Från mitt fönster

Det var lugnet före stormen, men det visste vi inte då. Solen strömmade ner från öppen himmel, våra ryggar var ett med gräset. Där låg vi två, vid randen av framtiden, ett par dagar innan våra studenter. Inte ett ord kom över våra läppar, men samma tankar spirade mot det oändliga blå ovanför oss. Vi hade båda en fot ute i framtidsvärlden, snart skulle vi ta det andra steget. Ingen av oss visste om det skulle bli ett lyckat steg. Men än så länge var vi där, ovetandes om vad som komma skulle. Vi var jämställda, vi hade samma förutsättningar, våra pjäser stod på samma ruta. Vi spann våra planer där i gräset och vi visste båda två att våra liv stod på randen av evig förändring. Vad det innebar visste vi inte. Vi kunde bara krama om våra drömmar hårt.

Det där steget... det som vi låg och tänkte på, det som vi byggde upp alla våra tankar kring, det som skulle föra oss ut i det riktiga stora livet... Kort sagt, du lyckades med ditt steg, jag misslyckades med mitt. Du flyttade långt bort, och du fann lycka i ditt nya hem. Jag flyttade ingenstans, istället bosatte sig något hemskt och ovälkommet i mig, och min värld fylldes av läkarbesök, blodprov och kval. Mitt liv stukades och jag snubblade över mig själv. Ett år senare har du ett försprång så stort att det kommer ta år för mig att komma ikapp.

Men jag minns den dagen vi var ett med gräset och himlen, lyckan jag kände då, och stormen som bröt ut med full kraft efter att vi skiljts åt och hunnit ta skydd under trygga tak. Ingenting anade vi, varken om stormen som gömde sig bakom den blåögda himlen, eller om det liv som väntade oss runt hörnet. Nu kämpar jag ute i min storm, medan du vilar i det lugna... En dag kanske det är tvärtom, vem vet. För mig kommer emelletid studentens lyckliga dag alltid vara just lycklig. Och nu, ett år senare, gör jag mig redo för ett tredje steg... kramar drömmarna hårt i min hand...