Sverige, av utbudet att döma.
Spenderade en timme i ett provrum på Twilfit, och den ytterst hjälpsamma expediteten hävdade att stor byst är en gudagåva. Till en början. När jag slutligen, efter att ha provat hela deras sortiment i min storlekskategori och hittat EN bh som passade, frågade hon medlidande hur jag mådde. Det var bara att le trött mot henne, och sedan tacka för hjälpen. På vägen ut kunde jag dock inte låta bli att tänka mordiska tankar om bh:ar och allt vad de heter.
Ni som har t ex 75 B i storlek och klagar på att det är jobbigt att köpa bh, testa 70 F och inse hur bra ni har det!!

Vet inte huruvida jag har lagt ut mitt lilla framträdande här, men här kommer en väldigt fin och ärlig sång som jag vill dela med mig av!
Instrumentet är ukulele.
Ja jag spelar själv.
Ja det är jag som sjunger.
:)


http://www.youtube.com/watch?v=00fSsVMAqlc

Jag trodde jag bar på tunga stenar, men idag insåg jag att det bara varit en inbillning. Jag har inga bördor, inga alls! Jag har lurat mig själv, jag har trott på något som inte var sant, men nu kan jag glatt meddela att jag idag kommit till insikt. Äntligen kan jag lägga det gamla åt sidan, låta det driva iväg till mina förflutna marker.  Äntligen kan jag öppna mig för nya möjligheter. Jag är så glad, så lättad! Så stolt över mig själv!
Nu kan allt hända.

Djupt böjda står syrenerna efter det långa hårda regnet. Men de doftar än mer underbart än innan regnet föll!

Hon känner ruset stiga inom sig. Som om tankarna svajade till. Två glas vin har hon druckit, och nu känner hon alkoholen långsamt ta över styrspakarna. En varm känsla fyller henne, alla bekymmer rinner av henne. Hon ler lite för sig själv, fyller på sitt glas. Åh vad allt känns lätt nu, och så roligt allting är... !

 

Hon vinglar till, ojojojsan...! Någon fångar upp henne, det är alltid någon som fångar upp henne. Överallt finns killar med händerna utsträckta, redo att fånga och omfamna och... Ja så går det ju alltid till. Först skratt och fniss och oj så det kan gå, och med ens får de allvar och hunger i blicken, en hunger som hon inte kan kontrollera, de gör allt för att mätta den, och de vill att hon ska mätta den... Men nej, hon är trött på det där. Inte nu! Har inte lust! Hon sliter sig och trippar så iväg, vinglar nästan inte alls. Och där står vinflaskan, ännu inte tömd, tänk vilken tur man kan ha!

 

Hon är snyggast på festen, hon är i centrum och hon n j u t e r. Ingenting hon gör är fel, allt hon gör är roligt, hennes skratt klingar över hela festen. Killarna kittlar henne, och hon tjuter fast hon inte alls är kittlig egentligen, och vinflaskan är tom men överallt sträcks ölburkar fram mot henne, en klunk här, en klunk där... Himlen snurrar och gräset är grönskande grönigt grönt och alla är så snälla och roliga och snygga! Hon älskar allt och alla, hon kysser marken, hon kysser luften, hon kysser killen som drar ner henne i knät, hon kysser killen som drar upp henne ur knät, hon kysser... eller är det tvärtom? Tvärtom måste det vara, jaja klart det är tvärtom, de är deras hunger, hon mättar bara... En kille lyfter upp henne, och hon skriker, skrattar, och wiiiaah...!

 

Hon sätter nyckeln med viss möda i låset, hon kan gå någorlunda rakt, in på rummet, lägger sig på sängen och blickar mot taket, lyssnar på ruset i sitt huvud, det svaga dunkandet. Samma gamla visa. Samma gamla ensamhet att återvända till.

Jag är sorglig, tänker hon innan hon somnar.

Nio dagar kvar. Jag har nog aldrig längtat så mycket till en skolavslutning. Inte för att jag har så mycket att se fram emot då, utan för att jag äntligen kommer få slippa. Andra ring har nog varit det värsta året i mitt liv. Fast å andra sidan, 9an var en enda lång mardröm så de två åren tävlar väl om förstaplatsen.
Inte för att jag inte har lärt mig mycket i år. Jag har lärt mig massor. Jag har lärt mig att ensam visst inte är stark, ensam är svag, så svag...
Jag har lärt mig att det man tar som mest för givet, kan trampa sönder en och gå. Jag har lärt mig vad falskhet är, vad som döljer sig bakom påklistrade leenden. Jag har lärt känna det som vandrat bakom min rygg, hur ont ord kan göra. Er kyla blev min bitterhet.

Det här året är jag förloraren. Jag har förlorat mycket av det jag en gång satte högst värde på i mitt liv, och det finns inga ljusa utsikter till att jag kan vinna tillbaka det.

Jag har lärt mig vad tacksamhet är, för jag har tvingats inse hur tacksam jag är för det jag har kvar. Jag har lärt mig att ta hand om det jag har kärt, jag har lärt känna rädslan för att förlora också det.

Ja, mycket har tagits ifrån mig, men jag har också fått något. En vän, en klippa jag inte ens kan sätta värde på. Som velat röra vid mig då jag varit som trasigast och mest motbjudande. Som velat veta av mig när resten vände ryggen åt mig. Som stått ut med min sorg och förtvivlan. Som hjälpt mig att orka överleva.
Du lärde mig vad riktig vänskap är. Tack.