Hyllning till Seriemannen
Min familj är återförenad. Samlad i vår lilla röda kaminuppvärmda stuga på landet. Elden sprakar och LP-spelaren har spelat klart sin Simon & Garfunkel-skiva. Det är mörkt ute, och hade vi ungdomar varit små igen, hade pappa utbrustit:"Jag tror jag såg en skugga springa förbi fönstret! Det måste vara Seriemannen!"
Seriemannen! Och minstingen, dvs jag, sprang fram till fönstret men hann aldrig få en skymt av honom. Sedan gick vi alla, (i alla fall minstingen), runt förhoppningsfull hela kvällen, nästan som i väntan på jultomten. Morgonen därpå, direkt efter att man slagit upp ögonen, satte man sig käpprak upp i sängen och slet undan kudden och mycket riktigt - där under kudden låg en serietidning som bara väntade på att bli läst. Jultomten trodde jag aldrig på, men Seriemannen, han tvivlade jag inte på. (Så småningom gick det upp för mig att det aldrig var någon annan än pappa som såg honom, och att tidningarna alltid var på danska. Seriemannens identitet var given.)
Numera besöker Seriemannen oss inte mer, men minnet av honom lever kvar, i oss och inte minst i alla travar med serietidningar som vi fortfarande läser varje gång vi är här.
Seriemannen! Och minstingen, dvs jag, sprang fram till fönstret men hann aldrig få en skymt av honom. Sedan gick vi alla, (i alla fall minstingen), runt förhoppningsfull hela kvällen, nästan som i väntan på jultomten. Morgonen därpå, direkt efter att man slagit upp ögonen, satte man sig käpprak upp i sängen och slet undan kudden och mycket riktigt - där under kudden låg en serietidning som bara väntade på att bli läst. Jultomten trodde jag aldrig på, men Seriemannen, han tvivlade jag inte på. (Så småningom gick det upp för mig att det aldrig var någon annan än pappa som såg honom, och att tidningarna alltid var på danska. Seriemannens identitet var given.)
Numera besöker Seriemannen oss inte mer, men minnet av honom lever kvar, i oss och inte minst i alla travar med serietidningar som vi fortfarande läser varje gång vi är här.
Kommentarer
Trackback
