Från mitt fönster

Varför suktar jag som en fattig? Det finns så mycket jag skulle kunna få, här på min sida, där gräset är blekt men ändå växer. Det växer, och ändå doppar jag min pensel i mina färgrika drömmar, målar grässtrå för grässtrå, och färgen bleknar bort inför mina ögon, den håller inte och jag doppar penseln igen och igen tills den dag då mina drömmar töms på färg, torkar ut eller vägrar fästa sig på penseln.

Kanske är det inte mig det är fel på. Kanske kan gräs aldrig ha annat är blekgröna kinder. Kanske är det lika blekgrönt på andra sidan, bara det att mina ögon uppfattar det som så grönskande grönt... Men den tanken vill jag inte bära, då skulle mina drömmar dö. De får inte dö.

Mina ben behövde sträckas på, och mitt sinne behövde luftas så jag lämnade mina ångestladdade tentastudier och gick ut för att köpa yoghurt och bröd. Kylan hade vaknat i luften, ändå lyste eldlöven på marken, en varm syn. Som om vi befann oss någonstans mellan höst och vinter, vacklandes.

Hon stod utanför affären när jag kom ut igen. Sliten, grå. Ihärdigt kramandes bunten med tidningar i famnen, som om de kunde värma henne, hon utan hem. I min famn bar jag yoghurt och bröd, och mina fickor var nu tomma. Men ett leende kanske värmer, det är ju vad de säger, och något ville jag ge henne så när hon såg upp gav jag henne ett. Men inget hände i de färglösa ögonen. Istället började munnen gå, och som ett barn som lärt sig något utantill började hon rabbla: Köp Alumna, de hemlösas tidning, Alumna... som om jag tryckt på en knapp. Mitt leende registrerade hon inte ens. Och jag tänkte att hon var trasig, ur funktion... tömd på känslor, på tro, på färg. Det fanns inget jag kunde göra för henne.

Jag vek av, gick förbi. Gud sköt en eldpil över himlen. Jag undrade om hon kunde se det vackra.

Det var fullt av folk, men mamma och jag passade ändå på att utforska den långa raden av bokfyllda lådor. När jag gick där och fyllde famnen med den ena boken efter den andra insåg jag hur mycket jag saknar att läsa. Ironiskt nog är det just detta jag gör hela min tid, men faktaböcker är bara inte samma sak.

Jag saknar verklighetsflykten... känslan av lugn som infinner sig när jag får krypa upp i min fåtölj och förlora mig själv i en annan värld. En värld där det finns så mycket rikedom att hämta, så mycket vishet, tro och passion. Eller slå upp en poesibok, försiktigt vända blad efter blad och smaka på varje ord... 

Varför var jag så stressad på gymnasiet? Visst, det var mycket att göra, men jag hade alltid lite tid över åt att läsa. Den friheten har jag inte nu, det känns inte så i alla fall. Nu har stressen en helt annan dimension. Men jag har faktiskt klarat mig hittills, bättre än jag har förväntat. Faktiskt fick jag VG på senaste tentan! Den glädjen värmer fortfarande. Nu återstår bara att klara de två sista!