Från mitt fönster

Jag älskar människor. De kan vara så otroligt intressanta. Men ibland vill jag bara slippa dem, isolera mig på en egen ö i ett eget hav långt bort från all mänsklighet. Det vore så skönt. Ingen skulle kunna skada mig där. Ingen skulle kunna skålla mig med ord, piska mig med blickar. Jag skulle ligga i sanden under den där enstaka palmen, med ansiktet mot solen och det avslappnande kluckandet av havsvågor i bakgrunden. Och ingen skulle komma och störa mig i en himla båt, för nej jag vill inte bli "räddad", inte av någon.
Ja. Ge mig en ö, ge mig en palm, ge mig sand, ge mig sol, ge mig kluckande havsvågor, ge mig isolering!
Tack
(det är åtminstone tillåtet att drömma...)

Död.
Vad betyder någons död? Människor dör hela tiden. Varje sekund. Det rör oss inte i ryggen. Skulle man sitta på en bänk på stan bredvid, ja Gud är väl det bästa exemplet, och han pekade ut en tjej på gatan och sa: "Hennes mamma dog för ett år sen." Jaha? Hur besvarar man det? Axelryckning. Stackars henne, ja, men hon är en främling på gatan, ingen mer. Det går inte att bry sig.
Vår föreställningsförmåga är fantastiskt dålig. Kanske vaknade den tjejen med mammans leende flimrande förbi i en döende dröm. Kanske satte hon på radion när hon skulle göra frukost och mammans favoritlåt spelades, den hon alltid brukade sjunga. Kanske sjönk tjejen ner på köksgolvet, överbemannad av den saknad som ständigt trycker ner henne.
Men vi bryr oss inte.

Kontrasten mellan axelryckning och personlig sorg var så stor för mig idag. Tio elever ryckte på axlarna då de fick veta att de skulle få vikarie för att ordinarie lärarinna vakade över sin döende mamma. Jag som sett hennes tårar, jag som hört hennes förtvivlade rädsla! Vilket förakt vällde då inte upp inom mig mot dessa axelryckningar, mot dessa dåliga föreställningsförmågor. Och mot mig själv, för jag hade antagligen inte heller reagerat mycket om jag inte sett det jag sett.

Vad betyder någons död? En förälder kan dö. Det är ett år sen killens mamma dog. Han tystnar, hans blick vandrar över det nyvakna gräset, de fotbollsspelande killarna, de svajande träden. Men jag ser på honom att hans tankar vandrat någon helt annanstans. Ett ögonblick är han långt borta, någonstans ovanför ytan vi lever under. Så ser han på mig och ler tappert. Och jag skäms över hur lite jag vet egentligen, skäms över att jag tror att jag förstår.

Vad är det med musik som gör en så berörd? Åh det finns musik som når ända in i mig, som drar sina mjuka fingrar över min själ. Musik som talar till en, musik som förstår en, som följer med en på den halsbrytande väg som kallas livet.
Musik understryker och förstärker ens känslor oavsett om det är glädje, vrede, kärlek, hopp, ro...
Jag grät första gången jag hörde Clair de Lune. Jag gråter fortfarande när jag hör Clair de Lune. Tonerna är ren svalka och ändå som en värmande bris, som en sammetsfilt mot hjärtat. Det är ett stycke som sätter toner på mina känslor. Nästan som när någon lyckas sätta ord på ens tankar, fast bättre. Är det det som är så berörande med musik? Att man uppfattar den personlig, att man känner den som en tröstande röst i natten, en öm smekning när livet är hårt och vasst? Musik kan sätta fingret rakt i ett öppet sår. Kanske är det därför tårarna väller fram. Men musiken finns också där för att lindra.
Jag är så tacksam mot musiken. Den har gett mig de finaste stunderna i livet, och jag spenderar timmar med att umgås med den varje vecka. Den finns där, vad som än händer. Som en vän att luta sig mot, en hand att krama när allt känns svårt.

Två färger på min känslopalett som aldrig har blandats förut, har nu blandats.
Ilska!
Lycka!
Tillsammas utgör de färgerna i min tavla. Penseldragen växlar mellan aggressivitet och mjukhet. Jag vill skrika åt tavlan som målas, jag hatar den! Jag älskar den! Men vad ska den föreställa? Jag kan inte tyda bilden som målas, hur nästa penseldrag ska bli. Min förvirring vrider sig i sömnen med mig. Vad ska ske, hur ska det sluta? Jag blänger på tavlan som skrattar åt mig. Penseln vilar i osynlig hand, omöjlig att styra.

Livet kan vända så snabbt. Det kan hända så plötsligt, från en dag till en annan. Jag har många gånger suckat mig genom veckor av svårigheter, genom dagar där man går med nerböjt huvud och lycka och glädje tycks vara långt utom räckhåll. Men så dukar livet upp sin buffé! Allt är serverat, det är bara att ta för sig! Smaklökarna vrider sig i vällust, och lycka vilar i varje tugga. Livet är universums bästa kock när det känner för det, och man vet aldrig vad det har att bjuda på.

Det är något speciellt med att gå upp tidigt. Ibland råkar klockan vara 06:03 när man slår upp ögonen och inser att man är klarvaken och inte kan somna om. Man sveper in sig i sin stora morgonrock och tassar uppför trappan, gör sig en tidig frukost. Hela huset vilar i ett gråvitt morgonljus. Det är alldeles tyst, så när som på ljudet av mitt knappande på tangenterna. Och fåglarna, såklart. De sjunger som allra mest på morgonen. De passar på innan ”världen” vaknar och deras sång överröstas av motorbuller.
Det känns som om jag är ensam i världen. Som om hela världen sover. Det är en skön känsla. Alla de människor som gör illa, hur fridfulla och oskadliggjorda är inte de i sin sömn?
Ljuset vandrar över taken, snart kommer friden brytas. Men över den sovande världen ligger ännu en hinna av gråvitt gryningsljus och fåglarnas morgonsång.

 

En dikt jag skrev när jag var 13 år:

 

Vacker är var morgon ny
då dagen nalkas igen
Ljuset hopas och tvingar mörkret fly
bort från den starka solen
Daggdroppar träs på spindeltråd
småfåglar väcker alla som sova
mörkret ber om nåd
En vacker dag vill morgonen lova
Vacker är var morgon ny
vackert skimrar himlen
Ljuset tvingar skymning fly
då dagen nalkas igen

Man vill helst tänka på sin lärare som lärare. En person som bara existerar i skolan, i skolkorridorerna, framför whiteboarden. Därför kan det kännas som en obehaglig påminnelse när man ser sin lärare gå med fyllda icakassar eller kyssandes sin pojkvän - just det, de har ju också ett liv, precis som jag.
Ändå kände jag inget obehag när min lärare satt och grät framför mig. Skolan var låst, alla hade stuckit hem, det var bara vi där och en av oss grät. En lärare, en elev, så kunde man se det. Men nej, jag såg henne inte som en lärare, jag såg henne som en människa, en ledsen människa som behövde prata med någon. En människa som hade kämpat länge mot livets svårigheter, utan en tröstande röst vid sin sida. Jag var glad att jag kunde vara denna någon, att jag kunde vara där och dela hennes börda. För hennes ord bär jag med mig, och jag kommer vara med henne i tankarna oavsett hur det går.

I sex generationer, 200 år, var familjen Sanson Frankrikes främsta bödlar. Yrket gick i arv från fader till son, och även om det var ett bra betalt så fick bödlarna betala ett mycket högre pris - extrema psykiska påfrestningar och omvärldens totala förakt.
Charles Sanson de Longeval blev den förste i bödeldynastin. Hans historia är verkligen tragisk. Som ung soldat föll han av sin häst och skadade benet allvarligt. En av traktens män, Pierre Jouanne, tog med honom hem, lade om hans sår och lät honom bo där tills han kunde sitta i sadeln. I huset bodde också Marguerite, Jouannes enda dotter - en skönhet som Charles blev djupt förälskad i. Han förklarade henne sin kärlek, men hon avvisade honom med förklaringen att det inte skulle fungera. Charles förstod inte varför - tills en avrättning ägde rum på stadens torg. Insikten gjorde honom alldeles kall: Bödeln var Pierre Jouanne, Marguerites far.
En "förnuftig" man hade gett upp tankarna på flickan, bödlarna och deras familjer blev jämt bemötta med avsky och förakt. Men Charles kunde inte sluta tänka på sin älskade. I sin dagbok skrev han: "Marguerites skönhet och ärbarhet gör henne mer värdig att vara född i närheten av en tron än nära en schavott. Trots att hennes far, mäster Jouanne, rådbråkar människor på stegel och hjul, finns det inte en droppe blod på de händer som hon har låtit mig kyssa."
Till slut gick Charles till Jouanne och bad om hans dotters hand. Men Jouanne ville bara gå med på äktenskapet på ett villkor - att Charles tog över hans yrke som bödel och på så sätt delade skam och öde med sin nya familj. Här slutar Charles föra dagbok, men i officiella protokoll kan man läsa att den unge mannen svimmade vid sin första avrättning, och blev utbuad av publiken. Oavsett tidigare drömmar slutade Charles Sanson som föraktad bödel, och kärleken han hade offrat allt för varade inte ens länge. Marguerite dog i barnsäng bara några år efter bröllopet. Sonen hon födde var dömd till att ta över faderns yrke - endast döden kunde befria Charles ättlingar från det öde som väntade dem.



