Från mitt fönster

 

Det är något särskilt med spårvagnar. På något sätt trodde jag att skräcken i pappas ansikte hade ett samband med att de inte släppte fram spårvagnarna. 

"Sieg heil! Sieg heil!" skanderade de bruna därnere på gatan, hundratals, tusentals i bruna uniformer. 

"Det kan inte vara länge", sade mamma medan hon dukade frukostbordet.

Jag minns de blommiga kopparna och den emaljerade skålen där mamma brukade servera äggröran. Surt bröd och vitt bröd, ibland fanns det också svenskt knäckebröd och svensk sillinläggning. Den stora blå kaffepannan som min far brukade servera ur. Över den blå kaffekannan satt kaffevärmaren, den vadderade mössan sydd av färggranna lappar. På bordet stod också burkar med mammas marmelader, hallon och körsbär, plommon, aprikos. Smör fanns där också, gult smör skuret i skivor. Salami och skinka, ättiksgurka och saltgurka.

(...) Minnesbilderna och lukterna har etsat sig fast. De följde mig under hungeråren 1943-47 dag som natt. De var i maskopi med den hungrande kroppen, fettbristen frammanade minnet av smör, vitaminbristen frammanade frukter och grönsaker. Hur man kunde gå upp mitt i natten, försöka döva hungersmärtorna med lite vatten, vanka av och an och tänka på smör.

(---) När jag strax skulle fylla elva år hade jag ingen aning om att man kunde längta efter smör. Jag kände rädslan kring min far som en ny lukt i rummet.

"Det kan inte vara länge", upprepade min mor. 

(...) Hur flyr jag inte i mina tankar från denna morgon 1933? Jag närmar mig den där morgonen, det kalla golvet under fötterna, skräcken som pappa utstrålade, mamma sysslade med frukosten och med kaminen, heil-ropen på gatan. Jag flyr till funderingar över järnvägsstationer och till minnet av mat. Jag flyr från den där morgonen 1933, därför att jag nu vet vad som låg framför mig. Som ett smärtande sår ligger den där, den där morgonen, och jag slingrar mig runt den.

 

 

Ur Molnfri Bombnatt av Vibeke Olsson, s 15-17

Jag fattar inte att jag inte har låtit mitt hår växa ut tidigare. Such improvement. Kollade förresten lite på gamla bilder och det känns verkligen som att det har gått ljusår sedan dess, fastän det bara är ett år sedan. Antagligen för att jag var så sjuk då och att jag har gått den långa vägen från sjukdom till välmående. Det tog sin tid, men nu är jag här. 

Ni ska få se två bilder i jämförelse. Den första är tagen på nyårsafton för ett år sedan, den andra är tagen på nyårsafton nu. Det är så mycket som har förändrats. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Snön ligger åter som ett tjockt glittertäcke utanför, och det drar ihop sig för terminstart. Det blir en kurs i kriminologi och en psykologikurs i stresshantering i vår. Mamma har in i det sista försökt övertala mig att ta de sista poängen i historia som jag inte klarade av att ta förra året pga min sjukdom. Men jag vill inte ha med historiska institutionen att göra mer. Mina dåliga erfarenheter har dessutom gått som ett dåligt rykte till andra institutioner i Lund nu. Några språkstudenter berättade för pappa igår om de hemska opponeringarna på historiska. Om hur opponenterna hade "kastat sig som vargar" över den som skrivit uppsatsen tills denna hade brutit ihop totalt, och att läraren uppenbarligen inte hade någon kontroll över situationen. En sådan situation i våras hade lett till repressalier i höst och historiska institutionen hade fått omorganisera systemet, berättade studenterna för pappa. Pappa sa dock inte något om att det förmodligen rörde sig om hans egen dotter. Själv känner jag det som att jag äntligen får lite upprättelse. Och det är givetvis skönt att tänka att kommande historiastudenter förhoppningsvis slipper gå igenom samma som jag gjorde. Jag hoppas i alla fall att detta kan leda till förbättringar, även om jag fick betala ett högt pris för att bidra till det. Jag kan i alla fall inte rekommendera någon att läsa på historiska institutionen i Lund, håll er borta därifrån. 

Som några av er kanske vet så var förra årets nyårslöfte att utveckla mina tantegenskaper. Jag var redan på god väg; bakade som en dåre, både bröd och kakor, gjorde egen sylt och pressgurka, löste DNs korsord varje fredag, virkade och skrev skrivstil när jag skrev. Glasögon ägde jag två par. Det fattades bara en kunskap: att sticka. Hela året letade jag, om än något passivt, efter en stickmästare som kunde lära mig hur man hanterar två stickor och en rulle garn. Jag ville helst inte vända mig till herr Internet, eftersom mina tantiga egenskaper förbjöd mig detta eftersom en tant aldrig skulle ha vänt sig till Internet om hon behövde hjälp med en stickning. Dagarna innan julafton fann jag äntligen en som var villig att hjälpa mig. Hon försåg mig med rundstickor och kunskap och snart var jag igång. På årets sista dag hade jag nått så här långt: