Brittsommar kallas det visst
En dag av sommarvärme. Jag som trodde den var död. Men jag gjorde det bästa möjliga utav dagen, dvs pluggade inte så mycket fastän jag hade behövt det, utan satt istället i ravinen ett tag. Blötte ner skor och strumpor i bäcken, men de torkade snabbt i solen, och jag satte mig med mina böcker. Fridfullt, oh ja.
En avgrund lär sig grönska.
Idag: Jag vaknar i ett mörker. Drömmen sveper om mig som en giftig andedräkt. Jag måste fly mina lakan, måste upp.
Tyst tassar jag in i mammas bibliotek, sjunker ner i en fåtölj. Böcker gör mig lugn. De står där i sina hyllor, fulla av visdom och livserfarenhet, och säger åt mig att allt kommer att bli bra.
Det var den 28e september, två år sedan. Jag vaknade inte i ett mörker, det var bara en alldeles vanlig dag. Kanske var jag lite trött när jag begav mig av till skolan, men jag hade aldrig kunnat ana vad som låg framför mig denna dag.
Det gick en timme, det gick två. Jag minns precis när det var, när det hände. Klockan var tio när jag satt i en avskild del av skolbiblioteket, ensam med en faktabok i knät.
Plötsligt var det som om luften gick ur mig. Som om jag fullständigt tömdes på allting. Jag försökte andas, men det var som att andas genom en kudde. Tröttheten vällde över mig, vanmakten dränkte mig. Jag vände blicken inåt, försökte finna någon mening, något grönskande som kunde tala om för mig att det fanns någon form av mening i världen, i mitt liv. Men det var alldeles tomt.
För två år sedan gick jag in i väggen. Plötsllgt, stenhårt. Utbrändhet är så vanligt idag att många bara fnyser åt det, till och med skrattar åt det. Förlöjligar det, klassificerar det som en påhittat problem. Men jag har varit där, och det är fruktansvärt. De skulle inte skratta om de visste.
Jag minns inte hur jag tog mig hem. Men bokhyllorna hotade att falla över mig, och människorna som omgärdade mig utsatte mig direkt för risker jag inte vågade ta. Hade någon ställt mig en fråga då, en fråga som krävde ett svar, är jag rädd att jag hade störtat till golvet.
En minnesbild: Det är mörkt i rummet, men på något sätt upplever jag att jag har uppnått någon form av balans, mellan det inre och det yttre. Inom mig är det nämligen lika mörkt. På skrivbordet fladdrar ett ljus, jag gör upprepade försök på att intala mig att det är vackert, men det känns som att blicka över en avgrund varje gång jag gör det. Jag är full av mörkerstenar.
Mamma kommer in i rummet. Jag får en bild av att jag är instängd i en glasbubbla, och hon hamrar förgäves på glaset, oförmögen att nå mig. Med en enorm kraftansträngning ber jag henne att gå. Sedan minns jag inte mer.
Den 29e september vaknade jag i ett mörker. Att gå till skolan fanns inte ens i min föreställningsvärld. Solen sken därute, som om den försökte lura mig. Som om det inte alls var mörkt, men jag visste att den var falsk, att det inte betydde någonting. Jag gick ut. Tittade på människor på håll, men aktade mig för att komma i närheten av dem. Det är härifrån mina listor uppkom, idag-har-jag-sett-listorna som bland annat finns i min bok som flera av er har. Och här på bloggen.
Jag skrev andra listor, listor som skulle påminna mig om ljuset, i ett försök att nå det. Listor över vad som gjorde mig glad som liten, vad som gör mig glad nu, vilka filmer jag tycker bäst om, vad jag tycker bäst om att göra... Jag fick andra att skriva listor så småningom också. Människor i min närhet, som först höjde på ögonbrynen men som sen satte pennan mot pappret. De gjorde mig en stor tjänst. Jag läste deras listor och såg att det fanns ljus i dem.
En minnesbild: Det är skymning ute. Min (dåvarande) pojkvän sitter och håller mig i handen. Jag kan andas lite lättare. Jag vet inte hur mycket han förstår, men han bara är, och det räcker för stunden. Tills han plötsligt frågar mig: Vad är klockan Ida? En oskyldig fråga, men jag avgrundsfaller ner i hopplös obehärskad gråt. Just för att vi gjort oss själva till slavar under tiden, till fångar under ett system, men tiden finns ju inte, den är alldeles meningslös precis som allt annat, och ändå tillber vi den... Och jag ser nu att allt bara är hyckleri, ute på att lura oss.
Detta varade i en vecka. Det kanske inte verkar så lång tid, men jag kan garantera: att vara utan fotfäste i sju dygn är en fullständig mardröm. Och det tog lång tid innan jag kom över det jag varit med om. Det har format mig, och jag ser det hela som något som kan komma tillbaka, när som helst. Kanske är det därför det känns viktigt att berätta om det. Idag vaknade jag också i ett mörker, men det försvann. En dag kanske det inte gör det, och den dagen fruktar jag.
Vem
hämtar lyckan ikväll
Tar
henne försiktigt
i handen och säger
Kom,
någon behöver dig
Dikt den 28 september 2009.
-
Pärlor på en höstlig kvist.
Varför lär man aldrig sig att verkligen uppskatta något förrän det har försvunnit från en? Varför passade man inte på när man hade det här? Och varför inser man först när man har förlorat något hur mycket man faktiskt håller av det?
Jag har varit så upptagen av mitt nya liv att mitt gamla alldeles glider ifrån mig. Det är kanske ingen synd, man måste ju ta in det nya eftersom man ju ska vara en del av det framöver. Men jag saknar det, allt det gamla. För det nya känner mig inte utan och innan, såsom ni gör.
Jag vill att ni ska komma hem nu, allihop. För ni förstår mig bäst. Ni har legat mitt hjärta nära så länge.
I miss you.
Jag har varit så upptagen av mitt nya liv att mitt gamla alldeles glider ifrån mig. Det är kanske ingen synd, man måste ju ta in det nya eftersom man ju ska vara en del av det framöver. Men jag saknar det, allt det gamla. För det nya känner mig inte utan och innan, såsom ni gör.
Jag vill att ni ska komma hem nu, allihop. För ni förstår mig bäst. Ni har legat mitt hjärta nära så länge.
I miss you.
Jag lever.
Så. Nu är jag av med min tentaoskuld. Vuxenpoäng.
Ni kanske undrar hur det gick?
Jo, jag ska nog inte klaga (eller lite, vem kunde ana att hon skulle ta en fråga på koloniernas frigörelser, varje land för sig? Det var inte helt rättvist) Det var den största essäfrågan, 6 sidor max (vilket jag skrev). En annan fråga som Hitlers maktövertagande, hur det kunde ske... busenkelt, jag tog bara av mina förkunskaper. Och så en rad småfrågor varav jag kunde alla.
Ärligt talat vet jag inte varför jag drömde mardrömmar i natt, så farligt var ju inte det här. Det var faktiskt inte värre än något gymnasieprov, visserligen tog det lite längre att skriva, fem timmar. Vet inte varför jag skriver detta, det är ju bara ett fåtal av mina läsare som aldrig har skrivit en tenta förut, resten vet ju hur det är.
Igår var ändå lite otäckt. Inte för att jag hade panik, utan för en annan grej. Jag var nämligen ensam hemma över natten, och självklart ska det börja hända läskiga saker då. Vad som händer när jag precis har borstat tänderna och ska gå till sängs är att det börjar komma underliga ljud från källaren (som jag inte varit nere i sen jag kom hem). Läskigt. Jag gläntade på dörren, stack försiktigt huvudet in.. och insåg att det var toaletten där nere som börjat spola, alldeles av sig själv. Snabbt stängde jag dörren, det var bara för läskigt. Ringde mamma som sa att toaletten var tokig, att den alldeles av sig själv kunde börja låta sådär (men varför ska den hålla på och göra det när jag är ensam hemma med nerverna på helspänn?) Jag låste källardörrn, just in case, och gick och lade mig. Sen drömde jag mardrömmar hela natten om främmande fotsteg i huset, knarrande dörrar och en tenta med hiskliga frågor som närmade sig...
Låt skönheten vila
07:13. Det är morgonljust ute, dagen är ännu ny och oskuldsfull. Kl 19:29 kommer den vara smutsig som en tiggare, besudlad av världen... då sitter jag på tåget på väg till Stockholm. Päronen åkte redan för en timme sedan. Härligt att åka iväg så här dagarna innan tentan, men det är ju inte varje helg lilla mormor fyller 85...
Jag kämpar hårt för att inte gå vilse i tentapluggdjungeln; vad ska jag göra, hur ska jag börja, hur ska det gå?? Hittills fungerar det, men jag är övertygad om att jag går miste om något viktigt. Min studieteknik är ny och säkert inte ultimat. Men nu sitter jag trots allt här med min första kopp te för dagen (har blivit en tung tekonsumerare de senaste dygnen) och för att sätta igång dagen lite har jag tillåtit mig själv att gå in på Spotify.
Under månaden som gått (bara en månad, herregud, känns som evigheter redan) har jag inte haft tid (nej ni hör rätt) att lyssna på musik. En månad utan musik. Förr satte man på minst en platta varje dag... nu har jag inte tid att komma till ro och verkligen sitta ner och andas in musiken... vad jag har saknat det inser jag nu. Men samtidigt känns det ändå rätt bra, rätt nyttigt. Jag tror vi har en förmåga att smutsa ner musiken såsom vi smutsar ner dagen, vi missbrukar den, lyssnar sönder den och slänger den i ett hörn (för vi vet att den i längden tål det). Respektera din musik istället. Ta en paus från den, det går ska du se. När du återvänder kommer den ha återhämtat sig och visar sig i en ny dager – du se hur vacker den är då. Ah, musik. Snart skiljs vi åt igen, för jag har egentligen inte tid för dig. Men vi möts igen, efter min tenta. Då ska jag umgås med dig och njuta av din skönhet.
I can see it in your eyes
Ikväll är mina ögon gröna. Någon sade en gång till mig att ögon skiftar färg beroende på vilket humör man är på. Det är antagligen inte sant, men är det något som är sant så är det att mina ögon skiftar färg. Ena stunden är de blå, sedan är de plötsligt grå. Eller gröna. Ofta befinner de sig i ett gränsland, som om de inte kunde landa i en färg.
Jag möter min blick i spegeln, ser hur tankarna speglas i ögonen. Det är otroligt att tänka på hur mycket som fångats upp av mina ögon, under de 19 år jag har levt, men ännu är de inte trötta. Ännu är de inte mätta på världen. En gång kanske jag möter mina ögon i spegeln och ser att de är gamla. Att de har sett ett helt liv. Men det dröjer länge än.
Jag kan se sorg i dina ögon, sade han, som ännu inte visste något om mina sorger. Ändå föll orden ur hans mun som om han inte kunde hejda dem, och jag kände att det låg en viss sanning i dem. Men inte visste jag att det bodde sorg i mina ögon, och jag kunde endast svara honom med en blick, en blick som var öppen av förvåning, och jag undrar om inte färgen skiftade då.
Själv hade han de vackraste ögonen i världen, jag har i varje fall aldrig sett några vackrare. Det var som om han han hade hela vida världen i sina irisar. I efterhand vet jag att hans ögon rymde mer sorg än de flesta. Kanske var det just det som gav dem djupet, som gjorde dem så vackra. Bara sorg.
But it's calm under the waves...
Dagarna går alldeles för snabbt och jag känner hur paniken kryper innanför mitt skinn. Den får mig att frysa, och jag klär på mig och klär på mig. Det är inte ens höst metereologiskt än, men vi befinner oss någonstans mellan sommar och höst, som om vi vore vilsna mitt i ett ingenting där allt vi kan göra bara är att gå och gå. Åtminstone känner jag det så. Jag befinner mig i ett äckligt stadium där jag inte vet om det är tiden som springer eller om det är jag. Det är lite som att sitta på ett tåg och inte komma underfund med om det är tåget på parallellspåret som åker, eller om det är ens eget. Men att det går fort, det märker jag, för fort. Det är en hisnande känsla, som att gå i en rullande rulltrappa.
Och jag börjar tappa bort mig själv i mängden av allt som händer.
Jag vill bara stanna upp och skrika åt allt stopp, stanna! Snälla stå still. Jag vill sjunka under ytan, där allt allt är tyst och stilla, och alla ljud dränks och jag kan andas i tystnaden...
På audition
Huuuja, nu har jag gjort audition till Var Gladspexarna, som skådis då. Gud vad jag var nervös. Auditionen bestod av tre moment; en ganska lång monolog, framförande av sång + stämsång + test av gehöret, och sist improvisation.
Gud vad jag var nervös. Jag fick texten till monologen igår kväll och övade in den under dagen vid sidan av plugget. Att sedan ha två spexveteraner till bröder som regisserade en under inövandet var mestadels förvirrande, och det gjorde mig inte direkt mindre nervös.
Att söka in till Var Gladspexet har jag velat ända sedan jag såg min äldsta bror på spexscenen första gången. När min andra bror också sökte in var det ganska givet att också jag en dag skulle göra det. Genom åren har mina bröder hunnit sätta ganska djupa spår i spexandet på Var Glad, vilket har haft följden att alla vet vem jag är, nämligen deras lillasyster och det är så jag gör entré i spexgruppen hehe. Det finns alltså några fotspår att gå i, och antagligen en hel del förväntningar på lilla mig nu när det är min tur. Själv har jag absolut ingen erfarenhet av att stå på scen och igår kväll undrade jag allvarligt vad jag gett mig in på, trodde jag verkligen att jag skulle klara det här? Prestationsångesten flödade helt enkelt.
Men det gick faktiskt ganska bra. Missödet var att jag tappade bort några repliker i monologen, men jag improviserade mig tillbaka på banan igen utan att förlora min karaktär... så kändes det i alla fall. Sången var det inga problem med (6 år i kör did it), och improvisationsbiten gick förvånansvärt bra. Improvisationen går till som så att de berättar en bisarr historia där jag har huvudrollen, som slutar i en ohållbar urpinsam situation och med frågan: vad gör du då? Varpå jag genom ren improvisation ska avsluta historien och tackla den pinsamma situationen. (I mitt fall hade jag dödat min pojkväns lilla hund genom att ha bundit fast den i kofångaren, glömt bort tilltaget och kört hem. Och nu undrade pojkvännen vart jag hade gjort av hunden)
Jag är nöjd med min insats, vi får se hur det går. Tydligen är det många som har sökt in, och de har fyra platser... Ja det säger väl sig självt. Jag håller tummarna i alla fall! Och nu är det pluggdags för mig... Hoppas ni läsare får en bra kväll!
Jag är nöjd med min insats, vi får se hur det går. Tydligen är det många som har sökt in, och de har fyra platser... Ja det säger väl sig självt. Jag håller tummarna i alla fall! Och nu är det pluggdags för mig... Hoppas ni läsare får en bra kväll!
Ett litet kvällsinlägg
Dagarna flyger förbi. Ni kanske undrar vad som händer mig, vad som rör sig i mitt huvud just nu:
- Huvudvärk (tillfällig, förhoppningsvis)
- Den invecklade och ohyggligt ohyggliga och intressanta psykologin hos nazisternas bödlar under andra världskriget
- Min knappnålsstora fritid som blir över efter att jag har pluggat klart och gått på föreläsningar, och hur jag ska utnyttja den bäst
- Spexinprovning på fredag, jag satsar på att komma med på scenen där mina bröder är veteraner sedan många år. Känner pressen.
- Kören, eftersom vi hade en mycket lyckad konsert igår
- Längtan efter en riktigt skön och grundlig massage, men utsikterna till att få en sådan är i nuläget tyvärr inte så ljusa...