Dagens historialektion. Because I'm a freak/geek
(Källa: Världens Historia nr 11/2009)

Solen strålar utanför mitt fönster, våren ler sitt vackraste leende. Och även om ljuset är underbart, en verklig källa av kraft, så kan jag inte hindra bitterheten från att komma krypande över mig som en klibbig skugga. Ända sedan jag som liten såg ugglan i Bambi föreläsa om vårens kärlekskrankar, har jag vetat att våren är kärlekens och förälskelsens årstid. Lund i denna stund kryllar av förälskade par, som vandrar över kullerstenarna hand i hand, eller sitter och gullar i gräset utanför Domkyrkan. Jag vill också. Vill vill vill. Förra våren fick jag smaka på den lyckan. Jag fick vara en av dem. Det enda jag kan trösta mig med nu, är att jag åtminstone fått ha en sådan vår. Att jag fick vara en av dem som gick hand i hand. Och jag kan trösta mig med att jag njöt. Av varje sekund. Tog vara på varje lycklig stund. Men bitterheten blir jag inte av med. Varje bevittnad kyss är ett slag i magen. Det finns en skuggig hinna mellan våren och mig. Som inte går bort. Jag vill så gärna... jag önskar...

Den här killen är min nya idol. Den nye James Bond! Freakin' awesome:




Svensk pilot hjälte i kapardrama

Publicerat 2010-02-14 06:47

Dramat inleddes strax efter starten från flygplatsen i Cascais i fredags.

 

Piloten lyckades, berättar han själv för Aftonbladet, vrida pistolen ur handen på kaparen och styra planet till en högre höjd så att de två övriga passagerarna, två fallskärmshoppare, kunde hoppa ut och undkomma.

 

Kaparen tog över spakarna.

 

– Jag var helt hundra på att han skulle störta flyget i ett hus, för han siktade mot ett bostadsområde, säger svensken för tidningen.

 

Med hjälp av dubbelkommandot på den andra pilotplatsen kunde han så småningom styra flygplanet och strypa bränsletillförseln så att det kraschade på flygplatsen i Tires utanför Lissabon. Där flydde han från planet medan kaparen tog sitt liv genom att skjuta sig.

 

Den svenske piloten har inga planer på att ge upp jobbet på det privata portugisiska flygbolaget.

 

– Jag inbillar mig att det var en engångsföreteelse, säger han om kapardramat.

 

"Hur är läget?"
Hur många gånger har man inte ljugit fram ett svar på den frågan. Är det någonsin 100 % bra? Det finns bara ett rätt svar, det okrångliga okomplicerade normala: "Det är bra. Själv?"
Om det inte är bra, är det tillåtet att svara "bra" och lägga till: 1 Men jag är trött. 2 Men det är stressigt just nu 3 Är dock lite förkyld...
Fast, somliga har ju inte att göra med hur man egentligen mår. Frågan är ytlig, och en ytlig fråga kräver ett ytligt svar. Allt handlar bara om artighet. Men jag känner mig ändå som en usel skådespelare när jag ler tillgjort och svarar "Jo-det-är-bra-hur-är-det-själv?" och det skriker i mig "Vad är det du säger! Det är ju inte alls bra!"
Men nog är det tur att inte alla svarar ärligt på den frågan. Tror världen hade varit en smula mer deprimerande då...
Avslutar med en passande dialog av Peter Curman:


- Hej! Hur mår du?
(magvärken!magvärken!magvärken!
sömnlösheten!sömnlösheten!sömnlösheten!
blåskatarren!blåskatarrenb!blåskatarren!
oförmågan!oförmågan!oförmågan!)
- Tack bra. Och du?

Var på bio med klassen idag och såg "Age of Stupid", en film som utspelar sig delvis 2055 när jorden i princip är förstörd av människan och delvis i vårt nu när vi fortfarande har chans att rädda oss och jorden. Det var nog inte bara jag som satt i biomörkret och kände växande panik. För det kändes så enormt, alla verklighetsklipp från hela världen - naturkatastrofer, utsläpp, människor som kämpar för miljön och människor som hindrar dem i deras arbete då de håller på med raka motsatsen. Det kändes så hopplöst, så mycket är förstört, vi har verkligen oss själv att skylla. Jag tänkte; hur ska jag leva mitt liv så att jag inte skadar jorden, så att mitt liv inte lämnar fotspår av förstörelse när jag lämnar den? Hur vänder jag på det, så att jag istället kan hjälpa den? Fastän jag vågar säga att jag är bra miljömedveten i mitt levnadssätt, så kan jag väl inte påstå att det är tillräckligt. För är det någonsin det?
Berättaren som befinner sig i år 2055 sa mot slutet: "Vi är inte den första arten som utrotat sig själv. Men vi är den första som gjort det medvetet."
En av de sista meningarna han sa, bekräftade det jag känt genom hela filmen; "Why didn't we save us? Was it because we deep down felt that we weren't worth saving?"
För efter att ha sett alla exempel på hur vi medvetet förstör den enda mark vi står på, eftersom vi är "the age of stupid", vad är det som gör att vi inte förtjänar vår egen undergång? Dystra känslor, javisst. Men viljan att motarbeta denna ödsliga framtid började också gro.


http://www.youtube.com/watch?v=DZjsJdokC0s

Det är vetenskapligt bevisat att man blir gladare av att le på befallning. Så i morse stod jag framför spegeln och log, log, log. Haha, ja det fungerade ju för jag började skratta för att det kändes så fånigt. Men tänka sig, idag är den bästa dagen jag haft på länge! Det gick bra på provet jag hade idag, jag blev sams (tror jag) med en jag var osams med, jag har fått oväntade och roliga planer för helgen, jag har suttit flera timmar i solen och jag har blivit "anställd" som sekreterare av mitt ex för att han behöver hjälp med att komma ihåg allt han ska göra. Sistnämnda är aningen komiskt, men varför inte göra en god gärning där? Även om det är lön-löst :)

Många minns nog Grynet (alias Elin Ek) som i sin rosa självsäkra show gång på gång försökte banka in budskapet "TA INGEN SKIT!" hos tjejer. Ganska nyligen skrev Annika Malmberg en bok som framlägger motsatsen: "Ta skit! Och gör det till guld". Malmberg menar att man får mycket mer ut av att ta kritiken till sig och se till att det blir ändring. Men om det inte finns någon grund för kritiken? Ska man ändra sig och sin personlighet för att andra fått fel uppfattning om en?
Ta skit. Ta ingen skit. Någon borde skriva en bok som heter SLUTA SNACKA SKIT, för det är där roten till detta onda ligger. Det snackas så mycket skit. Det är så lätt att snacka skit. Och experterna i grenen är onekligen tjejerna. Framför allt tonårstjejer. Finns det någon enda kvar som är så godtrogen att den aldrig sagt något ont om någon? Som aldrig gjort någon anmärkning på en person som är utom hörhåll?
Utom hörhåll, ja. Till dig som vet med dig att du snackar skit: Allt skit du säger till någon om någon kan nå personen du snackar skit om. Skvaller är expert att färdas på små kringelikrokar och rätt som det är så sitter offret för skitsnacket på sitt rum och gråter över allt som sagts om henne.
Tjejer, vi är känsliga varelser. Vi är bitchiga. Vi är förbannade. Vi är onda. Men innerst inne vill vi bara vara en som andra ska tycka om. Nu kommer jag till det som är nästan viktigast av allt: förlåtelse. "Hon snackar skit om mig och jag kan inte förlåta henne." Klart man kan förlåta. Vissa saker känns förstås oförlåtliga, men de flesta sakerna går att förlåta om man anstränger sig och vill. För om personen i fråga verkligen vill bli förlåten, varför förtjänar personen inte en chans till? Många skulle värdera den chansen otroligt högt. Att förlåta är en sådan makt. En makt mycket större än att såra.
Jag då? Är jag en ärlig godtrogen ängel? Nej. Jag är ingen ängel. Jag har också snackat skit. Men jag börjar lära mig. Jag vill lära mig, att låta bli. För jag har sett vad skit kan leda till. Och dit vill jag inte gå.
Mina ögon öppnades om än mer, av den högt omskrivna och tragiska historien om 14-åriga Linnea som blev våldtagen och fick nästan ett helt samhälle mot sig. Hur mycket skit skrevs/sas det inte om henne, hur snabbt spred det sig inte. Hur många hade inte tagit livet av sig, om de varit i hennes kläder? Att veta sin oskuld och ändå bli offer för dessa grymma anklagelser... jag kan inte ens föreställa mig hur dåligt hon måste ha mått. Jag hoppas det fick många att stanna upp och tänka till; tänk vad ord kan leda till. Hur stort skitsnack kan växa sig. Och hur fel det är.

Läran om skitsnack, hur man hanterar skit och hur man låter bli att snacka det. Det hade varit en bra kurs i grundskolan. Den borde ha varit obligatorisk.

Tack för att du läste. Jag hoppas att det gav något.

Numera görs många bekantskaper på nätet. Att träffa någon man länge har haft kontakt med på nätet, är alltid lite läskigt. Det blir aldrig som man har tänkt sig. Det är skillnad på en person i skrift och en person i tal. Orden tycks inte fängsla på samma sätt, kommunikationen är så annorlunda. Det spelar ingen roll hur mycket man pratat i telefon, det blir ändå inte samma sak face to face. Genom åren har jag varit med om många sådana här träffar. En av dessa ledde till ett förhållande. Jag avråder från att skaffa en pojkvän på nätet. Man får en så konstig start, och när man träffas blir det inte som man tänkt sig det i huvudet. Men som sagt, jag har varit med om många sådana träffar. Jag är van. Men idag kan jag inte kontrollera det. Jag är nervös, jag kan inte plugga. Det fladdrar inom mig, hjärtat bankar. För idag är det annorlunda. Så annorlunda.

Är fortfarande på landet med min skumma familj. Igår strålade solen hela dagen och vi begav oss ut på utflykt i naturen. Till en början var det mysigt, vi hittade en skogsglänta där vi fikade och sjöng lite random bitar ur Mozarts requiem (Familjen Hansen. Det finns inga förklaringar.)
Men sedan kom vi av vägen, vi tappade bort oss och fann oss kämpandes fram i täta skogsnår - sådana där som piskar en i ansiktet och tar tag i ens kläder. Här och var trampades det ner i träsk (ni skulle se mina skor) och vi insåg snart att vi var vilse. Vilse! Det var så otroligt pinsamt. Ingen vill väl vara de där typiska korkade stadsborna som kommer ut i naturen och gör bort sig, men ingen kunde väl förneka att vi var sådana! Kände mig som skådespelare i en dålig svensk komedi... Vi klättrade över taggtråd och gärdsgårdar, in i hagar, ut ur hagar, men hittade fortfarande inte rätt väg. Men inte klagade vi för den skull, nej det hela blev som ett äventyr. I en hage hittade vi nämligen resterna av ett 1600-talshus, stora delar av husgrunden fanns kvar och t.o.m en stenugn! I nästa hage upptäckte vi en räv. Det var motvind och motljus, så den kunde nog varken höra eller se oss, för vi kom så nära som 10 meter ifrån den innan den upptäckte oss och for iväg som en pil. Det var häftigt.
Det hela slutade med att vi var tvungna att traska över en åker för att komma till vägen, och jag bad en stilla bön att ingen skulle se oss. För visst hade de i så fall skakat på huvudet, och muttrat: Typiskt stadsbor!

Min familj är återförenad. Samlad i vår lilla röda kaminuppvärmda stuga på landet. Elden sprakar och LP-spelaren har spelat klart sin Simon & Garfunkel-skiva. Det är mörkt ute, och hade vi ungdomar varit små igen, hade pappa utbrustit:"Jag tror jag såg en skugga springa förbi fönstret! Det måste vara Seriemannen!"
Seriemannen! Och minstingen, dvs jag, sprang fram till fönstret men hann aldrig få en skymt av honom. Sedan gick vi alla, (i alla fall minstingen), runt förhoppningsfull hela kvällen, nästan som i väntan på jultomten. Morgonen därpå, direkt efter att man slagit upp ögonen, satte man sig käpprak upp i sängen och slet undan kudden och mycket riktigt - där under kudden låg en serietidning som bara väntade på att bli läst. Jultomten trodde jag aldrig på, men Seriemannen, han tvivlade jag inte på. (Så småningom gick det upp för mig att det aldrig var någon annan än pappa som såg honom, och att tidningarna alltid var på danska. Seriemannens identitet var given.)
Numera besöker Seriemannen oss inte mer, men minnet av honom lever kvar, i oss och inte minst i alla travar med serietidningar som vi fortfarande läser varje gång vi är här.