Strö över lite socker.
Tid för att tänka, men helst inte. Vill inte ha de där tysta timmarna, då tankarna slingrar sig runt bröstkorgen och orosmörkret hotar. Jag sätter på radion, det dödar tystnaden, och så bakar jag, det dödar tankarna... Socker, mjöl och smör, vispa och knåda för att inte förstöras. Baka för att glömma, baka för att hålla tankarna på avstånd, åtminstone för en stund.
Jag har bakat mycket idag.
Jag har bakat mycket idag.
...
Days like this, I don't know what to do with myself
All day, and all night
I wander the halls along the walls and under my breath
I say to myself
I need fuel to take flight...
And there's too much going on
But it's calm under the waves, in the blue of my oblivion
Under the waves in the blue of my oblivion
Freedom is coming
Kollade på gamla gamla bilder och hittade en fin här. På två gamla gamla vänner.
Dagarna smälter in i varandra. Tiden går, snön är borta. Om plusgraderna håller i sig till fredag är det metereologiskt sett vår.
Och i morgon börjar spexet igen. Det ska bli skönt att fylla livet med mening, glädje och lycka.
Igår träffade jag en läkare som hade samma sjukdom som jag. Det var en skön känsla, nästan befriande. Här fanns en som verkligen förstod vad jag går igenom, och som var ett levande exempel på hur bra man kan leva med sjukdomen. Hon fick det hela att verka så enkelt, och jag insåg att när jag mår bra igen, när jag får rätt dos medicin och är tillbaks på benen – då kan inget hindra mig. Då blir jag fri från mina bojor och kan gå vart jag vill.
Igår träffade jag en läkare som hade samma sjukdom som jag. Det var en skön känsla, nästan befriande. Här fanns en som verkligen förstod vad jag går igenom, och som var ett levande exempel på hur bra man kan leva med sjukdomen. Hon fick det hela att verka så enkelt, och jag insåg att när jag mår bra igen, när jag får rätt dos medicin och är tillbaks på benen – då kan inget hindra mig. Då blir jag fri från mina bojor och kan gå vart jag vill.
Ung natt
Hon sitter på bardiskens ena hörn, svagt dinglandes med de långa benen. Hon är vacker ikväll, en fröjd för ögat, kan man tycka. Musiken dunkar i discomörkret, människor rör sig, somliga tätt mot varandra. Huvudet dunkar också, trots en enda burk öl. Kanske är det en insikt som dunkar, en insikt om att hon är osynlig, att ingen har sett henne ikväll. Hon som känt sig så vacker, när kvällen ännu var ung.
I skuggornas dunkel driver en beundrare runt. Han öppnar ännu en burk öl, liksom för att ha något att göra. Hon betraktar honom på avstånd, suckar svagt. För henne är han bara en vän som hon riskerar att förlora. Tidigare på kvällen har hon nekat honom. Nu finns ingen.
Snön kontrasterar natten. Hon lämnar festen vid midnatt, som Askungen, fast ändå inte. Skoskavsskorna sitter fortfarande på hennes fötter, och ingen prins följer efter henne. Ingen märker när hon går.
Hemma innanför dörren kliver hon ur skorna, kliver ur sin kvinnlighet. Hon blir en liten flicka igen, med tårar som strömmar ner i kudden.
Snön kontrasterar natten. Hon lämnar festen vid midnatt, som Askungen, fast ändå inte. Skoskavsskorna sitter fortfarande på hennes fötter, och ingen prins följer efter henne. Ingen märker när hon går.
Hemma innanför dörren kliver hon ur skorna, kliver ur sin kvinnlighet. Hon blir en liten flicka igen, med tårar som strömmar ner i kudden.
Idag är jag glad.
Äntligen en god nyhet. Betygssättningen av min universitetetsdebut har kommit:
Och så fick jag det här på posten:
Förlåt att jag bryter lite mot jantelagen, men jag är glad. :)
Cecile
Jag snubblade av en slump över ett antal teckningar som Jean-Pierre Gibrat gjort. Efter lite research kom jag fram till att bilderna är från ett seriealbum som utspelar sig i Frankrike under andra världskriget, och att kvinnan på bilderna kallas Cecile. Jag kan inte låta bli att dela med mig av några av teckningarna här. Tänk att kunna rita sådan skönhet.