Nu ska jag sluta gnälla och umgås lite med min bror innan han flyttar till London nästa vecka!
För strävans skull
Människan har ett behov av att sträva efter något. Har vi inget mål, ja då knackar Meningslösheten direkt på dörren. Detta gör att en människa aldrig är nöjd. Når hon sitt mål måste hon genast börja sträva efter att uppnå något annat. På sätt och vis är detta sunt, att ständigt sträva efter något (sådant medför ju erfarenhet och upplevelser) men samtidigt gör ju detta att vi aldrig kan trivas fullt ut med oss själva och vad vi redan åstadkommit, vi är aldrig tillräckliga, vi är aldrig där. Men är det egentligen inte just strävan efter perfektion som är meningslös? Man kan aldrig bli perfekt, ingen kan någonsin bli det. Just för att vi alltid hittar på något nytt att sträva efter (det ingår rentav i vår natur, skulle jag våga påstå).
Jag tror att denna ständiga strävan beror på att vi behöver känna att vi är i rörelse, att vi tar oss någonstans. Jag tror att vi strävar för strävans skull.
Jag har publicerat det förut, men här kommer det igen. Orden är helt enkelt så bra:
"Tanken på att man en dag skulle kunna betrakta sitt liv, och inte upptäcka någonting som man vill förändra eller förbättra, är för mig fasansfull. Det är då, föreställer jag mig, som den verkliga livsledan träder in. Så länge vi strävar efter fullkomningen har våra liv en mening. Då är vi som trädgårdsmästaren som sköter sina odlingar och spänt väntar på resultatet. Men vad händer den dagen när vi vandrar genom vår trädgård och konstaterar att vi har nått vårt mål, och att det inte kan bli bättre än så här? Vad har man då för anledning att stiga upp på morgonen?"
Ur Gregorius av Bengt Ohlsson, s 50
Ida goes lundastudent
Alla vill ha gratis glass. Det är därför det är så trångt vid nationens bord, vilken nation det nu är som bjuder på glass... Hälsningsgillet för Lundastudenter har precis dragit igång, det är smockfullt med unga människor som roffar åt sig gratis godis och pennor, och får fickorna fyllda av broschyrer. Mina fickor är väldigt fyllda. Som novisch är jag öppen för möjligheter. Jag är som ett blankt papper som alla verkar vilja fylla med spex, nationsfester, skrivarklubbar, sportligor, studentorkestrar och gud vet vad. Det är en enda djungel. Men jag ska lära mig att hitta i den. Jag är faktiskt redan på god väg, tror jag. Har skrivit in mig i Hallands nation, ska anmäla mig till Var Glad-spexarna så småningom... och så får jag förstås inte glömma själva pluggandet.
Jag tror inte jag förstod innebörden av att "plugga på heltid" när jag sökte historia-kursen i våras. Det är egentligen självklart vad det innebär, men jag hade inte väntat mig riktigt att heltid innebar att åtta timmar om dagen sitta böjd över uppslagna böcker... Det gör det tydligen, även om alla historiestudenter inte gör det. Det rekommenderas dock, för att man ska kunna hinna med allt som ska läsas. Och det har jag god förståelse för, för så här mycket har jag aldrig varit tvungen att läsa i hela mitt liv. Nu förstår jag också hur bortskämd man var på gymnasiet, då läraren lade upp hela ens schema åt en med inplanerade läxor. Nu får man ge läxorna själv, och det finns inget krav på att man ska göra dem. Det hela handlar om ansvar. Och vill man klara det, så är det ansvar man måste ha. Stenhårt.
Men ärligt talat, det är ju roligt också. Jag lär mig redan massor, och när jag märker att jag kan saker får jag en kick och det hela känns mycket lättare. Dessutom verkar mina kurskamrater vara trevliga.
Ja, det är först nu när jag befinner mig i studentatmosfären, som jag inser hur mycket jag har längtat efter att vara en del av den.
Här är en del av min kurslitteratur som jag ska läsa. Betoning på del:
