Från mitt fönster

Jag tror att ilska är den mest förgörande känslan. Den stannar kvar länge, och skaver. Den gör illa. Den kan slå kil mellan de närmaste vänner och skapa sprickor som aldrig helas.

Men ilskan behövs, det är bara den som kan komma en till undsättning när man är utsatt, och vara en sköld mot slagen, ett vapen att hugga tillbaka med. 

Förgörande i sin existens är den, men också i syfte att försvara och bevara.

 

 

 

 

(Jag tror också på förlåtelse för den som söker den, driven av ånger och inte av moraliska pliktkänslor – inte i syfte att gottgöra sitt skavande dåliga samvete, utan i syfte att läka den person man sårat.) 

Solen strålade under den föreläsningsfria dagen igår och jag snörde på mig skorna och vandrade iväg till universitetsbiblioteket i hopp om att min förbeställda bok om Mary Bell fanns att hämta. Till min stora glädje hade den kommit, och jag kryssade mellan cyklister, lyktstolpar och barnvagnar med näsan djupt begraven i boken, hade inte tålamod att leta reda på en bänk att slå mig ner på... Varför så intresserad?

 

I somras gick det en serie om Engelska mord som Leif GW Persson var programledare för (man måste ju tycka att han är för skön, snacka om att inte vara tv-förskönad där han går med sin väst, käpp och snusdosa som ständiga resekamrater). I alla fall, Engelska mord hette serien, och bestod av Leif GW som vandrade runt i London med sin käpp och utredde/berättade om gamla beryktade, ibland ouppklarade engelska mord. Ett av de fall han berättade om var Mary Bell, 11-åringen som på 60-talet mördade två 3-åriga pojkar. Det kan tyckas bestialiskt, ett barn som mördar två andra barn. Det förnekar jag inte att det är, men alla sådana fall har en bakgrund, en förklaring. Och det är därför jag intresserar mig så för detta mord och mord i övrigt. Inte för de blodiga detaljerna, den skrämmande situationen eller spänningen. Jag är intresserad av människan, vad som händer i dennas huvud när den begår ett sådant fasansfullt brott. Varför gick det så fel, vad var det som gick sönder däruppe och spårade ur?

Jag tror inte på att det finns onda människor. Jag tror på att deras förutsättningar och omgivning i livet har förgripit sig på dem mentalt och styrt dem åt helt fel håll.

Författaren till Ohörda rop som jag lånade igår, var Gitta Sereny som gick bort för några månader sedan. En fantastisk kvinna som inte skydde att prata med varken nazistiska massmördare, våldtäktsmän eller barnamördare. En kvinna som alltid strävade efter att finna en sanning och i den förståelse.

Jag återkommer till detta ämne när jag har läst ut boken och kommit lite mer till insikt om vad det hela verkligen handlade om.

Efter att ha varit borta från Lund i nästan 2 ½ månad kan jag konstatera att hemlängtan är något alldeles förfärligt. Inte nog med att den tvingar en till att vara ytterst frånvarande på den plats man faktiskt befinner sig, och att ägna all ens vakna tid till att drömma om att få komma hem (vilket pinar ens omgivning i högsta grad), man ska också plågas över att befinna sig långt hemifrån och veta om att det kommer dröja x antal dagar och veckor innan man får komma hem. 

Inte desto mindre är en sådan hemlängtan inte märklig att förstå sig på, eftersom det är Lund som är föremålet för längtan. Ja, jag hör hur det låter, min stad är bäst, bättre än alla andras - men låt mig förklara närmre. Jag har, under dessa månader av bortavarande passat på att titta förbi och besöka andra städer. Städer som är "konkurrenter" till mitt kära Lund. Däribland Uppsala och Umeå. Det var en snabb titt, och jag vet att det inte borde få styra min uppfattning om hur det faktiskt är att bo i de städerna. Men första intrycket spelar ju ändå stor roll, och jag måste säga att Lund, om jag nu hade sett det för första gången och inte vuxit upp här, helt klart ger det mysigaste intrycket. De små husen, de gamla tidig-medeltidsbyggnaderna, klätterrosorna och gatustenarna, studenterna och torgen... Det är verkligen, onekligen det mest charmerande intrycket man kan få. Tycker jag. Tycker jag. Tycker jag (viktigt att påpeka, så att ingen blir sur :)

I alla fall... jag längtade hem väldigt mycket till min lilla stad. Känslan av att stiga av flygbussen och sätta fötterna på de välbekanta trottoarerna var fantastisk. Genast överväldigades jag av en sådan igenkännande trygghet, hem. Och jag såg husens skönhet, omgavs av den lundensiska dialekten och tyckte mig faktiskt kunna känna en karaktäristisk doft av staden.
Många flyttar härifrån. Så många att jag knappt har några vänner från "den gamla goda tiden" kvar. Och jag kan förstå dem (jag vill också testa att bo någon annanstans). Staden är så minnesmärkt. Snart är varje vrå uppfyllt av ett minne: där ramlade jag med cykeln när jag var 10, där fick jag min första kyss, där satt jag och grät när det tog slut, där mötte jag en blivande vän, där skålade jag i champagne, där ristade vi in våra namn... Men kanske är det allt det här som gör att det känns så tryggt. Jag har upplevt hela mitt liv här, det finns spår överallt som små påminnelser om vem jag är och vem jag har varit. Det är svårt att känna sig vilsen här. Men det hindrar inte att jag en dag kommer att vilja flytta till en ny stad och fylla den med nya minnen. Men tills dess är det här jag hör hemma, är hemma och känner mig hemma.

Här är två bilder på det Lund som hälsade mig välkommen hem när jag anlände med min lilla väska. Kung Oskars bro första, mitt hus sista.

 

 

Det var lugnet före stormen, men det visste vi inte då. Solen strömmade ner från öppen himmel, våra ryggar var ett med gräset. Där låg vi två, vid randen av framtiden, ett par dagar innan våra studenter. Inte ett ord kom över våra läppar, men samma tankar spirade mot det oändliga blå ovanför oss. Vi hade båda en fot ute i framtidsvärlden, snart skulle vi ta det andra steget. Ingen av oss visste om det skulle bli ett lyckat steg. Men än så länge var vi där, ovetandes om vad som komma skulle. Vi var jämställda, vi hade samma förutsättningar, våra pjäser stod på samma ruta. Vi spann våra planer där i gräset och vi visste båda två att våra liv stod på randen av evig förändring. Vad det innebar visste vi inte. Vi kunde bara krama om våra drömmar hårt.

Det där steget... det som vi låg och tänkte på, det som vi byggde upp alla våra tankar kring, det som skulle föra oss ut i det riktiga stora livet... Kort sagt, du lyckades med ditt steg, jag misslyckades med mitt. Du flyttade långt bort, och du fann lycka i ditt nya hem. Jag flyttade ingenstans, istället bosatte sig något hemskt och ovälkommet i mig, och min värld fylldes av läkarbesök, blodprov och kval. Mitt liv stukades och jag snubblade över mig själv. Ett år senare har du ett försprång så stort att det kommer ta år för mig att komma ikapp.

Men jag minns den dagen vi var ett med gräset och himlen, lyckan jag kände då, och stormen som bröt ut med full kraft efter att vi skiljts åt och hunnit ta skydd under trygga tak. Ingenting anade vi, varken om stormen som gömde sig bakom den blåögda himlen, eller om det liv som väntade oss runt hörnet. Nu kämpar jag ute i min storm, medan du vilar i det lugna... En dag kanske det är tvärtom, vem vet. För mig kommer emelletid studentens lyckliga dag alltid vara just lycklig. Och nu, ett år senare, gör jag mig redo för ett tredje steg... kramar drömmarna hårt i min hand...

Varför måste pengar ligga till grund för vår lycka? Varför måste de spela så stor roll? Hur många gånger hör man inte att pengar, de ger ingen lycka. Det bästa i livet kan inte köpas för pengar. Men i fattigdom är livets bästa ändå svagt och grått, utan pengar finns ingen tillvaro. För hela vårt samhälle är uppbyggt av pengar, det är pengar vi lever av, pengar som får oss att våga... Den som inte har pengar kan inte vara lycklig. Och ja, det är väl ett handikapp. Men det går inte att komma ifrån; pengar styr vår lycka. Hur många ligger inte vakna på natten och vrider sig till tidiga timmar, när sömnen slaktas av just dessa orostankar... den oifrånkomliga och ständiga bristen på pengar, pengar, pengar... hur ska jag få det att gå ihop? Åh, hur ska det gå? För pengar ger frihet, de vidgar människans rörelserum, de sätter färg på tillvaron, gör det lättare att andas. Bara det att ha råd att vila, att ha råd att kunna lägga ifrån sig arbetet en stund och ta upp en god bok. Att ha tid att ta en promenad i solen utan att behöva tänka; jag borde jobba, måste egentligen... Vetskapen att varje minut man lägger på arbetet bidrar till att tillvaron i slutändan går ihop, att kostnaderna täcks precis... räddningen blir ofta att avstå från semestern. Att arbeta med neddragna persienner för att slippa se människorna som har råd att sitta i solen med halvslutna ögon.

Jag har varit på besök i de rikas värld, jag har sett deras frihet. Men jag längtar inte efter deras rikedom. Mycket pengar gör människor naiva, blinda för andras världar. Det är en slags medveten naivitet; de vet inte hur de ska hantera att just de har belönats med så mycket pengar medan andra arbetar ihjäl sig utan att få ett öre extra. Så de vänder andra kinden till, tränger bort de mörka tankarna, och lever sina lätta liv.

Mrs Hepburn: We don't care about money here. 
Howard Hughes: That's because you have it.

The Aviator (2004)

Det största målet i livet är inte rikedom, människor som endast strävar efter detta är sorgliga. Men för att en människa ska kunna vara lycklig måste hon vara lite friare, fri från de tunga tankarna som håller henne vaken om nätterna... Och hon skulle äntligen kunna ha råd att läsa den där boken utan att ha dåligt samvete, och kunna sitta i solen när den första vårvärmen drar fram...

Och kunna känna glädje, att kunna säga "åh, tack vad fin!" när hon får en present som hör till det dyrare slaget av sin make. Att inte få den där ängslan i blicken istället, den som hon borrar ner i golvet när hon svagt yttrar orden; "... hur ska vi ha råd med den här?"

Jag muntrade upp mig själv idag genom att gå till bokhandeln och köpa Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Få böcker har berört mig som den, och jag har läst den flera gånger. Nu äger jag den också.
Det är någonting med hans ord... jag känner igen mig så mycket i hans sätt att skriva, hans förmåga att formulera sig, hans vana att iaktta med orden. Nästan som om jag själv hade skrivit det.

Förra gången jag läste Doktor Glas kopierade jag mina favoritstycken och lade dem på mitt skrivbord. När mamma kom in i mitt rum, fick hon syn på dem. Är det du som har skrivit det här? frågade hon. Och då förstod jag varför jag känt en så stark dragning till hans ord; jag ser mig själv i dem. Hela mitt språk, såsom jag brukar skriva. Det var nästan som att upptäcka en fjärran själsfrände.
Texten mamma läste och trodde jag hade skrivit, de sista orden i Doktor Glas:


Hösten härjar mina träd. Kastanjen utanför fönstet är redan naken och svart. Molnen fara i tunga skockar över taken, och jag ser aldrig solen.
Jag har skaffat mig nya gardiner i mitt arbetsrum: helt vita. Då jag vaknade i morse trodde jag först att det hade snöat; det var alldeles samma dager i rummet som när den första snön har kommit. Jag tyckte jag kände lukten av nyfallen snö. 
Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften. Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.

För övrigt är jag så trött på min skrivblockering. Jag önskar den ville gå sin väg, så att jag kan kasta loss från min fjättrande hamn.

Jag kämpade för att kunna svara på den frågan. Försökte febrilt leta efter en liten vrå av mitt liv som inte totalt överskuggas av sjukdom, en liten ö av ljus som ligger i lä någonstans inom mig... Men den fanns överallt; I mitt studentliv, i mitt kärleksliv, i mitt uteliv, i mitt skrivarliv, i mitt vardagsliv, i mitt nattliv, i mitt musikliv, i mitt vänskapsliv.

Frustrationen svämmade över. Jag är så trött på det hela, så trött att jag bara vill skrika.

Jag är trött på att hitta sjukdomen vart jag än vänder mig, trött på att leva i skuggan av den, trött på att inte kunna styra min kropp och leva. Trött på att vara den alla tycker synd om, trött på att sova oroligt på natten för att jag måste cykla två gånger till stan dagen efter och jag inte vet hur jag ska orka det, trött på att inte orka festa, trött på att inte kunna träffa vänner, trött på att sitta hemma, trött på att vänta, trött på att behöva bli skjutsad av mamma överallt som om jag vore ett litet barn, trött på att gråta, trött på att tappa håret, trött på att vara fånge i mitt eget liv. Trött på att vara trött.

Min blogg håller på att bli en sjukdomsdagbok, ett mörker ingen vill veta av. Jag må sjunka djupare ner i mig själv, till en plats där sjukdomen slukar mig helt och hållet och där demonerna härjar över mitt liv, men jag vill inte dra med er dit ner. Från och med nu kommer ni inte att behöva läsa så mycket om min sjukdom. Vill ni veta hur jag mår, så är det bara att fråga. Jag är så glad att jag har vänner som hör av sig och sveper om mig i sin omtanke, och till dem vill jag rikta ett stort tack. Det är ni som får mig att fortsätta kämpa, och ert stöd är oumbärligt för mig.

Tack.

Varför suktar jag som en fattig? Det finns så mycket jag skulle kunna få, här på min sida, där gräset är blekt men ändå växer. Det växer, och ändå doppar jag min pensel i mina färgrika drömmar, målar grässtrå för grässtrå, och färgen bleknar bort inför mina ögon, den håller inte och jag doppar penseln igen och igen tills den dag då mina drömmar töms på färg, torkar ut eller vägrar fästa sig på penseln.

Kanske är det inte mig det är fel på. Kanske kan gräs aldrig ha annat är blekgröna kinder. Kanske är det lika blekgrönt på andra sidan, bara det att mina ögon uppfattar det som så grönskande grönt... Men den tanken vill jag inte bära, då skulle mina drömmar dö. De får inte dö.

Jag tror att denna ständiga strävan beror på att vi behöver känna att vi är i rörelse, att vi tar oss någonstans. Jag tror att vi strävar för strävans skull.

Jag tror inte jag förstod innebörden av att "plugga på heltid" när jag sökte historia-kursen i våras. Det är egentligen självklart vad det innebär, men jag hade inte väntat mig riktigt att heltid innebar att åtta timmar om dagen sitta böjd över uppslagna böcker... Det gör det tydligen, även om alla historiestudenter inte gör det. Det rekommenderas dock, för att man ska kunna hinna med allt som ska läsas. Och det har jag god förståelse för, för så här mycket har jag aldrig varit tvungen att läsa i hela mitt liv. Nu förstår jag också hur bortskämd man var på gymnasiet, då läraren lade upp hela ens schema åt en med inplanerade läxor. Nu får man ge läxorna själv, och det finns inget krav på att man ska göra dem. Det hela handlar om ansvar. Och vill man klara det, så är det ansvar man måste ha. Stenhårt.

Men ärligt talat, det är ju roligt också. Jag lär mig redan massor, och när jag märker att jag kan saker får jag en kick och det hela känns mycket lättare. Dessutom verkar mina kurskamrater vara trevliga.

Ja, det är först nu när jag befinner mig i studentatmosfären, som jag inser hur mycket jag har längtat efter att vara en del av den.

Här är en del av min kurslitteratur som jag ska läsa. Betoning på del: